Norrbyskär Trail 2018 – race report

Igår, lördag 16 juni, var det premiär för Norrbyskär trail. Toughest training group ordnade tillsammans med KFUM Umeå, TTGU är en träningsgrupp som blivit otroligt populär och numera är en förening. Jag har inte tränat med dem men känner väl till dem och deras evenemang och har sett dem välta däck i bräntisbacken bland annat. Och jag har flera som tränar med dem som går på min yoga för löpare. Det var längesen jag var på Norrbyskär så det var en kul utflykt bara det och sen jag bestämde mig för att springa ”bara” ett varv, 8 km, så kändes det bara kul också. Jag vet att jag fixar det och det kändes verkligen bara roligt. Jag mötte upp med Cissi från Ammarnäs och några fler hon kände vid bussen på morgonen och så åkte vi ut till färjan. Smidig lösning att inte behöva ta bilen, den går ändå inte ta till Norrbyskär. Där är det bilfritt! Umeås gamla industrisamhälle, otroligt fina hus och jag har varit på läger där med scouterna när jag var liten, och varit på dagsutflykter flera gånger men det blir alldeles för sällan, det är ju så fint där. Vi hade tur med vädret och det var härlig känsla redan på båten. Vilken sommardag! img_3789img_3809

Vi anlände till KFUM gården, en kilometer från färjan ungefär, till fots och slog oss ner vid ett bord och hade då ungefär tre timmar att slå ihjäl. Är det nåt som kan optimeras lite till nästa år, för jag hoppas det blir något fler år, är att loppet kunde starta lite tidigare. Alla måste passa färjor och lite väntan var faktiskt bara härligt men i längsta laget och de som skulle springa långa hann bli rejält nervösa, men jag njöt i solen och drack kaffe och hade den goaste inför lopp-känslan jag haft på länge. Kanske någonsin. img_3793KFUM lägergård på Norrbyskär har höghöjdsbana och alla möjliga roliga hinder för team building, lek och utmaningar. 

Klockan 11.00 gick starten för barnen som sprang 2 km, de var hur duktiga som helst och vi såg först starten och gick sen som de flesta andra till vattenhindret de skulle korsa på slutet. Balans över spång eller simma, med eller utan rep, och de fick applåder och jubel för alla överfartssätt.

Klockan 12.00 gick vår start och jag hamnade okej till, kanske lite för långt fram men jag höll mig lite på sidan för det är alltid några älgar som ska förbi men det brukar nästan alltid vara tvärtom också. Jag hade lite känning i ena knät från i Åre, och även fötterna var lite slitna fortfarande så jag tänkte att jag skulle ta det lite lugnt men det är ju alltid svårt i början på lopp. Första biten gick på grusväg och sen stig. En kilometer plingade in i klockan på 5:30 och jag insåg att jag hade ryckts med iallafall, det är snabbt för att vara jag i terräng. Terrängen hade dock inte riktigt börjat utan sen skulle det bli mer, för mig, vanligt tempo. Banan gick som i en fyrklöver och det blev en propp första stigen så det var bara att gå efter alla andra, sen när första udden var rundad kom vi ut på lite sankmark. Jobbigt som attan trots att det inte var så blött, nästan värre för det såg ut att vara härlig gräslöpning men det sög fast rejält. Sen kom vi fram till vattenhindret som barnen korsat och vi skulle korsa åt andra hållet. Det var kö på spången och ärligt talat var jag lite gruvsam för att ramla ner från den så jag slängde mig i vattnet direkt efter mycket kort övervägande. Rungande jubel från alla barn som nu stod och hejade på och med repet gick det riktigt snabbt att dra sig över. Förevigades på bild när jag kom upp och det speglar inte alls hur kul loppet faktiskt var.

img_3810Foto: Hanna Degerström/TTGU

En liten parentes: Det är inte första gången jag förevigas på lopp och gör nån min som jag inte själv skulle valt ut till familjealbumet eller CVt som motionär. Den här bilden kom dessutom i en bildserie som visade hur pass tävlingsinriktad och lite lagkompis jag tydligen är som bara lämnade min kompis i myren…

IMG_8933Foto: vk

Och ja, jag har min lopp-outfit på mig. Har sprungit flera lopp i just mina röda salomon, mina blå shorts, svarta långstrumpor och ett svart linne eller t-shirt. Tyvärr fick jag skavsår av shortsen nu, efter tio miljoner användningar. Kanske för de var blöta? Ska ge dem nån chans till men annars måste jag nog övergå till hotpants jag med. Slut parentes.

