Jag har sprungit mitt första terränglopp men det är definitivt inte mitt sista! Salomon trail terränglopp 11 km. Jag lyckades med mitt mål att ge allt och ha kul och jag tror att jag har terrängen att tacka för att det aldrig blev mentalt jobbigt eller började göra ont nånstans.
Starten gick i solsken, jag var bara lite uppvärmd så jag skulle ta det lugnt i början men det blev direkt stig och det gick så bra så jag tassade på. Första kilometern gick i ett snabbare tempo än jag nånsin sprungit tror jag. Solen sken in genom skogen och det var verkligen på smala stigar, hade tur och hamnade i kö med bra tempo och efter ett tag var jag först och det var en ovanlig och kul känsla att dra. Fick till och med beröm från någon okänd löpare bakom att jag var snabb på hitta. Jag var för trött för att förklara men tack vare min totala brist på lokalsinne har jag blivit rätt vass på följa skyltar och snitslade leder. Och så pass mycket stig har jag sprungit och vandrat att jag inte behöver titta var jag sätter fötterna utan kan titta lite längre fram mest.
Efter 6km var det dags för varvning, en mugg sportdryck och sedan rätt uppför hela bräntbergsbacken. Ryktet säger den är 200m lång och 60höjdmeter. Ingen vits försöka springa någon större del, det har jag gjort förr och vet precis hur det känns, så det blev stora kliv och lagom mjölksyra. Tack vare backen och bansträckningen generellt tycker jag det var mest utför och lättsprunget hela tiden. På andra varvet vek vi av rätt ner i ett dike och mycket stockar var det, ibland faktiskt höga över diken som vi fick springa under. Efter 8 km började jag tröttna och precis då kom en myr. Stina var ikapp mig och vi klev rätt ner i myren och fastnade med varsitt ben, i samma hål. Håll utkik på nån lokaltidnings bildkavalkad för det satt några fotografer där och garvade.
Dyngblöt igen och sega ben men det gick bra sista kilometrarna också utan att totalt stumna. Sista svängen sprang vi fel, inga snitslar och då gick det som det gick, en omväg uppför en backe och ner igen. Precis vad man inte känner för då när man bara vill slutspurta men det kunde varit värre. Vi gick i mål samtidigt och jag är fantastiskt nöjd! Hade en härlig känsla (nästan) hela tiden, inte ont nånstans och höll ett bra tempo för att vara jag, ett väldigt bra tempo för att vara jag den första halvan av loppet, och jag hade pannben och pepp att fortsätta andra halvan så att jag kom i mål helt slut. Grym känsla!
Måste säga att jag lyckats välja kläder och skor perfekt för dagen också, tänk att kunna springa i shorts och linne i mitten på september! Glad jag tog de höga strumporna med tanke på allt ris. Imorrn ska jag heja på de som springer ultran från tavelsjö, nu är jag helt terrängfrälst! 
Etikett: race report
Om Vansbrosimningen 2014
Så har tiden äntligen kommit för det här inlägget, och framförallt alla tankar som kan landa nu. Vi klarade det, vi har gjort en svensk klassiker.
Vansbro var precis som alla sagt det lättaste loppet, men just därför var jag så nervös att något skulle hända. Att jag skulle snubbla på skosnörena på väg till bilen, att nån av oss skulle få outhärdlig kramp i kylan, att det skulle strula mes bilkörningen. Men ingenting av det inträffade och vi hade en fantastisk dag igår! Alldeles, alldeles underbar på alla sätt och vis.
Mamma och pappa åkte med som team den här gången, moster och morbror var med på lidingöloppet när vi började på det här och Vansbro framstod jämfört med de andra loppen som en överkomlig och förhoppningsvis trevlig utflykt. Det var en underdrift, vilket publikfrieri det arrangemanget är!
