Vilken person vill jag vara?

Vilken person vill du vara? Tänker ni också så någongång? Eller är det raka spåret tankemässigt till ”vad skulle jag ångra på dödsbädden?”. Jag tycker frågan blir för stor då, jag gillar hellre varianten med ”vilken typ av person vill jag vara?”. Jag tror jag hört den i Kalle och Britas podd i nöd och lyft först men det är säkert fler kloka personer som sagt det tidigare. Vill jag vara den som går ut och tränar eller vill jag vara den som stannar i soffan?

Ikväll har vi kört den sista outdoorträningen med Umeågruppen i Systrar i bergen och varje tillfälle så har ämnet kommit upp att det hade mest troligt inte blivit av om inte gruppen fanns. En tid att passa och ett gäng att möta. Det har regnat på oss varje tisdag i en månad och temperaturen har aldrig varit högre än 10 grader (plus, förtydligande för andra norrlänningar 😉 ) det har kommit förkylningar emellan för en del, någon har behövt jobba och nån lyllans ost hade en utlandsresa bokad. Alla som har kunnat har kommit och tränat, för sin egen skull men med hjälp av alla andra. Med bakgrund inom lagsport så är det naturligt, men faktiskt också ibland desto svårare att få till det helt själv.

Vi testade också en finalövning som utmanade tankar om tid – hur lång tid en övning tar. Jag var inspirerad av föreläsningen i lördags där L-G Skoog visade en uträkning över hur mycket tid det finns på en vecka efter sömn, mat, jobb och hygien är avklarat. Hans vinkel var ett humoristiskt sätt att visa att alla har 3×45 min i veckan att träna. Det handlar inte om tiden. Vi testade en övning med ett lite mindre perspektiv, hur lång tid själva övningen skulle ta. Det kan vara värdefullt att reflektera ibland över hur vi lägger upp våra träningspass och hur vi värderar oss själva utifrån det och även i det stora perspektivet hur vi lägger upp våra rutiner och vardagar (lite för pretentiöst att skriva liv här va?).

Själv har jag haft tidsbrist de senaste veckorna med anledning av flytt, jobb och träning/träningsjobb. Jag har knappt öppnat datorn hemma medan jag på jobbet knappt stängt den ens när jag ätit lunch. Så går det ju förstås inte ha det länge men det är inte heller länge utan en begränsad period. Det har sina utmaningar på logistiken också att ha rätt grejer med sig överallt. Förra gången jag var på Iksu spa hade jag inga skor och ikväll hade jag med mig fleecefodrade skidbyxor istället för vanliga inomhustajts. Jag vill helst vara den personen som har packat rätt grejer men med facit i hand så är jag iallafall hellre den personen som faktiskt inte tycker det är hela världen att träna inomhus i för varma tajts än att bekymra mig om det.

Vilken person vill du vara? 

 

Hur ska jag ens kunna tänka tanken om terror i Barcelona?

Jag sitter i soffan efter en helg hemma då jag gjort ”ingenting”. Jag har alltså träffat kompisar, tagit det lugnt, varit runt Nydalasjön, skördat på kolonilotten, firat en födelsedag och hälsat på farmor. Vardagsgrejer. En helg då jag inte rest någonstans alls och en såndär helg som uppskattas ännu mer just när en är borta rätt ofta på helgerna. Det jag inte riktigt har tagit in är att det hänt igen, och den här gången mitt i min gamla hemstad för en termin – Barcelona.

Den här bloggen började där,  sist jag var där var i oktober 2014 och jag kände mig hemma direkt, jag har vandrat ramblan upp och ramblan ner så många gånger att det är helt omöjligt att ens gissa. I oktober ska jag dit igen och jag har inte bokat biljetter än men de flesta dagarna kommer spenderas i bergen utanför stan så jag har tankar på att åka någon dag tidigare för att hinna gå lite i centrum också. På mina gamla gator.

Ska jag tänka annorlunda nu? Jag har funderat en del på det de senaste dagarna och visst är det helt sjukt att på ett år så har det här blivit något som händer i Europa. Sociala medier svämmar över med citat och flaggor om att vi inte får låta det styra, vi ska inte bli rädda. Men det samtalsämne som snabbt brukar komma vid fikabord och i sociala medier är ”törs en resa dit nu?”. Eller ännu värre ”kan jag resa nånstans nuförtiden?”. Det är svårt att greppa och för en som skriver om resor titt som tätt känns det konstigt att blogga om just att resa när det nyss har hänt. Igen. Även om alla vet att det kan hända precis varsomhelst.  Vi är många som bloggat om de tidigare terrordåden i Europa det senaste året, jag bloggade om London när det hände med en önskan om att London skulle få återgå till att vara London i folks tankar och inte en skräckplats.