img_3796

Vi fortsatte runt hela Norrbyskär och det flöt på fint, jag blev omsprungen efter några kilometer av några som måste fastnat längre bak i fältet och inte tagit sig fram, men ärligt talat gick jag nog ut lite för hårt också men det berodde mest på att det var kul och jag tycker inte om att hålla på att tänka på tempo eller sånt i terränglopp, det är bara fullt ös framåt. Även om jag sprungit rätt mycket terräng/trail så är det nästan alltid det tekniska som sätter tempot och inte flåset eller benen. Lite uppför klippor och lite nerför, stigar, den pampiga grusvägen mellan husen och så efter ungefär 7 km så kom vi fram till det stora vattenhindret. Det gick välja mellan att djupvada eller simma över till en brygga eller vada sig runt viken och det var inget tvivel vilket jag skulle välja när jag såg att folk kunde gå nästan hela vägen utan att ens simma och jag är ju lång. Så jag vadade, med vatten upp till halsen men ändå bottenkontakt. Lite svårt simma i skor tycker jag så jag tuffade på bara. Mot slutet av de ca 20 m var det rätt kallt, obehagligt ha kyla upp över hjärta-lungor och jag fick dessutom vänta på att få häva mig upp på bryggan men det hann samtidigt bli lite gemenskap och småprat. Väl uppe var det en otroligt konstig känsla som infann sig, kall och stel i hela kroppen, framförallt benen, men hög puls och kroppen igång. Då var det inte så långt kvar, även om vi var förvarnade om att det nog skulle vara lite längre än 8 km. Sista 700-800m var över stenar längs med havet, riktigt svårsprunget och där försvann allt som hette tempo. Jag hade en liten tanke på att springa in under timmen åtminstone men det rök på stenarna. Jag försökte ändå att titta upp och njuta men det blev en blixtblick och sen ner på stenarna igen. Sista biten försökte jag spurta lite men jag hade faktiskt inte så mycket kvar i benen. Sista metrarna fick jag vittring på en jämn minut och sånt pushar ju alltid, liksom mållinje inom synhåll så prick 1:02 sprang jag under bågen och in i mål. Där var det en ringlande lång kö till bordet med sportdryck (eller kanske vanlig saft jag är lite osäker faktiskt men gott var det) och så fick man en papperstallrik och så var där en chips- och godisbuffé!

img_3801

Jag bytte om, det rådde lite förvirring om duschar fanns eller inte och jag som missat infon innan och tagit med duschgrejer trodde de var i onödan men sen visade det sig att det fanns duschar iallafall. Hursomhelst, byta till torrt räckte gott och sen satte jag mig med mitt snacks och spanade på de som sprang långa loppet som började komma mot mål. img_3802img_3805Jag höll just på att ge upp och gick och köpte en hamburgare då jag hörde speakern ropa att Cissi kom mot mål. Missade henne precis men hon fångades på bild.

img_3811Foto: Hanna Degerström/TTGU

Fjärde plats i långa loppet! Själv kom jag på 29 plats av 95 damer på 8km, det är jag riktigt nöjd med även om jag inte hade en tanke på placeringar när jag sprang och tid är ju alltid omöjligt veta när det är ny bana. img_3808

Hamburgaren smakade fantastiskt och vi kollade på de sista löparna och gick sen mot färjan när alla hade bytt om. Det var så mycket folk att vi fick vänta, sitta på kajen i en halvtimme och bara känna att livet är litegrann som saltkråkan ibland ändå. Inte så dumt. Vi bara hoppades att bussen skulle stå kvar och vänta på oss på andra sidan och det gjorde den.

img_3799

Apropå mina röda salomonskor förresten så hade jag köpt nya dagen till ära. Samma modell men fem år fräschare än de gamla och en storlek större. Här ska inte klämmas några tår inte, nu när jag gått och blivit riktig fotnörd och insett vad alla leder och ben ska kunna göra inne i skon under ett löpsteg. Tvekade lite om jag skulle ta de nya eller om de gamla skulle få göra en sista tjänstgöring men de nya var så sköna och jag var så säker på att slippa skavsår att jag gjorde nostalgin kort och la de gamla i en soptunna där och då. Värdigare begravning än på ett traillopp hade de inte kunnat få.

Snacka om att det här var ett lopp i min smak, vacker natur, familjärt, publikvänligt, massor med publik, opretentiöst men ändå proffsigt och så inga onödiga medaljer utan chips- och godisbuffé istället! Norrbyskär trail 2019, jag kommer!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s