Nattvasan 90 2020 – race report

Det har gått en vecka sedan jag vaknade till livets söndag – Vasaloppsmorgon med en kopp kaffe och massa god frukost i soffan framför TVn och känslan av att jag också hade gjort det, bara 1,5 dygn tidigare. 
Jag var alltså i Mora förra helgen, på en liten weekend. En välplanerad weekend som jag mest såg fram emot som helhet men som innehöll den lilla detaljen att jag skulle åka Nattvasan också. Det är samma sträckning som Vasaloppet men går på fredagkväll/natt och i fri stil så man får skejta. Dessutom är det en partävling så man tävlar två och två. Jag skulle åka med Sofie som jag tränar med och som jag åkte Kungsledenrännet 2018 med. Min kusin Lars som jag åkte Vasaloppet förra gången med var också med, som också var med då vi åkte rännet. Att säga att vi åkte Vasaloppet ihop förra gången är en överdrift i universums storlek, men vi åkte det samtidigt… Så kul att få åka iväg igen med dessa två! Vi tog tåget ner och det var så otroligt skönt. Jag är så nöjd över det beslutet, det gick både snabbare och blev billigare och betydligt bekvämare. Dagtåg ner för drygt 500 kr per person bara, med en timmes långt byte i Gävle precis vid lunchtid. En snålkörande bil hade kanske blivit billigare på tre men med min rygg som envisats med att krångla hade jag bara fått mer ont, nu kunde jag lägga mig ner lite på sätena och golvet, folk fick undra men det var det värt. Vi åkte tidig morgon vid 06 och var framme 15.30 på utsatt tid i Mora och klev av till doften av vår. Alltså surdike. Vi hyrde lägenhet av privatperson som var så snäll att han hämtade oss på stationen i Mora strand och skjutsade hem oss och visade oss lägenheten, helt suveränt! Vi lastade bara in grejerna och gick sen mot centrum och kolla spåren! Det var helt makalöst med tanke på hur det varit tidigare med snöbrist och förfärliga bilder från tjejvasan helgen innan. Strålande sol och en vit orm av snö med krispiga spår mitt inne i centrum, välfyllda sportbutiker och rätt mycket folk överallt. Torsdagkväll och fredag gick sedan åt till att hänga i lägenheten och laga mat, hämta ut nummerlapparna på mässan och strosa lite i centrum och känna på stämningen. Fredagen var också en kalasfin dag och vi var laddade och friska men började bli rejält nervösa. Starten går klockan 20.00 så det blir ganska precis omvänt Vasaloppet när det gäller bussar och så. Vid 16 gick vi till bussen och den gick snabbare än de gör på natten, dryga timmen bara så vid halv sex redan var vi på plats i Sälen. Där var det redan full fart men såå mycket färre människor ändå än på Vasaloppet. Jag har bara åkt en gång och då var jag i led10, alltså längst bak, så jag hade aldrig ens sett att det fanns en mässa i Sälen också. Den ligger långt fram och där fanns ett stort tält med självservering där vi fick plats att slå läger en stund. Jag la mig ner och sträckte ut och vilade ryggen, pysslade med klistermärken och påsar, flyttade gels och annat i ryggsäcken och åt vår medhavda matsäck.
img_0270Matsäcken kändes som ett genidrag, vi uppfann en kombination av pasta, tonfisk, majs och färdig currysås. Det går ju inte värma men den var god kall och blev betydligt matigare och för mig lättare äta än mackor, jag har lite svårt för mackor särskilt om jag är nervös. De växer i munnen bara. Varsågoda att härma denna kulinariska rätt, den går att variera men ska väl ändå med fördel hållas enkel och utan lök, fibrer eller annat som stör magen. Jag hann till och med ta en kaffe men till slut var det så ändå dags att gå ut. Vid halv åtta började alla röra på sig, gå på bajamajorna en sista gång (ingen kö!) och lämna in väskorna. Klockan 19.45 ska alla stå i leden och därefter finns det inhängnade stora hagar i varje startled att kasta sista säcken överdragskläder i som de sedan kör till Mora. img_0277
Vi var helt galet långt fram! I nattvasan får man gissa sin sluttid och hamnar då i ett av tre led som passar. Vi köpte begagnade biljetter för att spara några hundringar och de hade redan valt tid och vi hade kunnat ändra men valde kaxigt att behålla tiden 6:30 vilket jag tyckte lät som en helt sjukt snabb tid men Sofie åkte ifjol på 6:53 och eftersom det aldrig går veta föret i förväg ändå så tänkte vi att vi får väl bli omåkta då. Det är iallafall skönt att inte starta för långt bak så det blir trångt. img_0278-1Men det kändes helt galet att stå rakt under elitfållan (som inte används på nattvasan) i led 1 och runtomkring oss var det bara åkare med riktiga skidklubbsdressar. En liten stund innan start när jag trodde att jag inte kunde bli mer nervös så stegrades det ytterligare, eller tog en ny dimension kan vi säga. Då stegade ingen mindre än Anders Södergren förbi och ställde sig vid sina skidor snett framför mig!!
Det kändes som ett tecken, inför kungsledenrännet kom ju ingen mindre än självaste Ingemar Stenmark nerför centrumbacken och gick förbi in i centrumhuset innan start. Det är numera en tradition som kommer bli svår att själv påverka upprätthålladet av, men jag håller tummarna den fortsätter. Jag såg även ett par i dressar som måste ha varit Anna Jönsson Haag och hennes åkkompis. 
En detalj som gjorde mig nervös var att det inte fanns några skejtspår. I högtalarna berättade speakern att det är stakning som gäller till vägövergången. Oh no, min rygg och jag som inte alls är bra på stakning, inte alls sugen på att kallstarta med det. Hur långt är det till vägövergången? Men till slut hade ändå de nervösa minutrarna gått, överdragskläderna var skickade, alla släckte ner sina pannlampor inför start, den peppiga mäktiga musiken tystnade och speakern räknade ner och sen släpptes först raderna bakom på så alla startade samtidigt direkt efter varandra i klunga och sen släpptes vi alla iväg.
Nervösa men peppade minuter innan start

