Om Vansbrosimningen 2014

Så har tiden äntligen kommit för det här inlägget, och framförallt alla tankar som kan landa nu. Vi klarade det, vi har gjort en svensk klassiker.

Vansbro var precis som alla sagt det lättaste loppet, men just därför var jag så nervös att något skulle hända. Att jag skulle snubbla på skosnörena på väg till bilen, att nån av oss skulle få outhärdlig kramp i kylan, att det skulle strula mes bilkörningen. Men ingenting av det inträffade och vi hade en fantastisk dag igår! Alldeles, alldeles underbar på alla sätt och vis.
Mamma och pappa åkte med som team den här gången, moster och morbror var med på lidingöloppet när vi började på det här och Vansbro framstod jämfört med de andra loppen som en överkomlig och förhoppningsvis trevlig utflykt. Det var en underdrift, vilket publikfrieri det arrangemanget är!
Redan på fredagkväll hade vi tur med vädret och körde ner i lugn och ro med första kvartsfinalen på radion och var framme lagom till den andra. Sov gott men kort och vi startade från Sundsvall i ottan för att vara på den säkra sidan. Men all körning gick bra, vi kan konstatera återigen att mobilens gps är helt ovärderlig i sånna här sammanhang (så även en bil-mobil-laddare) och vi var framme redan halv tio. Vi parkerade och gick och hämtade deltagarkuverten (badmössa, armbandschip mm) och rekade, det var kul att få visa två nya också hur det det ut och fungerar på de här klassikerarrangemangen, vi känner ju oss väldigt vana nu med mässtält större än vanliga sportbutiker, bajamajor och glada och nervösa likasinnade motionärer.
Klockan 10.00 startade eliten och eftersom det är så kort distans och Vansbro är litet och gångavstånd överallt så kunde vi i lugn och ro långt innan vi själva egentligen behövde börja göra oss iordning se eliten simma i mål.
Efter dryga kvarten var det otroligt jämn spurtstrid som fick avgöras med målfoto till pampiga pirates of the carribean-soundtrack (jag är kanske svagast i världen för sånt)

Vi käkade en hamburgare, njöt av solen som började bli ordentligt varm och började smörja in oss med allt möjligt fett vi shoppat. På med våtdräkten för att slippa släpa så mycket överdragskläder och så knatade vi iväg mot starten och teamet gick för att få en bra plats.

I startområdet var det tokvarmt och det var svårt föreställa dig kallt vatten, det var så att jag och säkert många fler längtade att få hoppa i. En gemensam uppvärmning modell motionslopp ledd av Lovisa ”lofsan” Sandström och jag tror jag fick feber i några minuter. Fick ett tips att blöta ansiktet först så när vi passerat första tältet och var registrerade för start tog vi det lugnt, gick förbi tältet som startade tiden och klev sen i och skvätte lite vatten i ansiktet och vadade ut. Riktigt liten strand så precis som att kliva i på en vanlig badplats med kylan mot fötterna och ett-två-tre och så första simtaget!
Början var riktigt enkel, försökte vänja mig vid kylan och det var riktigt strömt så det gick att i princip bara flyta med. Jag försökte hålla ihop med Lars och det var hyffsat brett där och vips var vi vid bron där mamma och pappa skulle stå. Fick syn på dem och vinkade och hejade, passade på crawla lite när pappa fotade och bara njöt. Runt tallen som står längst ut på udden blev det så plötsligt kallare, kände dock inte av motströmmen särskilt mycket. Såg mamma, pappa och Layla titt som tätt längs kanten och man såg även hela vägen till mål. Det är lurigt med simavstånd, det ser (tyvärr) så mycket närmare ut än vad det är. Jag simmade mycket ryggsim, mest för att det var snabbast och vilsamt så jag måste säga att jag behövde faktiskt inte anstränga mig särskilt mycket. Ett annat år skulle jag gärna simma hela distansen och ha tränat innan för att få till frisimmet och försöka simma på en hyffsat bra tid, men i år ville jag bara komma i mål. Mitt första simlopp någonsin och vår sista del på klassikern. Inte förrän på slutet kände jag av motströmmen och jag försökte mig på en liten spurt men kände direkt att det blev krampvarning i ena vaden då så det var det inte värt.
Jag bara njöt sista biten, upp med handen mot plattan och plötsligt var jag i mål. Jag har gjort en svensk klassiker.
Strax därefter kom också Lars i mål och i mitt huvud spelade soundtracket pampigt och sedan var det bara upp och kramas, bli varm av solen och ta lite bilder och sen gå och duscha. Där var det inte läge att vara generad, bara en jätteyta i det fria med massa duschar och ett skynke som skärmade av mot herrarnas dusch.
Sedan bjöds det på mat, det första/enda av arrangemangen som gör det! (Förutom Vättern längs vägen då)
I all enkelhet men väldigt välbehövligt och praktiskt. Vi shoppade varsin hoodie med en svensk klassiker-märket på också, har inte vågat köpa nåt sånt innan av rädsla för att jinxa.

Sedan var det ett trött gäng i bilen tillbaka och i Gävle stannade vi och tog en hamburgare och en segerskål innan våra vägar skiljdes och de andra åkte hem mot Sundsvall och sedan vidare och jag mot Arlanda.
Nu väntar nämligen semester.