”En liten sväng upp på Äivesåive”

Vi blev som jag skrev i lördags klara tidigare än vi trodde och fick mer tid till skidåkning och häng, och jag längtade efter skidåkning. Tyvärr hade det drevat på skidspåret Svennes i byn och var inte särskilt kul men på lördagen hade jag frågat om sällskap för ett långpass någon annanstans. Cissi föreslog ”en liten sväng upp på Äivesåive”. För er som inte känner Cissi så kan ”en liten sväng” betyda nästan vad som helst och för er som inte känner till Äivesåive så är det ett fjäll. Långpass på fjäll alltså, hurra! Det har jag gjort förr i egen takt upp på Biergenas några gånger men aldrig upp på Äivesåive.

Ser ni det vita kalfjället ovanför trädgränsen där borta i fjärran på högra halvan av bilden? Det är Äivesåive. 

Äivesåive (”ejvesåjve”, uttalar åtminstone min släkt) är vår utsikt från altanen i stugan och ett fantastiskt fint fjäll att åka upp på. Med skoter. Jag har åkt nerför några gånger med snowboard efter att ha tolkat eller åkt skoter upp men aldrig tagit mig hela vägen upp på skidor. Lite nervös var jag men tänkte att ska jag åka kungsledenrännet måste jag ju våga träna för det. Och jag har ju faktiskt skejtat uppför fjäll förut. Mest orolig att bli kall, få slut mobilbatteri och en ännu kallare kompis som kunde åka ifrån mig. Ingenting av det blev sant, även om temperaturen föll i samma takt som våra höjdmeter i slutet av passet och det blev rejält kallt i fartvind och trött transportsträcka hem över åarna. (ganska likt vansbrosimningen för er som känner till den, två åar som flyter ihop i byn och jag bor upp längs ena och Cissi klev på uppströms den andra)

Såhär såg det ut där vindelån möter tjulån när jag åkte ut. Det är förresten min morbror ni ser som är och fixar och städar efter lakafestivalens lakafisketävling kvällen innan. 

Dagens sällskap och vägvisare.

Jag har ju lovat mig själv att inte klanka ner på mitt tempo mer så jag väljer att vända på steken och berätta om hur imponerad jag är över att se andra som kan åka så otroligt lätt. Med teknik uppför, trots att spåren inte är direkt som en pistad elljusslinga. Dock fina spår för att vara upp längs ett fjäll! Här brukar det vara som en puckelpist efter alla skoteråkare kring påsk. Om en utomstående skulle ha sett oss så kan det ha sett ut som en älgkalv som jagade en bergsget, men eftersom ingen såg oss så får vi aldrig veta det. Det kan också ha sett ut som två kompisar som var ute på ett långpass på fjället, som åkte och småsnackade om jobb och sånt, vad som hänt sen sist och lite små tips och pepp inför att åka ännu mer skejt på fjäll.

Jag tog mig upp!

Vi vände precis vid trädgränsen, där skyltarna mot Ribovardo står. Ovanför det blir det kalfjäll och direkt ganska blåsigt och kallt och jag är inte riktigt redo för såå långa långpass än. Men tro mig, jag ska dit.

Ser ni utsikten? Så värt varenda höjdmeter av mjölksyra och trött teknik!

Det tog över en timme upp men bara tio minuter ner, det får mig att tänka att jag måste verkligen få prova topptur snart. Jag gillar ju det här. Jag kom hem trött och kall men väldigt stolt och glad, sånna här pass har jag längtat efter att kunna göra och nu händer det!

329 höjdmeter, faktiskt lite lägre än Biergenas! Nästa gång får vi ta toppen…

På söndagen blev det några varv klassiskt på Svennes, tungt med nysnö men ändå alltid skönt komma ut och framförallt skönt efteråt och inför en hel eftermiddag i bil sen. Ikväll har jag ganska nyss kommit in från att ha åkt några varv på Gammlia i magiskt före. Jag hann lika långt på en timme som jag hann på två och en halv timme i fjällen. Charmen med längdskidor alltså, det går aldrig att jämföra olika banor eller fören, det som är snabbt en dag är långsamt en annan och det tycker jag är så himla skönt mentalt. Jag håller tummarna för många fler pass i vinter!