Som väntat kunde jag inte hålla samma tempo i stakningen som storfräsarna runtomkring men det gjorde absolut ingenting för såhär långt fram var det sån ordning! Alla kunde ju åka skidor och ingen höll på att stressa eller byta spår i panik som det är långt bak i Vasaloppsleden när alla har bokstavligt talat panik. 

Vi hade bestämt att jag skulle gå först i början för jag blir minst stressad av andra men mest stressad av att hamna efter och det visade sig vara en hel kilometer stakande men med fantastiska spår, och sen började den. Backen. 

Den berömda första backen som är typ en kilometer, jag stod still där i 1,5 timme när jag körde Vasaloppet, alltså helt stilla hängandes i saxläge och på stavarna, eftersom den är så smal och det var också ett år utan snö så det var extra smalt men den här gången gick det hur bra som helst. Det var inte hetstigt och det stod inte still, vi kunde gå på tvåans växel och ibland trean, behövde i stort sett aldrig saxa eller gå på ettans växel. Vi tappade nog flest passeringar nere på stakningen, men i backen låg vi ganska hyffsat jämt och framförallt hade vi turen att vara omringade av jämlikar så det flöt på, det är ju det viktigaste. Ingen galen mjölksyra eller pulschock, jobbigt såklart men det blev en bra uppvärmning. Det kändes dock som att den aldrig skulle ta slut men det gjorde den ju förstås ändå, till slut. Väl uppe på myrarna hade vi bra skidor och jag fortsatte ligga först och det var en härlig känsla att börja köra om folk. 

