Om resebloggandet

instagramflöde

Jag kommer att reseblogga härifrån på min egen blogg under dagarna i Marocko. Jag har laddat med en ny skrivbok och min gamla med anteckningar från reseskrivarkursen jag gick med Vagabond och där jag även har mina anteckningar från fotokursen jag går nu. Så otroligt lyxigt att få skriva av mig på min egen plattform, i min hemmamiljö, men nog lurar en lite längre reseberättelse på önskelistan i bakhuvudet. Avfärd om en vecka!

Jag kommer också använda instagram, facebook och twitter flitigt medan jag är där, så ni som vill kommer få se mycket bilder hoppas jag! Så gilla och följ mig gärna i de forumen också så missar du ingenting, jag använder de olika eftersom jag tycker de har olika charm och användningsområden.

#twitterfest

Var igår på vad som numera är tradition, en twitterfest hos Camilla & Åsa i Holmsund. Första gången för mig dock. Ett av målen var att få några fler att börja twittra och det lyckades. Blev en orgie i RTs, instagrammande, #ffse som i festföljartips och annat. Galet god mat och härligt spontant dansgäng. FANTASTISKA värdinnor! Camilla har lagt upp mer bilder i sin blogg.

Tack twitter, du är mitt andningshål där facebook är för trögt och bloggen är för mycket text. Det är dessutom en uppmuntran, träningspepp, informationskanal m.m. Och där kan jag välja vilka jag kan kommunicera med, utan att de behöver befinna sig där jag är, eller ens ha träffat mig. Träffade några sånna igår, som jag diskuterat rätt mycket med men aldrig träffat irl.

Igår fick vi #twitterfest i Holmsund att trenda på twitter. Tack alla som var med!

Prickig.

Varsågoda, här kommer ett gästinlägg om ett ämne som berör mig, av en som upplevt och upplever det personligen. Filippanna som jag lärt känna henne som på twitter, kallar sig själv ”Jag är en ekonomisk, hopplöst positiv nagellacksnörd som larvar mig och som solar försiktigt.”  Filippa, tack för att du delar med dig!

Visste ni att det är ca 2800 personer som diagnosticeras med hudcancer varje år bara i Sverige? Det är rätt många människor det.

Jag är en av dem.

Jag har alltid varit lite prickigare än alla andra, en blond lättbränd brud med massor av prickar. Ja, prickarna är förstås det vi slarvigt kallar för födelsemärken eller leverfläckar och som för en doktor heter nevus. Stora och små, bruna och svarta, jag har alla sorter.

Alla vi som är födda före och runt 1970 kommer ihåg att det här med solskydd, det var den kokosdoftande oljan från Hawaiian Tropic, den som gjorde att man oljeglänsande låg och brände sig i solen. Jag kan dock inte komma ihåg att jag brände mig nämnvärt när jag var liten, men i tonåren och när solariet kom – då var jag kräftröd mest hela tiden i jakten på den perfekta solbrännan. Inte visste jag då, vad jag vet nu.

För 4 år sedan tidigt på våren så var det en prick på min arm som jag började fundera över.  En oförklarlig känsla av att något inte var rätt. På Vårdcentralen var de skeptiska men en isländsk inhyrd läkare förbarmade sig över mitt tjat om att ta bort den. Efter 2 veckor ringer hon. Det var en tumör.  Jag var lugn, inga större känslor. Tills jag kom upp på Karolinska Sjukhuset Plastikkirurgen och fick bedövning, lugnande och elektroder över hela kroppen för att de skulle kunna operera. Då hade jag fjärilar i magen. Stora fjärilar.

Operationen gick bra, 11 stygn och himla ont senare har jag ett rätt snyggt ärr på min underarm, och nya kompisar på KS Hudklinik. De har de enda nakenbilderna som tagits på mig. Alltid något. Jag menar lite spänning ska man ju ha? Fast det är inte så himla smickrande när man kommer in på doktorns mottagning och ser sig själv på en 22 tums skärm naken i alla möjliga vinklar, det ska ju villigt erkännas.

Jag har den snälla varianten. Den kallas typ 1, och innebär tumörer som är mindre än en mm, går att operera och inte har metastaser (tumörer på andra ställen i kroppen). Det är en rätt bra variant att ha.