Redan på fredagkväll hade vi tur med vädret och körde ner i lugn och ro med första kvartsfinalen på radion och var framme lagom till den andra. Sov gott men kort och vi startade från Sundsvall i ottan för att vara på den säkra sidan. Men all körning gick bra, vi kan konstatera återigen att mobilens gps är helt ovärderlig i sånna här sammanhang (så även en bil-mobil-laddare) och vi var framme redan halv tio. Vi parkerade och gick och hämtade deltagarkuverten (badmössa, armbandschip mm) och rekade, det var kul att få visa två nya också hur det det ut och fungerar på de här klassikerarrangemangen, vi känner ju oss väldigt vana nu med mässtält större än vanliga sportbutiker, bajamajor och glada och nervösa likasinnade motionärer.
Klockan 10.00 startade eliten och eftersom det är så kort distans och Vansbro är litet och gångavstånd överallt så kunde vi i lugn och ro långt innan vi själva egentligen behövde börja göra oss iordning se eliten simma i mål.
Efter dryga kvarten var det otroligt jämn spurtstrid som fick avgöras med målfoto till pampiga pirates of the carribean-soundtrack (jag är kanske svagast i världen för sånt)
Vi käkade en hamburgare, njöt av solen som började bli ordentligt varm och började smörja in oss med allt möjligt fett vi shoppat. På med våtdräkten för att slippa släpa så mycket överdragskläder och så knatade vi iväg mot starten och teamet gick för att få en bra plats.
I startområdet var det tokvarmt och det var svårt föreställa dig kallt vatten, det var så att jag och säkert många fler längtade att få hoppa i. En gemensam uppvärmning modell motionslopp ledd av Lovisa ”lofsan” Sandström och jag tror jag fick feber i några minuter. Fick ett tips att blöta ansiktet först så när vi passerat första tältet och var registrerade för start tog vi det lugnt, gick förbi tältet som startade tiden och klev sen i och skvätte lite vatten i ansiktet och vadade ut. Riktigt liten strand så precis som att kliva i på en vanlig badplats med kylan mot fötterna och ett-två-tre och så första simtaget!
Början var riktigt enkel, försökte vänja mig vid kylan och det var riktigt strömt så det gick att i princip bara flyta med. Jag försökte hålla ihop med Lars och det var hyffsat brett där och vips var vi vid bron där mamma och pappa skulle stå. Fick syn på dem och vinkade och hejade, passade på crawla lite när pappa fotade och bara njöt. Runt tallen som står längst ut på udden blev det så plötsligt kallare, kände dock inte av motströmmen särskilt mycket. Såg mamma, pappa och Layla titt som tätt längs kanten och man såg även hela vägen till mål. Det är lurigt med simavstånd, det ser (tyvärr) så mycket närmare ut än vad det är. Jag simmade mycket ryggsim, mest för att det var snabbast och vilsamt så jag måste säga att jag behövde faktiskt inte anstränga mig särskilt mycket. Ett annat år skulle jag gärna simma hela distansen och ha tränat innan för att få till frisimmet och försöka simma på en hyffsat bra tid, men i år ville jag bara komma i mål. Mitt första simlopp någonsin och vår sista del på klassikern. Inte förrän på slutet kände jag av motströmmen och jag försökte mig på en liten spurt men kände direkt att det blev krampvarning i ena vaden då så det var det inte värt.
Jag bara njöt sista biten, upp med handen mot plattan och plötsligt var jag i mål. Jag har gjort en svensk klassiker.
Strax därefter kom också Lars i mål och i mitt huvud spelade soundtracket pampigt och sedan var det bara upp och kramas, bli varm av solen och ta lite bilder och sen gå och duscha. Där var det inte läge att vara generad, bara en jätteyta i det fria med massa duschar och ett skynke som skärmade av mot herrarnas dusch.
Sedan bjöds det på mat, det första/enda av arrangemangen som gör det! (Förutom Vättern längs vägen då)
I all enkelhet men väldigt välbehövligt och praktiskt. Vi shoppade varsin hoodie med en svensk klassiker-märket på också, har inte vågat köpa nåt sånt innan av rädsla för att jinxa.
Sedan var det ett trött gäng i bilen tillbaka och i Gävle stannade vi och tog en hamburgare och en segerskål innan våra vägar skiljdes och de andra åkte hem mot Sundsvall och sedan vidare och jag mot Arlanda.
Nu väntar nämligen semester. 