Vi var i riktigt bra slag, det var fantastiskt före och det gick lätt. Jag hade tränat en del på utförskörning och fyrans och femmans växel för att kunna gasa på när det går lätt istället för att bara njuta som det så lätt blir. Det är förstås härligt att njutåka lugnt och vi hade inga andra mål än att ta oss i mål men det är ändå slöseri med tid att åka lugnt när det går lätt och det är omöjligt att ta ikapp det i uppförsbackar, hur bra man än skulle vara på uppförsbackar (jovisst, Johaug kan men i stort sett ingen annan i världen). Första kontrollen var välkommen och redan då hade Sofies slang frusit och vi blev serverade sportdryck och vatten. På Nattvasan är det inte servering på kontrollerna förutom första då de serverar dryck och i Evertsberg som är den enda kontrollen med buljong och wraps. Förra året hade de pannkakor och Sofie hade laddat men i år fanns det bara wraps. Med mjölk i förstås, så jag åt en vetebulle som smakade semla utan grädde och fyllning. Gott ändå. 

Innan vi var i Evertsberg hade det hunnit bli tyngre, Smågan och Mångsbodarna gick bra och vi var snabba, mycket snabbare än vi trodde. Sen började det komma backar och det gick tyngre och tyngre. Jag blev också kall och tänkte mycket på om jag skulle byta tröja eller hur jag skulle göra. Jag hade en väst och en torr tröja i ryggsäcken och kom fram till att testa ”en kontroll till” och annars vore det bäst med ny tröja men det kändes för omständigt, visste knappt om jag fysiskt skulle klara ett tröjbyte, så jag laddade för väst. I Risberg gick backarna bra för mig men Sofie gjorde en klassisk risbergsvurpa som jag som tur var lyckades väja och det gick bra för henne, i efterhand kunde vi skratta åt det (kolla youtube på ”slakten i risberg” om ni inte sett) men det hade ju kunnat gå åt pipan förstås. Överlag gick det mycket bättre att åka utförs i mörker än jag trott, jag var orolig att jag skulle tycka det var jätteläskigt och att det skulle vara isigt men det var så fina spår och jag kände mig stabil. Bara två isfläckar på hela långa banan där skidorna swishade åt sidan me det gick bra. Uppför var värre, sockrigt och jäkligt. Pannlampspärlband som slingrar sig uppåt så man ser att det är långt kvar av backen. Tankarna om hur skönt det skulle bli att komma till Evertsberg avlöste varandra och växlades med tankarna ”men då är det LIKA MYCKET TILL”. Det var segt men hälften är alltid en seger, dessutom är det liiiite längre än halvvägs, rent psykologiskt är det jättebra. Så vi kom dit och jag drack buljong och åt den där vetebullen och energin vände. img_0325

Efter Evertsberg är det i stort sett ”bara” utför, men det är ju en sanning med modifikation. Men inga jättestora långa backar utan ganska jämt omvartannat lätt utförs lite längre partier och överkomliga backar uppför. Mitt i allt nånstans satt en klocka och den visade kring ett och den insikten var så lustig, det är ju natt! I Oxberg hade det vänt och jag slöt bort klädbytet och vi körde på, vi hamnade bakom några bra ryggar och började plötsligt komma ikapp lite folk igen. Vi såg i stort sett inga klassiska åkare längre, det var helt klart bättre före för oss som skejtade. Vi hade tänkt stå och staka lite då och då men det kändes mest trögt, stod litegrann i kanske några kilometer totalt sett. Jag började bli rejält trött i axlarna och strax innan Eldris slutade min pannlampa fungera helt, slut batteri. Jag körde helt utan i mörker och bakom Sofie någon kilometer och i Eldris tog jag fram en ny ur ryggsäcken, tack och lov behövde jag inte byta batteri utan hade en hel, för fingrarna och armarna lydde inte precis… Det var fullt tillräckligt att få av och på ryggsäcken. Då hade även min slang frusit, men att den höll ända till efter Hökberg var ju otroligt skönt! Kanske, kanske hjälpte det att jag hade den fäst på en magnet upp mot axelremmen/bröstremmen och i en bröstficka hade jag en värmepåse. 

Från Eldris är det bara utför även om jag såg en galen uppförsbacke och eftersom jag hade förträngt alla andra backar blev jag lite osäker på om vi skulle uppför även den, men det var en intilliggande slalombacke som vi tack och lov INTE skulle uppför. Det var verkligen bara utför och jag kunde inte längre lyfta armarna utan att ha jätteont så jag benskejtade det mesta. Det gick så pass lätt och längs hela banan var folk ute här och där och spelade musik och hade tänt eldar och efter Eldris var den mest makalösa platsen där en scoutkår hade tänt oändligt antal marschaller längs spåret och massor, massor med lyktor i skogen. Magiskt! 