Jag har samlat på mig 17 ärr hittills, över hela kroppen; benen, magen, armarna, rumpan. De tar bort mig bit för bit, jag brukar numera skoja om att det är jag som är Frankensteins syster. Prickar som är stora (mer än 5 mm i diameter), flerfärgade eller oroliga i kanterna (dvs inte jämna) och som växer. Det finns fler att ta. Men hellre ärr än tumörer. Väldigt mycket hellre.

Jag ser inte klok ut de få gånger jag verkligen solar, kirurgtejp på ärren (det skyddar och gör ärren mindre röda – tips från tanten), massor av solskydd som jag gärna kladdar in andra med också, långärmad blus och gärna ett lakan att lägga på benen efter en stund.  För det är det som gäller: Sola med måtta, undvik solen mellan 11-15, använd solskydd och bränn dig inte.

Åh, jag syndar och solar så jag blir röd, tro inget annat! Men jag får skäll varenda gång jag går på kontroll så jag syndar mindre och mindre.

Innerst inne lever jag med en oro om att en dag kommer en av prickarna vara en större tumör. Att jag ska ha fått  metastaser och att livet är slut. För spridd hudcancer är ingen rolig sjukdom, den är väldigt svår att hejda. Oron finns där ständigt i bakhuvudet, gömd. Kommer fram ibland och visar sitt svarta fula ansikte, som ångest, den ingen får se. För den förlamar och gör att jag lägger mig i fosterställning och fulgråter okontrollerat. Men för det mesta är livet som vanligt: jobb, tvätt, träning, mat, jobb, sopsortering, hålla sig snygg….

Det är en allvarlig sjukdom, mitt skojande till trots. Det är många som behöver ändra sitt beteende. Det som gör mig ledsen och fundersam är att många idag likställer illröd bränna med hälsa. Många som solar som tokar de stackars två veckorna i Thailand när de är likbleka landar mitt i vintern. Många som kommer hem med brännblåsor för de ska ju ha fått valuta för pengarna och vara bruna länge när de kommer hem.

Det förstår jag inte alls. Det gör mig smått livrädd.

Snälla! Sola med måtta, använd inte solarium, använd solskydd och kolla eventuella födelsemärken om du är det minsta orolig. Då kommer du bli glad, jag kommer bli glad och vi kan alla vara glada.

Cancerfonden har mycket bra information om hur det verkligen funkar med olika sorters hudcancer, besök dem om du funderar över något. Du får gärna fråga mig också förstås! Men jag är mest bara prickig och inte så kunnig…

Sola nu försiktigt! Den som vill ha kontakt med filippa, skriv i kommentarsfältet så mejlar jag över hennes mejladress. Annars finns hon ofta på twitter!

Vad fan är sociala media och vad i helvete ska vi ha det till?

Äntligen blev vi inbjudna. Har inte sett mig som någon opinionsbildare precis, men om ”beauty lies in the eyes of the beholder” kan man väl tänka sig att det är nån som läser och anser det vara åsikt. Har man en blogg på internet, med lite statistik på och sådär, så behöver man inte doktorera i hacking för att räkna ut att det man skriver är offentligt. Och då har alla rätt att ha en åsikt om det. Och det här är min egen kanal för åsikter.

Det har varit en mycket innehållsrik dag. Den började inte speciellt lovande, men med öppet sinne satt jag där och kände ändå hur tankarna började mala på. Tar väl lite tid ställa om sig från det vanliga arbetet, men det är en skön input av nya tankar. Och efter Annette Novak på Norran och Skellefteås kommunchef  Kristina Sundin Jonsson så fanns det hopp igen.

Men så har vi de där gubbarna. Och så har vi de som hatar dem.

Och så  jag på ett hörn.

Vi hade även en workshop vi bloggare/twittrare man också kan ha mycket åsikter om, som även fortsatte på twitter senare. Dock var både dagen och diskussionen på twitter ganska basic och nästan lite bakåtsträvande trots att jag vet att det inte var tanken. Men det var två olika världar som möttes och skulle kommunicera. Jag tycker det var ett framsteg, och träffade många spännande människor för samarbeten och kontakter framöver.

