Etikett: Solskydd

Varsågoda, här kommer ett gästinlägg om ett ämne som berör mig, av en som upplevt och upplever det personligen. Filippanna som jag lärt känna henne som på twitter, kallar sig själv ”Jag är en ekonomisk, hopplöst positiv nagellacksnörd som larvar mig och som solar försiktigt.”  Filippa, tack för att du delar med dig!

Visste ni att det är ca 2800 personer som diagnosticeras med hudcancer varje år bara i Sverige? Det är rätt många människor det.

Jag är en av dem.

Jag har alltid varit lite prickigare än alla andra, en blond lättbränd brud med massor av prickar. Ja, prickarna är förstås det vi slarvigt kallar för födelsemärken eller leverfläckar och som för en doktor heter nevus. Stora och små, bruna och svarta, jag har alla sorter.

Alla vi som är födda före och runt 1970 kommer ihåg att det här med solskydd, det var den kokosdoftande oljan från Hawaiian Tropic, den som gjorde att man oljeglänsande låg och brände sig i solen. Jag kan dock inte komma ihåg att jag brände mig nämnvärt när jag var liten, men i tonåren och när solariet kom – då var jag kräftröd mest hela tiden i jakten på den perfekta solbrännan. Inte visste jag då, vad jag vet nu.

För 4 år sedan tidigt på våren så var det en prick på min arm som jag började fundera över.  En oförklarlig känsla av att något inte var rätt. På Vårdcentralen var de skeptiska men en isländsk inhyrd läkare förbarmade sig över mitt tjat om att ta bort den. Efter 2 veckor ringer hon. Det var en tumör.  Jag var lugn, inga större känslor. Tills jag kom upp på Karolinska Sjukhuset Plastikkirurgen och fick bedövning, lugnande och elektroder över hela kroppen för att de skulle kunna operera. Då hade jag fjärilar i magen. Stora fjärilar.

Operationen gick bra, 11 stygn och himla ont senare har jag ett rätt snyggt ärr på min underarm, och nya kompisar på KS Hudklinik. De har de enda nakenbilderna som tagits på mig. Alltid något. Jag menar lite spänning ska man ju ha? Fast det är inte så himla smickrande när man kommer in på doktorns mottagning och ser sig själv på en 22 tums skärm naken i alla möjliga vinklar, det ska ju villigt erkännas.

Jag har den snälla varianten. Den kallas typ 1, och innebär tumörer som är mindre än en mm, går att operera och inte har metastaser (tumörer på andra ställen i kroppen). Det är en rätt bra variant att ha.

Jag har samlat på mig 17 ärr hittills, över hela kroppen; benen, magen, armarna, rumpan. De tar bort mig bit för bit, jag brukar numera skoja om att det är jag som är Frankensteins syster. Prickar som är stora (mer än 5 mm i diameter), flerfärgade eller oroliga i kanterna (dvs inte jämna) och som växer. Det finns fler att ta. Men hellre ärr än tumörer. Väldigt mycket hellre.

Jag ser inte klok ut de få gånger jag verkligen solar, kirurgtejp på ärren (det skyddar och gör ärren mindre röda – tips från tanten), massor av solskydd som jag gärna kladdar in andra med också, långärmad blus och gärna ett lakan att lägga på benen efter en stund.  För det är det som gäller: Sola med måtta, undvik solen mellan 11-15, använd solskydd och bränn dig inte.

Åh, jag syndar och solar så jag blir röd, tro inget annat! Men jag får skäll varenda gång jag går på kontroll så jag syndar mindre och mindre.

Innerst inne lever jag med en oro om att en dag kommer en av prickarna vara en större tumör. Att jag ska ha fått  metastaser och att livet är slut. För spridd hudcancer är ingen rolig sjukdom, den är väldigt svår att hejda. Oron finns där ständigt i bakhuvudet, gömd. Kommer fram ibland och visar sitt svarta fula ansikte, som ångest, den ingen får se. För den förlamar och gör att jag lägger mig i fosterställning och fulgråter okontrollerat. Men för det mesta är livet som vanligt: jobb, tvätt, träning, mat, jobb, sopsortering, hålla sig snygg….

Det är en allvarlig sjukdom, mitt skojande till trots. Det är många som behöver ändra sitt beteende. Det som gör mig ledsen och fundersam är att många idag likställer illröd bränna med hälsa. Många som solar som tokar de stackars två veckorna i Thailand när de är likbleka landar mitt i vintern. Många som kommer hem med brännblåsor för de ska ju ha fått valuta för pengarna och vara bruna länge när de kommer hem.

Det förstår jag inte alls. Det gör mig smått livrädd.

Snälla! Sola med måtta, använd inte solarium, använd solskydd och kolla eventuella födelsemärken om du är det minsta orolig. Då kommer du bli glad, jag kommer bli glad och vi kan alla vara glada.

Cancerfonden har mycket bra information om hur det verkligen funkar med olika sorters hudcancer, besök dem om du funderar över något. Du får gärna fråga mig också förstås! Men jag är mest bara prickig och inte så kunnig…

Sola nu försiktigt! Den som vill ha kontakt med filippa, skriv i kommentarsfältet så mejlar jag över hennes mejladress. Annars finns hon ofta på twitter!