Vi fick vittring från fjolårets tid och åkte på rejält och det gick bra, precis när Sofie sa nu jävlar kör vi sista kilometern så kom vi in mot Mora och bakom campingen var skejtbädden rena rama puckelpist så det gick inte alls åka bra. Några framför oss vurpade men vi klarade oss. In mot Mora och jag mindes det som evighetslångt även om jag riktigt njöt förra gången eftersom jag då visste att jag skulle klara det, men den här gången kändes det mer vips, där är den. Målgången. Vi kunde till och med spurta oss in under 6:45 och jag hade sån revanschkänsla på upploppssträckan att jag bara skrek rakt ut när vi kom i mål. Mitt i natten och ingen publik (inte corona, de sov bara) men känslan av att ha klarat det och dessutom riktigt, riktigt nöjd med tiden det var en så go känsla. Jag KAN åka skidor. Tvivelstankar som bott i mitt huvud sen förra gången jag åkte där var utraderad och nu tänker jag aldrig nånsin släppa in dem igen. 

De som kollat på vasalopps-TV såg att vi var i målgången ovanligt länge och ja, vi njöt verkligen. Tog selfies. Njöt. Hurrade. Efter en stund blev det rätt kallt och benen stelnade snabbt, alla rörelser som inte var skejtformade kändes sjukt ovana och det var tur det stod en ungdom och samlade in chipen man har runt fotleden för hade jag böjt mig ner då hade jag legat kvar där än.
Vi drack lite saft som bjöds och bussades till omklädningsrum där vi hämtade våra omklädningspåsar från starten och bytte äntligen till den torra tröjan i väskan, hade hunnit börja huttra rejält. Kom in i värmen i en gympasal som var uppmöblerad med omklädingsbänkar och satte mig på en bänk och kände hur ryggskottet nöp tag i mig. Tänkte att det var ju inte mer än väntat, otroligt nog hade jag inte känt nånting överhuvudtaget på loppet! Men det släppte direkt och jag rörde mig långsamt, vi bytte om och gick på toa, hoppade över buffé mitt i natten och tog bussen tillbaka och gick till lägenheten och duschade och stupade i säng.
Vaknade och var nöjda och oväntat pigga, ryggen var hur bra som helst och jag tänkte att det vore ju enkelt om det hade räckt ta en voltaren eller två, att åka nio mil för att bota den var ju omständigt…. Men så fruktansvärt lättad! Hela lördagen var också fint väder och vi njöt men höll igen lite eftersom Lars hade sitt kvar. Dagen gick till att fundera på valla, gå lite på stan, äta en hamburgare och bara njuta. Det var så härligt att vi inte ens sov på dan som vi nog egentligen hade behövt.
Lördagkväll blev lugn hemma med återigen pasta och vi la oss tidigt och mitt i natten smög Lars upp och iväg. På morgonen vaknade vi och tände ljus, kokade kaffe och lagade äggröra och plockade fram alla mackor och pålägg vi hade och sen var det flera timmar av soffhäng och njutande. Vi kollade och följde alla vi kände online och det var så spännande att i efterhand när de som åkt frågade vem som vann, när klungan bröts och sånt så kunde vi knappt svara. Strax innan 12 gick vi ut mot målet och väntade in och hejade fram eliten som för herrarna slutade med en spurt! För damerna var det tvärtom, Lina Korsgren utklassade alla andra inklusive giganten Britta Johansson Norgren och Lina kom på plats 57 totalt, alltså bara 56 herrar framför sig. Det är rekord och går knappt förstå hur bra det är.
Vi hämtade Lars grejer och käkade en hamburgare och sen var det dags att heja fram honom också, han hade åkt så snabbt på slutet att förvarningen inte hade hunnit uppdaterats när vi kollade mobilen så vi höll nästan på att missa honom. Riktigt starkt åkt som vanligt och väldigt mycket bättre placering än tidigare. I år fick alla medalj men Lars fick också den riktiga medaljen, vinnartiden x1,5, alla som åker snabbare än det får medalj men nu när alla får så har de istället en gravyr på baksidan (ganska fult faktiskt, de hade kunnat göra som lidingöloppet och ha olika valör med att alla får brons, silver för tidsprestationen och guld till den som vinner)6d3333a7-0f9c-4732-a0ba-c972cef722aa

