Etikett: landsvägscykel

Det blev en fantastisk dag! Jag är fortfarande hög på att vi gjort det, även om vi hade ett lite rörigt dygn efter loppet då vi blev utelåsta och fick ordna hotell, låna kläder, köpa linsvätska och skor innan vi kunde rulla hemåt. Nåväl, åter till loppet, det var det vi var där för.

Vi körde ner på torsdagen utan problem och var i Motala mitt på fredagen för att hämta ut nummerlapparna och shoppa lite i de stora tälten som alltid finns på plats vid de här klassikerarrangemangen. Extra cykelväska, vattenflaska och lite energigels. När vi bokade så hade jag aldrig suttit på en landsvägscykel, vi hade ingen aning om hur snabbt det går cykla och på tre minuter var alla startbiljetter slut så vi fick tiden 21.22 och var glada vi var anmälda. Inte hade jag heller tänkt så mycket på att det blir mörkare på natten nere i södern. På plats var det dock lätt att byta starttid och vi ville hellre cykla mer dagtid och få gruva lite mer innan starten så ny starttid blev 02:00.Mitt i natten i mörkret väntade vi in vår starttid och blev insläppta i fållan med ca trettio andra cyklister. Varannan minut släpptes en grupp iväg, väldigt varierande hur många som startade per grupp, allt mellan fem och hundra kändes det som.

Det var härligt och pirrigt att äntligen rulla iväg och direkt hittade vi ett bra tempo och det blev ett pärlband av cyklister och det enda jag såg var alla röda lysen på rad långt, långt framför. Häftigt att kunna se hur vägen går utan att det är ljust. Efter ungefär en timme började det ljusna och det var en sån där rosa morgon och det var bara mysigt att rulla på och blicka ut över ängarna. Jag är förtjust i ängarna kring Linköping, jag har kört runt där en del med min kompis som  bor där. Det låter rätt häftigt av cyklarna också, speciellt när en stor, snabb klunga kör om. Det liksom viner dovt. Och asfalten sen! Det var som att cykla inomhus jämfört med härikring. Slätt och fint. 

Efter en stund blev det en klunga, dock utan rotation så vi låg på rulle hela tiden och småpratade med varandra och alla och höll ändå en rätt hög (läs: för mig) snitthastighet kring 28-30km/h. Vi körde helt utan klocka, pulsband, cykeldator eller annat så det var bara känslan som styrde och då och då var det någon annan som berättade hur snabbt vi körde eller vad klockan var. Det är väldigt märkligt med tiden sånna här långlopp, den liksom försvinner.

Första stopp var efter ungefär fem mil och det var skönt känna en liten milstolpe. Blåbärssoppa och cykelpumpning (ALLT finns att få hjälp med vid depåerna, cykelmek, massage, fika, sjukvård etc.)klicka på bilden för att komma till Vätternrundans banprofil

Sedan började vi äntligen se den där sjön och rullade på längs med den medan fåglarna började kvittra genom Grännas kullerstenar och lagom till Jönköping då en tredjedel var gjort och den första depån som har varm mat hade solen gått upp. Jag åt havregrynsgröt och köttbullar med lingonsylt, rekommenderas!

Efter tio mil var det personligt rekord i distans för mig och efter elva mil persade även kusin Lars. Vi höll ihop hela vägen och det är jag otroligt glad för, det är skönt att ha någon att snicksnacka med i depåerna och kunna jämna ut varandras dippar i humör och ork. Det blåste rejält i Jönköping och vi hade hört det skulle bli motvind på västra sidan vättern (brukar tydligen blåsa tvärtom) och det var verkligen blåsigt. Enligt tidningen ca 14-15 sekundmeter. Som tur var hittade vi flera gäng som lät oss ligga bakom och vi behövde inte dra så mycket själva.

Jag tyckte det var härligt med sol och vinden gjorde att det inte blev för varmt heller. Nästa milstolpe var hälften, galet långt redan så, och tolfte och trettonde milen till stoppet i Fagerhult hade jag min värsta dipp. Trött och less, depån ville aldrig dyka upp och benen var trötta redan och bara tanken på att vid den depån är jag ändå inte riktigt hälften och andra halvan är fortfarande femton mil var motigt. Jag fick kramp i högra handen också och den kom och gick och släppte inte förrän söndag förmiddag. Depån dök förstås upp till slut och energipåfyllningen kickade in lagom till att 150km-skylten passerades och plötsligt kändes det lättare igen. Det är något magiskt med hälften-strecket för mig.

