Jag har sprungit mitt första terränglopp men det är definitivt inte mitt sista! Salomon trail terränglopp 11 km. Jag lyckades med mitt mål att ge allt och ha kul och jag tror att jag har terrängen att tacka för att det aldrig blev mentalt jobbigt eller började göra ont nånstans.
Starten gick i solsken, jag var bara lite uppvärmd så jag skulle ta det lugnt i början men det blev direkt stig och det gick så bra så jag tassade på. Första kilometern gick i ett snabbare tempo än jag nånsin sprungit tror jag. Solen sken in genom skogen och det var verkligen på smala stigar, hade tur och hamnade i kö med bra tempo och efter ett tag var jag först och det var en ovanlig och kul känsla att dra. Fick till och med beröm från någon okänd löpare bakom att jag var snabb på hitta. Jag var för trött för att förklara men tack vare min totala brist på lokalsinne har jag blivit rätt vass på följa skyltar och snitslade leder. Och så pass mycket stig har jag sprungit och vandrat att jag inte behöver titta var jag sätter fötterna utan kan titta lite längre fram mest.
Efter 6km var det dags för varvning, en mugg sportdryck och sedan rätt uppför hela bräntbergsbacken. Ryktet säger den är 200m lång och 60höjdmeter. Ingen vits försöka springa någon större del, det har jag gjort förr och vet precis hur det känns, så det blev stora kliv och lagom mjölksyra. Tack vare backen och bansträckningen generellt tycker jag det var mest utför och lättsprunget hela tiden. På andra varvet vek vi av rätt ner i ett dike och mycket stockar var det, ibland faktiskt höga över diken som vi fick springa under. Efter 8 km började jag tröttna och precis då kom en myr. Stina var ikapp mig och vi klev rätt ner i myren och fastnade med varsitt ben, i samma hål. Håll utkik på nån lokaltidnings bildkavalkad för det satt några fotografer där och garvade.
Dyngblöt igen och sega ben men det gick bra sista kilometrarna också utan att totalt stumna. Sista svängen sprang vi fel, inga snitslar och då gick det som det gick, en omväg uppför en backe och ner igen. Precis vad man inte känner för då när man bara vill slutspurta men det kunde varit värre. Vi gick i mål samtidigt och jag är fantastiskt nöjd! Hade en härlig känsla (nästan) hela tiden, inte ont nånstans och höll ett bra tempo för att vara jag, ett väldigt bra tempo för att vara jag den första halvan av loppet, och jag hade pannben och pepp att fortsätta andra halvan så att jag kom i mål helt slut. Grym känsla!
Måste säga att jag lyckats välja kläder och skor perfekt för dagen också, tänk att kunna springa i shorts och linne i mitten på september! Glad jag tog de höga strumporna med tanke på allt ris. Imorrn ska jag heja på de som springer ultran från tavelsjö, nu är jag helt terrängfrälst! 
Etikett: Umeå
Om internationell matmarknad i Umeå
Världens mat har kommit till Umeå. Godisbordet jag höll på krocka med i måndags var starten på en matmarknad i centrala Umeå. De säljer snabbmat av alla de slag, vad sägs om krokodilburgare, langos, fish ‘n chips eller falafel?
Kryddor, kryddblandningar och delikatesser som engelsk chutney, italiensk salami och fransk ost.
Jag gillar stämningen, den känns utländsk. I veckan behöver vi Umebor inte resa någonstans utan kan bara gå ner på gågatan och provsmaka, handla och lyssna på italienaren som på bruten engelska berättar om salamisorten som uppfanns när slaktaren lekte med hasselnötter i köket.
Jag stannade till på väg hem från träningen och åt en chicken Korma, indisk curry. Det var en äkta engelsk indisk curry och jag konverserade med de som sålde den på spanska. Det kallar jag internationellt!
Fick också testa ”Vindaloo”, erkänt stark rätt som jag inte kände till före en episod på båtluffen i somras. Servitrisen undrade hur stark vi ville ha maten, varpå (jag trodde) en av mina asienberesta vänner sa ”Not in the loo-strong” och min andra vän och servitrisen nickande förstående.
Ni vet loo, toalett på brittiska…Och indisk mat… Ja ni fattar.
Till och med jag tyckte det var frispråkigt. Nu förstår jag dock precis vad hon menade!
Om kalas en måndag
Idag fyller farmor år och vi har firat henne i brorsans nya lägenhet, de har flyttat till Umeå! Hämtpizza och hemmagjorda bakelser av farmors sockerkaka med mjölkfri glass och nyplockade hallon och blåbär. Älskar att ha alla så nära, och att få gå på kalas en vanlig måndagkväll. Nu blir hela veckan bra känns det som!
Och på väg hem fick jag snirkla mig fram mellan vagnar på torget som höll på ställa i ordning för någon marknad och höll plötsligt på köra rätt in i det största godisbord jag sett, det hade varit något. Candycrush IRL.
Om la Soirée
Ikväll har jag och pappa varit på nycirkus när den är som bäst. Det är nycirkusfestival i stan och spiegeltent är som att kliva in i ett cirkustält på en gammal film, peppig cirkusmusik möter en och när showen börjar är det alla gamla cirkuskonster minus clownerna (tack! de är ju bara läskigt opålitliga) och elefanterna men med strippande atleter till rockig musik.
Roligt? Ja. Burleskt? Ja. Naket? Ja. Starka nummer? Grymma akrobater? Ja. Allsång till Queen? Ja. Fick man dricka öl och äta popcorn? Ja.
Tre regler:
- No cameras, enjoy the show.
- Don’t forget the bar. It’s that kind of show.
- If you like something, get loud.
Tack för ikväll.
PS. Många har frågat vad jag har för mål med träningen nu när klassikern är över. Nu har jag svaret: jag skulle vilja bli stark som en cirkusartist.
Om semester igen
Det har varit en intensiv arbetsvecka för min del, slutspurten på ett projekt jag jobbat med nästan hela året. Spännande, roligt och nervöst är bara förnamnet när allt ska bli klart i tid innan studenterna kommer. Igårkväll när jag gick ut från kontoret såg det ut såhär, det var som en lyckönskning från någon högre makt. Där regnbågen slutar, där börjar det nya infocenter som vi skapat.
Idag blev det klart och nästa vecka börjar studenterna anlända, men jag, jag går på semester en vecka till. En stor utandning och sedan ska jag andas in ny, frisk luft i alperna och ladda för terminsstart, ett helt läsår av jobb. Jag älskar att ha läsårskänslan igen!
Johanna Westberg 