Det är svårt att inte bli rädd, att inte akta sig. Lätt att säga att det ska inte få begränsa en, desto svårare att verkligen känna det. Men jag tänker på det som en olycka. Jag förstår om det låter konstigt men nu har det hänt och det kommer att hända igen. Jag önskar lika mycket som alla andra att det får ett slut men jag tror inte det kommer hända inom den närmsta framtiden. För att nånstans greppa det här med rädsla och tankar om att begränsa sig så har jag landat i det så, som en olycka. Handlingen i sig är ingen olycka, tvärtom, det är det sjukaste en människa kan göra att utsätta helt oskyldiga människor för det och så långt ifrån en olycka det går att komma. Men att råka ut för det, eller att en närstående ska råka ut för det, det skulle vara ren och skär otur. Det går att vidta vissa försiktighetsåtgärder som att inte hänga kvar kring övergivna väskor eller gå i de största folksamlingarna men mycket mer än så går inte att göra. Det kan också hända något i trafiken eller någon kan bli sjuk. Det är sånt vi inte rår över. Ett attentat kan tyvärr hända närsomhelst, varsomhelst men det fortfarande en otroligt låg sannolikhet att råka ut för det. Jag tänker på det som med min flygrädsla, även om det förstås är en banal jämförelse. Men den hjälper mig.

La Rambla BCNRamblan, en helt vanlig dag som fick förbli en helt vanlig dag.

20120803-184956En helt vanlig kväll i Barcelona. Som det ska vara. 

Tankar om tapas

Jag är hemma igen efter en helg fylld med yoga, god mat och vintersol. Det kommer mer bilder från helgen sen eftersom jag haft som uppdrag att dokumentera den, men jag tänkte få börja med att ventilera lite av mina egna tankar.

Vi har jobbat med en del i yogans filosofi som heter Tapas, och står för självdisciplin. Det är så intressant att reflektera över vad vi gör och vad vi vill göra. Eller kanske snarare tvärtom vad vi vill göra och vad vi faktiskt gör. Så lätt det är att säga ”jag ska börja yoga” eller ”jag ska börja träna” osv. men sen inte göra särskilt mycket åt det. Jag är ganska bra på att sätta stora mål och att hålla dem, lite sämre på de små sakerna. Vanorna, som att jag varje år tänker att jag ska bli snabbare på morgonen så inte all flextid äts upp av morgonkaffe. Eller att jag i ett års tid tänkt att jag vill meditera mer. Jag har absolut mediterat mer men inte så mycket som jag såg framför mig när jag satte målet, så därför känner jag att jag misslyckats. Eller det känns som jag knappt börjat, och så inser jag att det gått ett år.

Handstående är en annan sak jag velat göra länge och jag tränar på det, men långt ifrån tillräckligt. Chins är en annan och äntligen har jag tränat tillräckligt på det. Jag fick mig extra tankeställare kring det här eftersom det var Vasaloppet idag också. Det är nu tre år sen jag själv åkte och nångång vill jag åka det igen men då vill jag göra det bra, och hur jag ska nå dit är högst oklart, jag har inte tillräckligt med tid helt enkelt. Jag gör för mycket på samma gång och när jag sätter mig ner och tänker efter så är jag nöjd med det, men jag gillar också att göra punktinsatser och satsa lite extra på något ett tag, till exempel styrketräning i höstas eller löpning på somrarna. Och skidåkning på vintrarna. Så vi får väl se hur det blir med Vasaloppet nästa år, eller då nästa..

Det har varit en bra helg för att påminna sig om vanor och självdisciplin och att ibland ta i lite hårdare och ibland faktiskt backa och vara nöjd och ta hand om sig själv lite. En helg går fort och vips var jag hemma igen och jag hade tänkt ut och åka skidor i det vackra vädret men jag var så trött att jag valde att lägga mig på kökssoffan och istället låta yogan och alla tankar få ta plats. Jag hade lite grann känslan av att helgen kunde slippa undan mig annars, jag vill baka in den lite mer först.

Jag tog med mig inspiration till att meditera mer, jag klappar mig själv på axeln för att jag redan har kommit långt och tänker pusha mig till att bara göra det också när det känns motigt. Det går dessutom aldrig att bli färdig, vilket är en tröst. Inte tröst som i att jag lika gärna kan börja imorgon men som i att det gör ingenting var jag är idag, jag är där jag är av en anledning.

Allt det har jag hunnit tänka på kökssoffan! Var det begripligt? Sedan gick jag och handlade och lagade middag och nu ska jag ta ett bad med massor med levande ljus och eteriska oljor. Hoppas ni haft en fin helg också!