Vi rullade mot Hjo som liksom Jönköping serverade mat och därför omtalades lite mer ömt av många. En del stannade inte vid alla depåer utan gjorde egna stopp men vi körde på servicedepåerna som kändes precis lagom utplacerade. Jag gillar de här stora motionsloppen när någon annan tänkt ut när jag behöver äta och dricka och delat in etapper jag får klara av.

Hjo var fantastiskt fint, det såg ut som utomlands! Vättern var dessutom verkligen en stor sjö, mycket större än jag tänkt mig och i Hjo så slog vågorna upp mot en strandkant och fick det se ut precis som vilken stad i Spanien eller Grekland som helst. Vi pausade länge här och Lars åt lasagne och jag åt skorpor och saltgurka (inte alls så illa som det låter). Vi hade börjat fantisera om en power nap men allt eftersom vi närmade oss blev vi bara piggare och piggare.  Det var inte så långt till Karlsborg och då var tjugo mil avklarat! Då började vi inse att det här grejar vi, nu är det dags att njuta.

Vi kände oss bara starkare och starkare ju närmare vi kom, Lars med 120 mil i benen och som åker Vasan på 6 timmar (läs: jättebra) var i högform. Vi stannade vid vägkanten en gång och åt en energibar vi hade med oss bara för att passa på. Vi svängde av och vägarna blev lite mindre periodvis. Ute på de större vägarna var det rätt mycket bilar men arrangörerna hade gjort vad de kunnat och försökt skapa egna körfält för cyklisterna. De allra flesta bilar visade väldig hänsyn, däremot synd att det var så mycket tung trafik. På ett ställe hade en lastbil helt fått stopp så det var totalstopp i både trafik och vätternrundan så vi alla fick klicka ur och styra cyklarna vid sidan av bilkön. Mot slutet var nog många trötta och det var ingen vidare klungkörning utan mer som ett massfält som tack och lov fungerade bra.

Hammarsundet var sista kontrollen vi stannade på, en pampig bro överst i Vättern och sedan bestämde vi oss för att köra på. Det var rätt kuperat och det var härligt att ha sån energi att det bara var roligt att det hände något, min cykel funkade jättebra och tröttheten som bortblåst så jag både låg i bocken utför och stod upp och cyklade uppför. Ja, jag lekte lite tour de france och det var himla skoj. Längst upp på ett krön var det plötsligt en präst som hälsade välkommen och välsignade sista biten precis på krönet när backen var över stod en skylt med ”Gud hör bön”. Humor!

Lars ryckte lite och plötsligt var jag helt själv på en av de mindre vägarna. Ingen trafik, inga cyklister varken framåt eller bakåt och precis då insåg jag vad jag höll på att göra. Bara några mil ifrån att ha cyklat hela vätternrundan tillsammans med nästan tjugo tusen andra cyklister och ändå fick jag en liten bit alldeles för mig själv. Jag kan säga att jag gav insupa omgivningarna och carpe diem ett ansikte just där och då. Solen gassade, vindstilla, fågelkvitter, böljande gröna ängar med söta röda hus på och så bara jag som cyklade på en liten slingrig väg. Sen såg jag honom, han hade bara känt för att ta ett foto, det första och enda vi tog på hela resan.
Till slut kom så skylten med 10 km kvar och vi närmade oss Motala på riktigt. Väl inne i centrum var det rena folkfesten, fantastisk stämning och folk som hejade och satt på kajen och solade, åt glass och cyklister som hoppat i Vättern för att svalka sig. 14 timmar och 21 minuter stannade klockan på och jag är mer än nöjd. Vi hade inget tidsmål men ungefär mellan 13-15 timmar kändes rimligt med tanke på vilken fart vi brukat träna i och att vi stannat i depåerna och ätit och sträckt på benen. Inga vurpor, inga skav (förutom på ena foten och ni skulle bara veta hur glad jag är att det är där och ingen annanstans) inte ens punka! Men mest glad är jag nog ändå att jag hade sällskap hela vägen runt!