Om vätternrundan 2014
Det blev en fantastisk dag! Jag är fortfarande hög på att vi gjort det, även om vi hade ett lite rörigt dygn efter loppet då vi blev utelåsta och fick ordna hotell, låna kläder, köpa linsvätska och skor innan vi kunde rulla hemåt. Nåväl, åter till loppet, det var det vi var där för.
Vi körde ner på torsdagen utan problem och var i Motala mitt på fredagen för att hämta ut nummerlapparna och shoppa lite i de stora tälten som alltid finns på plats vid de här klassikerarrangemangen. Extra cykelväska, vattenflaska och lite energigels. När vi bokade så hade jag aldrig suttit på en landsvägscykel, vi hade ingen aning om hur snabbt det går cykla och på tre minuter var alla startbiljetter slut så vi fick tiden 21.22 och var glada vi var anmälda. Inte hade jag heller tänkt så mycket på att det blir mörkare på natten nere i södern. På plats var det dock lätt att byta starttid och vi ville hellre cykla mer dagtid och få gruva lite mer innan starten så ny starttid blev 02:00.
Mitt i natten i mörkret väntade vi in vår starttid och blev insläppta i fållan med ca trettio andra cyklister. Varannan minut släpptes en grupp iväg, väldigt varierande hur många som startade per grupp, allt mellan fem och hundra kändes det som.
Det var härligt och pirrigt att äntligen rulla iväg och direkt hittade vi ett bra tempo och det blev ett pärlband av cyklister och det enda jag såg var alla röda lysen på rad långt, långt framför. Häftigt att kunna se hur vägen går utan att det är ljust. Efter ungefär en timme började det ljusna och det var en sån där rosa morgon och det var bara mysigt att rulla på och blicka ut över ängarna. Jag är förtjust i ängarna kring Linköping, jag har kört runt där en del med min kompis som bor där. Det låter rätt häftigt av cyklarna också, speciellt när en stor, snabb klunga kör om. Det liksom viner dovt. Och asfalten sen! Det var som att cykla inomhus jämfört med härikring. Slätt och fint.
Efter en stund blev det en klunga, dock utan rotation så vi låg på rulle hela tiden och småpratade med varandra och alla och höll ändå en rätt hög (läs: för mig) snitthastighet kring 28-30km/h. Vi körde helt utan klocka, pulsband, cykeldator eller annat så det var bara känslan som styrde och då och då var det någon annan som berättade hur snabbt vi körde eller vad klockan var. Det är väldigt märkligt med tiden sånna här långlopp, den liksom försvinner.
Första stopp var efter ungefär fem mil och det var skönt känna en liten milstolpe. Blåbärssoppa och cykelpumpning (ALLT finns att få hjälp med vid depåerna, cykelmek, massage, fika, sjukvård etc.)
klicka på bilden för att komma till Vätternrundans banprofil
Sedan började vi äntligen se den där sjön och rullade på längs med den medan fåglarna började kvittra genom Grännas kullerstenar och lagom till Jönköping då en tredjedel var gjort och den första depån som har varm mat hade solen gått upp. Jag åt havregrynsgröt och köttbullar med lingonsylt, rekommenderas!
Efter tio mil var det personligt rekord i distans för mig och efter elva mil persade även kusin Lars. Vi höll ihop hela vägen och det är jag otroligt glad för, det är skönt att ha någon att snicksnacka med i depåerna och kunna jämna ut varandras dippar i humör och ork. Det blåste rejält i Jönköping och vi hade hört det skulle bli motvind på västra sidan vättern (brukar tydligen blåsa tvärtom) och det var verkligen blåsigt. Enligt tidningen ca 14-15 sekundmeter. Som tur var hittade vi flera gäng som lät oss ligga bakom och vi behövde inte dra så mycket själva.
Jag tyckte det var härligt med sol och vinden gjorde att det inte blev för varmt heller. Nästa milstolpe var hälften, galet långt redan så, och tolfte och trettonde milen till stoppet i Fagerhult hade jag min värsta dipp. Trött och less, depån ville aldrig dyka upp och benen var trötta redan och bara tanken på att vid den depån är jag ändå inte riktigt hälften och andra halvan är fortfarande femton mil var motigt. Jag fick kramp i högra handen också och den kom och gick och släppte inte förrän söndag förmiddag. Depån dök förstås upp till slut och energipåfyllningen kickade in lagom till att 150km-skylten passerades och plötsligt kändes det lättare igen. Det är något magiskt med hälften-strecket för mig.