Om flygstrejker

norwegian wi-fiDet känns som jag behöver lufta (!) mina tankar om den här flygstrejken. Vad eller vart är det vi är på väg egentligen? Norwegians piloter strejkar, då kan inte kabinpersonalen utföra sitt jobb, de blir permitterade och de sympatistrejkar om vartannat och det är svårt att hänga med i svängarna. Norwegian har dessutom lånat in plan och besättning från andra och kört en del flighter. Schysst mot resenärerna, men jättekonstigt för de som strejkar. Det handlar om deras arbetsvillkor och det skylls på att ryan air startade trenden med lågprisbolag och för att kunna pressa priserna så har man sagt upp personalen och hyr istället in via bemanningsföretag, för att kunna optimera det hela bättre.

Så vad vore då lösningen? Många tycker ju att det ska vara krav eller lag på att huvuddelen av personalen är anställd i bolaget. Det känns helt självklart ur deras arbetsmiljös synpunkt. Konsekvensen för oss resenärer blir troligen att vi får hosta upp mer pengar. Och det kanske vore sunt. Alternativt att ett lågprisbolag inte har lågt pris längre och då inte har kunder alls? Vem vet, själv skulle jag till exempel fortfarande värdera wifi rätt högt, speciellt om jag ska åka till Göteborg över dagen och jobba, jämfört med att checka in bagage. Och vad händer om det blir dyrare att flyga inrikes, då blir det direkt tusentals kronor dyrare för en familj från norrland som vill åka på semester. Det vore helt klart sunt att vi inte ska åka så ofta som vi gör, att det inte går att köpa en flygbiljett som är billigare än att veckohandla på mataffären, att vi börjar glädjas åt det vi har hemma eller vara borta längre då vi väl åker. Men städ jämfört med mindre stad eller inland då? Den extra biljetten till Arlanda, det blir en klasskillnad och den kan låta fånig, men den kommer vara ett faktum.

Men nu då, hur flyger vi egentligen? Miljöaspekten? Priserna har knappt stigit, de har nästan sjunkit, de senaste tio åren. Det är faktiskt helt sjukt. Det är dyrare att åka tåg så det är nästan aldrig värt det med tanke på tiden. Jag älskar ju att kunna flyga ner till Stockholm och hälsa på mina vänner en helg eller att kunna åka över dagen på ett möte utan att vara borta i tre dygn eller få vara med på video (det är bra det också men testa studiebesök på video, inte lika lyckat). Men miljösamvetet, hur ska det sluta? Ofta får jag höra både direkt riktat mot mig och generell kritik mot folk som reser mycket ”tänker du inte på miljön?”. Jo, det gör jag. Jag gör allt jag kan dels i min vardag och jag har också ett jobb där jag påverkar. I det jobbet ingår till exempel att åka på en konferens i södra Europa och träffa andra som jobbar med hållbart byggande.

Den sista aspekten på det här med billiga flygresor är ju också att vi faktiskt reser mer, och det är väl ändå positivt. Även om vi reser på olika sätt så är det ett fantastiskt sätt att möta nya kulturer på, och det behövs ju sannerligen i dagens klimat.

Jag tycker överlag att vi borde betala lite mer för vad vi än köper så att vi tänker efter lite mer. Jag känner så för resor också, det är för billigt. Men min dröm vore att det gick snabbare att lösa så flyget blev miljövänligt och att vi flög MER. Det går fortfarande många halvtomma plan, jag har åkt både inrikes och ända till New York och haft en egen tresits själv (nice när man vill sova!). Sätt snurr på det så lönerna och anställningarna kan bli trygga, det är ju inte bara flygplansbolagen som det handlar om, det jobbar 17000 personer på Arlanda, så många att de fyllde en hel röda korset-butik när den öppnade (med second hand-kläder alltså, alla människor kan inte ha rymts). Uppmuntra fler till att resa och inse att vart man än i världen kommer så är det människor man möter. Helt vanliga människor. Med ibland helt olika syn på saker och ting, helt annan matkultur, helt andra traditioner, men den gamla slagdängan tro, hopp och kärlek, det finns hos de allra flesta.

Om att ta av sig skorna

    20130110-235059.jpg

Det är fortfarande galet vintervackert och häromdagen när jag gick och tittade upp i träden fick jag syn på dessa. De hänger nära min arbetsplats så jag ser dem då och då och varje gång får jag en sån bra känsla. Frihet.
När jag ser dem på sommaren så brukar jag tänka på varma, ljusa sommarnätter då man går hem så sent att det nästan slutat att vara tidigt, barfota på trötta fötter med skorna i handen.
Nu när jag ser dem tänker jag på känslan att byta skorna mot skidor eller skridskor och glida iväg.