Alltså kolla spåren….! Skillnaden från fredagen (de var likadana på lördagen) och på söndagen. Världens bästa långloppsåkare Britta Johansson Norgren hade till och med hon en tung dag. 

Till och med världens bästa långloppsåkare Britta hade det tungt… De var sånna hjältar som åkte i det här föret!
Vi gick tillbaka hem och packade ihop och sen lyckades vi nästan med bedriften att missa tåget eftersom vi gick fel och iv fick avsluta vår fantastiska weekend med en värsta spurt jag gjort i hela mitt liv. En kilometer med all packning + skidfodral och det var nog inte ens en minut till godo när vi kastade oss in som MacGuyver på tåget. Som en liten tröst kom Yvette från vinterstudion och var lika glad som hon är på TV när jag trött förklarade varför jag var så i vägen sa hon bara ”jag ser det, bra spurtat!” och då kändes det bättre. Sen fick vi plats i vagnen brevid Vasaloppscoachen Erik Wickström och hans kompis som gärna surrade om loppet och min andra kompis Sofie som hade åkt på söndagen, härlig stämning! Några timmar senare hade vi byte i Uppsala och fick lite frisk luft, slapp byta perrong och tjugo minuter senare kraschade vi in en egen sovkupé och vaggades till sömns. Strax efter 06 var vi tillbaka i Umeå och hämtade av pappa på stationen och fick frukost på rödäng. Väldigt bra avslutning på en fin helg! Roligt få prata av sig lite mer. img_0318

Sen åkte jag hem och möttes av dessa tulpaner som grattis, tog en dusch och for till jobbet och sen har jag levt på förra helgen mer eller mindre hela veckan. Jag har fått många grattis och glädjande nog inte så många som frågat om tiden eller placeringen, jag hade en liten utläggning på insta stories om hur tråkig ton det ofta blir och att istället fråga personen om det var en häftig upplevelse och låta den som åkt vara den som beskriver sin prestation och den som lyssnar bara gratulera, bekräfta eller för den del klappa på axeln om det inte gick som man ville men inte lägga in egna värderingar. Jättesvårt, jag vet, men vi måste försöka. Det är inte fel att ha mål eller prata om tider eller placeringar, men det är långt ifrån allt och det är också så laddat. I det här fallet är jag ju extremt stolt över tiden och hade ett kanonlopp så jag har gladeligen berättat för alla som velat höra men vissa andra gånger är det ju inte lika kul. Det är också helt omöjligt att jämföra med något annat lopp, annat år etc. eftersom föret skiljer sig så mycket men det är också det som gör att jag gillar skidor, det blir inte lika exakt som till exempel löpning. (det är inte heller alla som vill höra om det, det får vi loppnördar acceptera också) Många har frågat också om just upplevelsen och om skejt och JA, jag rekommenderar alla att åka! Något av loppen under Vasaloppsveckan och nattvasan är det enda som har fristil och det finns halv distans också, alltså 45 km. 

Kommer vi åka igen? Förmodligen! 

2 reaktioner till “Nattvasan 90 2020 – race report

  • Men alltså åh så kul, HEJA DIG! Har av någon anledning en dröm av att jag en dag ska åka Vasaloppet, och då bör det tilläggas att jag endast stått på ett par skidor en gång i mitt liv, och det var väl cirka 15 år sedan, haha 😉

    • Tack! 🙂 Vad kul!! Viktigt med drömmar, håller tummarna den blir av för det är sååå häftig upplevelse! 🙂 Långt till nästa år, du hinner träna 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s