Ja, jag blev sugen

Såg Sverkers stora strid på svtplay häromdagen, bl.a. var min vän Camilla med och uttalade sig.

Mycket fokus hamnade på att godis är just i slutet av butiksflödet, d.v.s. vid kassorna då man är som mest trött, grinig, sugen, less… Framförallt barnen som är med.

Och visst är det så, det handlar om otroligt många aspekter, men i slutändan handlar det om ansvar. Men vems?

Man talade om krav på handlarna och stöd från regeringen.

Av handlarna kan man inte vänta sig så mycket tycker jag, det är deras jobb. Barnen är oskyldiga, då det är föräldrarnas ansvar. Men alla vuxna som trillar dit?

Idag när jag var på ica på lunchen såg jag, de hade fräschat upp brödhyllan. Ekologiskt stod det på några brödförpackningar också. Det var så nära så nära att jag bara köpte. För jag blev så sugen.

 

Skulle staten/regeringen/kommunen göra något så är det inte mot handlarna eller butikslogistikförbud man ska satsa på tycker jag, utan bättre utbildning, stöd, information, skola etc. för de som ska ta det där ansvaret, ”sitt ansvar”.

Note to self

20111126-132544.jpg
Nothing’s perfect the first time

Satt upp de här gamla godingarna för att påminna mig om att om man låter rom byggas på fler än en dag, och vågar prova och förbättra, då blir resultatet därefter.
Och att inte resultatet är det viktigaste, för jag hade lika kul när jag gjorde de första två.
Och hade jag inte gjort dem hade jag aldrig fått till den tredje.
Simple as that.

Vad fan är sociala media och vad i helvete ska vi ha det till?

Äntligen blev vi inbjudna. Har inte sett mig som någon opinionsbildare precis, men om ”beauty lies in the eyes of the beholder” kan man väl tänka sig att det är nån som läser och anser det vara åsikt. Har man en blogg på internet, med lite statistik på och sådär, så behöver man inte doktorera i hacking för att räkna ut att det man skriver är offentligt. Och då har alla rätt att ha en åsikt om det. Och det här är min egen kanal för åsikter.

Det har varit en mycket innehållsrik dag. Den började inte speciellt lovande, men med öppet sinne satt jag där och kände ändå hur tankarna började mala på. Tar väl lite tid ställa om sig från det vanliga arbetet, men det är en skön input av nya tankar. Och efter Annette Novak på Norran och Skellefteås kommunchef  Kristina Sundin Jonsson så fanns det hopp igen.

Men så har vi de där gubbarna. Och så har vi de som hatar dem.

Och så  jag på ett hörn.

Vi hade även en workshop vi bloggare/twittrare man också kan ha mycket åsikter om, som även fortsatte på twitter senare. Dock var både dagen och diskussionen på twitter ganska basic och nästan lite bakåtsträvande trots att jag vet att det inte var tanken. Men det var två olika världar som möttes och skulle kommunicera. Jag tycker det var ett framsteg, och träffade många spännande människor för samarbeten och kontakter framöver.

Ska läsa mycket mycket mer om de här tjejerna, krönika av Ola Nordebo på vk, fundera och läsa mina anteckningar. Men just nu är det proppfullt i huvudet. Samt att jag ska hålla nån liten info-grej imorgon på förmiddagen tackade jag ja till (såklart, knappt när jag brutit armen slutade jag räcka upp den) och har lovat mig själv inte tulla på min egentid och imorgon är favoritmorgon med bodypump.

Men en slutsats av dagen är att min åsikt är: att det finns ”gubbar”* överallt. Jag jobbar i byggbranschen, ojoj där får man ducka om man inte ska bli påhoppad av dem. Kommer det som en överraskning? Nej. Är de ok att de lägger armen om en och säger ”lilla gumman” som de självklart aldrig skulle säga till en man? Nej.

Men jag orkar verkligen inte lägga någon tid på det. Jag säger ifrån då det behövs, och annars söker jag mig till bättre personer. Vill vi skapa förändring måste den ske själva, åtminstone tänker inte jag varken sitta och vänta på att någon trög ”gubbe” lika lite som jag tänker spy galla över att ”de” eller ”det” aldrig förändras.