Ska läsa mycket mycket mer om de här tjejerna, krönika av Ola Nordebo på vk, fundera och läsa mina anteckningar. Men just nu är det proppfullt i huvudet. Samt att jag ska hålla nån liten info-grej imorgon på förmiddagen tackade jag ja till (såklart, knappt när jag brutit armen slutade jag räcka upp den) och har lovat mig själv inte tulla på min egentid och imorgon är favoritmorgon med bodypump.

Men en slutsats av dagen är att min åsikt är: att det finns ”gubbar”* överallt. Jag jobbar i byggbranschen, ojoj där får man ducka om man inte ska bli påhoppad av dem. Kommer det som en överraskning? Nej. Är de ok att de lägger armen om en och säger ”lilla gumman” som de självklart aldrig skulle säga till en man? Nej.

Men jag orkar verkligen inte lägga någon tid på det. Jag säger ifrån då det behövs, och annars söker jag mig till bättre personer. Vill vi skapa förändring måste den ske själva, åtminstone tänker inte jag varken sitta och vänta på att någon trög ”gubbe” lika lite som jag tänker spy galla över att ”de” eller ”det” aldrig förändras.

Och jag tror vi gör oss själva en otjänst om vi ska slåss hela tiden mot gamla invanda mönster istället för att tillsammans, de som vill, skapa ett varumärke för västerbotten. Och jag vill ha med Västerbotten, inte bara Umeå. Det är fjällen som är en stor anledning till att jag bor här. Och Umeå, vad har hänt i Umeå idag? Vår kommunchef verkar ha skickat nåt korkat sms och blivit åtalad. Medan skellefteås kommunchef var här och inspirerade om varumärken, hur man tillsammans ser möjligheter m.m.

Så #Västerbotten eller inget, annars flyttar jag hellre till skellefteå.

Och det trodde jag aldrig att jag skulle säga.

* Gubbe: kan naturligtvis vara trångsynta kvinnor, andra makthavare, yngre män eller kvinnor men ordet ”gubbe” sammanfattar för mig

Det här med att plocka russinen ur kakan

Det har jag slutat med. Faktum är att jag nästan slutat peta bort det vita på bacon också. (läs vuxenpoäng)

Igår kom pappa förbi med lite bröd som mamma skickat ”med lite nötter i”. Sen kom mamma och förtydligade, ”det är ett sorts fruktbröd, det är jättegott”. Och då gick det upp för mig, det var det berömda fruktbrödet från Nisses i Holmsund! Jihoo!

Blev bjuden på det när Designmäklarna var och visade laminatskivor på jobbet och det var helt fantastiskt. De sitter i Holmsund och bjussade på lite lokalpatriotsm som var väldigt uppskattat. (speciellt för mjölproteinallergikern som aldrig kan äta fikamutorna från säljarna)

Efter det har det dykt upp i min twitterfeed (alltså där jag ser alla tweets som är som statusuppdateringar på facebook ungefär, för er som inte har twitter) där jag följer några från Holmsund som lite oftare än jag startar dagen med detta och jag blir alltid lika avis. Men idag var det min tur!

 

Hur många russin ryms i ett bröd? Ser knappt gott ut, (eftersom jag inte gillar russinbröd egentligen) men det är nåt med Nisses prisbelönta frukt- och nötbröd…..

Så här sitter jag nu och njuter söndags-data-mums-frukost! (ja det är lite sent kanske. Tack igårkväll för det)

(Varsågod Starbucks för produktplaceringen, om ni vill sponsra mig med 1-2 stora sojalatte om dagen så går det bra. )

Metamorfosiskt kan man dock med lätthet överföra det där med russinen på min vardag. Det börjar bli en överlevnadstaktik och -teknik. Gör det mer och mer, det här konstanta flödet av input, inbjudningar, nyheter, intryck, tweets, blogginlägg, sms, samtal, mejl, gudvetallt. Och det mesta digitalt. Nu tror jag minsann att de gjort om facebook igen också så att det hela tiden ska flimra uppdateringar även när man sitter och skriver ett mejl. Gudars skymning.

Och ikväll ska jag gå på hockey.