Vi rullade mot Hjo som liksom Jönköping serverade mat och därför omtalades lite mer ömt av många. En del stannade inte vid alla depåer utan gjorde egna stopp men vi körde på servicedepåerna som kändes precis lagom utplacerade. Jag gillar de här stora motionsloppen när någon annan tänkt ut när jag behöver äta och dricka och delat in etapper jag får klara av.
Hjo var fantastiskt fint, det såg ut som utomlands! Vättern var dessutom verkligen en stor sjö, mycket större än jag tänkt mig och i Hjo så slog vågorna upp mot en strandkant och fick det se ut precis som vilken stad i Spanien eller Grekland som helst. Vi pausade länge här och Lars åt lasagne och jag åt skorpor och saltgurka (inte alls så illa som det låter). Vi hade börjat fantisera om en power nap men allt eftersom vi närmade oss blev vi bara piggare och piggare. Det var inte så långt till Karlsborg och då var tjugo mil avklarat! Då började vi inse att det här grejar vi, nu är det dags att njuta.
Vi kände oss bara starkare och starkare ju närmare vi kom, Lars med 120 mil i benen och som åker Vasan på 6 timmar (läs: jättebra) var i högform. Vi stannade vid vägkanten en gång och åt en energibar vi hade med oss bara för att passa på. Vi svängde av och vägarna blev lite mindre periodvis. Ute på de större vägarna var det rätt mycket bilar men arrangörerna hade gjort vad de kunnat och försökt skapa egna körfält för cyklisterna. De allra flesta bilar visade väldig hänsyn, däremot synd att det var så mycket tung trafik. På ett ställe hade en lastbil helt fått stopp så det var totalstopp i både trafik och vätternrundan så vi alla fick klicka ur och styra cyklarna vid sidan av bilkön. Mot slutet var nog många trötta och det var ingen vidare klungkörning utan mer som ett massfält som tack och lov fungerade bra.
Hammarsundet var sista kontrollen vi stannade på, en pampig bro överst i Vättern och sedan bestämde vi oss för att köra på. Det var rätt kuperat och det var härligt att ha sån energi att det bara var roligt att det hände något, min cykel funkade jättebra och tröttheten som bortblåst så jag både låg i bocken utför och stod upp och cyklade uppför. Ja, jag lekte lite tour de france och det var himla skoj. Längst upp på ett krön var det plötsligt en präst som hälsade välkommen och välsignade sista biten precis på krönet när backen var över stod en skylt med ”Gud hör bön”. Humor!
Lars ryckte lite och plötsligt var jag helt själv på en av de mindre vägarna. Ingen trafik, inga cyklister varken framåt eller bakåt och precis då insåg jag vad jag höll på att göra. Bara några mil ifrån att ha cyklat hela vätternrundan tillsammans med nästan tjugo tusen andra cyklister och ändå fick jag en liten bit alldeles för mig själv. Jag kan säga att jag gav insupa omgivningarna och carpe diem ett ansikte just där och då. Solen gassade, vindstilla, fågelkvitter, böljande gröna ängar med söta röda hus på och så bara jag som cyklade på en liten slingrig väg. Sen såg jag honom, han hade bara känt för att ta ett foto, det första och enda vi tog på hela resan.
Till slut kom så skylten med 10 km kvar och vi närmade oss Motala på riktigt. Väl inne i centrum var det rena folkfesten, fantastisk stämning och folk som hejade och satt på kajen och solade, åt glass och cyklister som hoppat i Vättern för att svalka sig. 14 timmar och 21 minuter stannade klockan på och jag är mer än nöjd. Vi hade inget tidsmål men ungefär mellan 13-15 timmar kändes rimligt med tanke på vilken fart vi brukat träna i och att vi stannat i depåerna och ätit och sträckt på benen. Inga vurpor, inga skav (förutom på ena foten och ni skulle bara veta hur glad jag är att det är där och ingen annanstans) inte ens punka! Men mest glad är jag nog ändå att jag hade sällskap hela vägen runt! 