Och jag tror vi gör oss själva en otjänst om vi ska slåss hela tiden mot gamla invanda mönster istället för att tillsammans, de som vill, skapa ett varumärke för västerbotten. Och jag vill ha med Västerbotten, inte bara Umeå. Det är fjällen som är en stor anledning till att jag bor här. Och Umeå, vad har hänt i Umeå idag? Vår kommunchef verkar ha skickat nåt korkat sms och blivit åtalad. Medan skellefteås kommunchef var här och inspirerade om varumärken, hur man tillsammans ser möjligheter m.m.

Så #Västerbotten eller inget, annars flyttar jag hellre till skellefteå.

Och det trodde jag aldrig att jag skulle säga.

* Gubbe: kan naturligtvis vara trångsynta kvinnor, andra makthavare, yngre män eller kvinnor men ordet ”gubbe” sammanfattar för mig

Äppel päppel

Vi plockade in trädgårdsmöblerna ikväll och helt plötsligt ser jag ett äppelträd.

Som jag just läst om i ica buffé att det ska man odla, se till att de finns i stan, det får folk att må bra… Social hållbarhet vill säga.

Så vi tog oss varsitt som lön. Lite pulvriga och jag har ingen aning om vilken sort (två sorter på trädet!) men doften….DOFTEN!!

Den ska jag leva på länge.

tänker på en saga jag älskade när jag var liten… hur var den nu, en gubbe som grubblade och bar omkring på ett rött äpple? nån känner till den? mamma?

Konstigt nog så sa en kompis till mig bara häromdan att äpplen inte är så bra för magen. Sämre än päron (fast man ju inte kan jämföra dem!)

Jag som trodde ”an apple a day keeps the doctor away” gällde. Kanske mest hade att göra med lektionen a/an framför konsonant/vokal eller nåt.

Läste för inte alltför längesen också hos Lotta om äppelfrossa, och då tänkte jag på en sak. Ett tips på äppelfronten, att det finns en sort som allergiker tål!

Min käre far och en kompis, vet inte vem av dem som kom på det och så tipsade jag den andre… och det har funkat för båda.

Pink Lady

Men då händer det som så ibland att det blir diskussion hurvida andra också får äta de där pink lady-äpplena om de andra tar slut eller man är mer sugen på ett PL….. somliga hävdar att man måste låta bli och att de bara är köpta till allergikern, medan vi andra menar mer att det är köpta så att ALLA ska kunna äta dem…

Jag hänvisar alltid till frågan om RWC-toaletter (taftologi?) då, och hävdar att det är lite samma sak. Får man gå på dem även om man kan gå på en vanlig? Eller ska de liksom bara vara där i väntan på att nån behöver använda dem? Jag tycker man kan släppa förbi, men det vore ju vansinne att köa utanför de vanliga och låta den stå tom eller skämmas för att man använder den.

Dock får man ju böter för det resonemanget på R-parkering…

Liv är död

Just nu är det väl den största nyheten i Sverige.

Så tragiskt. Och overkligt. Och jag med alla andra skickar mina tankar till hans familj.

Men så tänker jag, varför blir vi så lessna för någon vi inte känner? Jag blir verkligen det. Jag minns när mamma väckte mig innan skolan och berättade om Diana, jag minns för två somrar sen när jag vaknade på öland och gick ut på verandan för att dricka morgonkaffe och fick veta att Michael Jackson var död. Det är samma konstiga känsla som infinner sig, en slags tomhet och konstighet.

Varför blir man så lessen fast man inte känner dem? En känd person är ju inte mer värd än någon annan, men ändå är det fler idag som är lessna, på riktigt, för att Stefan Liv omkommit i en flygkrasch i Ryssland, och inte för något annat som garanterat hänt i östafrika, mellanöstern, sydamerika eller någon annanstans och tagit fler liv.

Jag minns också Estonia, 11 september, Utöya och andra stora (framförallt västvärldska) tragedier, men det är som att personerna ändå är i minst samma kaliber.

Men så slog det mig, det här med idrottskändisar och sångare, de kanske inte har uträttat stordåd som betyder nåt för demokratin, räddat världen från undergång, botat en dödlig sjukdom. Men det är något med dem som har förmågan att glädja ett helt folk.

Och det kunde faktiskt Stefan Liv.

Ett bra citat jag läste idag ”Just remember…you are unique. Just like everyone else”. 

Men det är inte alla som tagit OS-guld.