Om Vasaloppet
Jag har åkt Vasaloppet. Det är faktiskt knappt så jag tror det är sant, samtidigt som det aldrig fanns i min skalle att jag inte skulle klara det. Det blev nästan en rysare för alla som följde och jo, jag var trött. Men det var tjurskallarnas dag. Och jag visste att jag kunde åka 44 km i skitföre och jag har åkt upp- och nerför fjäll utan spår på längdskidor. Igår handlade det inte så himla mycket om hur duktig man är på att åka skidor eller hur mycket teknik och mängd man tränat, det handlade om hur gärna man ville gå i mål i Mora.
På morgonen kom vår buss till Berga by vid halv sju och det var redan knökfullt i fållan, speciellt till vänster där den nya sträckningen gick. Så det var bara att ställa upp skidorna, kämpa i sig en banan och en gel och ställa sig i den inte oväntat rekordlånga kön till bajamajorna.
Jag såg ingen skärm och hörde inget startskott men plötsligt började det röra sig. Det snöade lätt och det gällde att hålla sig upprätt och någorlunda ifred med hela stavar och skidor i behåll. I backen blev det som väntat stopp och där stod vi ungefär en timme innan vi var uppe på första knixen. Alla var tvungna samarbeta och stå i saxposition i köer. Många, fler än jag nånsin sett på TV, tog av sig skidorna och gick!
Ovanligt många förstagångsåkare, 55%, och det var trevlig stämning och jag lydde tipset att inte stressa upp mig i början utan bara följa med. Men backen är lång och när vi väl kom upp efter närmare två timmar fanns inga spår. Alls. Det var som att åka i platt puckelpist, bredbent stakande med skidorna vobblande.
Första sträckan tog hemskt lång tid och min största skräck, repet, gjorde sig genast påminnt.
Sträckan efter fortsatte likadant trots ”spåren blir bättre längre fram” och det började bli lite tröstlöst. Sedan kom jag in i en lunk och började bryta ner loppet i småbitar. ”En artondel eller ett halvt seedningslopp är gjort”, funderade på vad som lät bäst. Hela tiden en förhoppning om spår som aldrig kom.
Nästa kontroll, mångsbodarna, hade jag kört in lite tid jämfört med repet så det kändes skönt att det inte var panik.
Sedan började det stiga och mitt fäste bet inte helt hundra, tror jag. Jag har egentligen ingen aning eftersom det är extremt svårt att diagonala utan spår.
Hela loppet hade jag verkligen fantastiska skidor, jag hade lämnat in dem i Mora och hade högflour och rillat (baktill) glid och klister. Hade jag inte kunnat staka så lätt hade det aldrig gått.
Jag hade faktiskt tur och bra planerat vad gäller allt som rör uppladdning. Även dåligt före har jag tränat på. Större trugor var nog en vinst även om den ena snurrade oroväckande redan efter andra kontrollen.
Det verkar ha varit väldigt varierande svar beroende på funktionär och i TV eller på plats, en del pushade (ja nästan hotade) oss och andra hejade glatt på och sa ”det är inga problem det är lättåkt!”
Jag hann höra ”nu stänger vi om ungefär en halvtimme” i Risberg trots att det bara var femton minuter till godo i någon av kontrollerna vilket förnekades i nästa, det skulle finnas någon förhandling om reptiderna.
Jag la ändå på mer fästvalla (klister) i Risberg vilket direkt frös fast under så jag hade bra fäste uppför men utan spår fastnar det bara snö och is under men numera är jag ju rutinerad och tar mig tid ta av och skrapa ordentligt. Fantastiskt att det finns så mycket hjälp dessutom längs banan!
Extrastavar, valla, all mat och dryck. Och alla underbara människor! Som bryggt kaffe och bjuder, gör vågen när man åker förbi, som ropar ”heja tjejen du ser stark ut du kommer fixa det här bra kämpat!” till just mig. Barn som gjort chokladbollar och bjuder på (nära jag offrade mjölkmagen och chansade) och de klassiska koskällorna.
Väl i Evertsberg hade jag hört att då är det bara fortsätta om man väl tagit sig dit och stigningen innan var lite tröttsam och fötterna var rejält trötta efter fyra timmars bredbent stakning, saxning och parerande. Önskar jag hade tejpat stortårna som jag gjort med tummarna men är glad jag inte fick kramp i fötterna och att jag lagt i iläggssulorna som ett plötsligt infall.
Efter Evertsberg lossnade det verkligen, det fanns spår och de började dra nya och det var utför. Hälften gjort och äntligen lite vila. Gällde åka ekonomiskt och jag hade bra glid men det började snöa igen och då är det ingen vits åka först. Skönt känna sig säker på att byta spår också, samt att våga åka utför. Längesedan jag åkt som en treåring i en slalombacke bredbent plogandes med armarna utåt. Kostade på mig ett leende på läpparna.
Härliga (och osköna) vurpor till höger och vänster under hela loppet men jag klarade mig med lite snubbel i någon uppförsbacke. Det tar på krafterna att ramla och jag ville så gärna i mål att jag var noga med att hushålla. Jag såg till hålla energin och humöret uppe, och det hjälpte. Jag njöt verkligen trots skitföret och att det gick tungt och var långt. Hade jag åkt till Mora och åkte självaste Vasaloppet, då ska jag väl banne mig dricka blåbärssoppa, spana efter TV-kameror, njuta av atmosfären och ha kul. Det tar på krafterna att bli missmodig också och det har jag lagt tillräckligt med tid på den här säsongen.
Inför oxberg några berömda backar, Lundbäcksbackarna, som liksom lidingöloppets abborrbacke är mer omtalade än jobbiga, det är bara det att de kommer när man är som tröttast. Det lät enkelt med 9 km platt till hökberg men det hade började snöa igen och var dimmigt, snöblind var bara förnamnet.
Sedan började det skymma.
Vid det laget hade jag redan övertygat mig själv så många gånger att jag skulle i mål att när jag kom till hökberg var det som om det började gå upp för mig vad jag höll på att göra. Så nära, men fortfarande 2 mil kvar. Med fortfarande mycket folk runt ikring tog jag mig lugnt till eldris och väl där var stressen över, efter det får alla gå i mål. Så skönt att slippa tänka alls på tiden, extrem trötthet blandat med glädje och lättnad. Bara stå på benen. Elljusspår sista milen in till Mora och bara sluttande utför. Och trötta men glada miner och hejarop från sidan och från andra åkare att nu är vi där snart.
Sista hundra metrarna in till mål var kantade med marschaller och folk hela vägen, speakern hördes långt i förväg. Slutspurten var magisk och egentligen ville jag slänga mig ner i en hög som de gör på OS men det var så många som hejade och där stod också min snabba kusin Lars och väntade med min jacka och lite fika och jag fick reda på att han hade nått sitt medaljmål (1,5 ggr vinnartiden). Vi hade lyckats. Vi är halvvägs genom en svensk klassiker.
Att musklerna sedan gjorde så ont att det inte ens gick ta på huden eller att fötterna var så ömma att de knappt bar, det var det värt. Det blev en tid som är svårslagen i uthållighet, men förhoppningsvis ganska lättslagen ett bra år då teknik och mängd och bra spår blir avgörande. I år var det vinnarskallarnas år.
Det är många som hejat och grattat och frågat hur jag orkade kämpa. Jag tror det är både nedärvt, jag brås väl om inte annat på min kusin som åkte på 6.01 och tog medalj trots att han bröt staven och åkte med bara en stav en mil, men också att man blir bra på det man tränar på, och jag har tränat uthållighet och olika fören och även helt andra träningsformer och situationer där pannbenet stärks. Jag hade helt enkelt inte ge upp som ett alternativ.
När jag hörde i speakern att Frida Wallberg, Sveriges bästa kvinnliga boxare genom tiderna, var några minuter framför mig i näst sista kontrollen i hökberg visste jag att det skulle gå. Kan hon, som inte är skidåkare och rehabar efter en hjärnblödning i våras, så kan jag.
Alltid lite till.
Johanna Westberg 