Vårvintern – tio dagar i Ammarnäs

Jag har ju varit mycket i fjäll det här året tack vare kursen, och med Kilimanjaro på det så är det ännu mer tid utomhus i bergsmiljö men däremot har jag inte varit hem till Ammarnäs sen allhelgonahelgen. Ovanligt länge. Så äntligen blev det påsk och för mig är det Ammarnästid, det är bara någon enstaka påsk där jag missat och det kändes jättekonstigt. I år var kungsledenrännet helgen innan och eftersom min skidträning i år bestod av tio mil totalt, alltså bara två mil mer än vad loppet är långt, och att Sofie hade förhinder så var jag återigen funktionär. Jag tror det är åttonde gången jag står i syterstugan och prickar av åkare. Så jag åkte alltså upp på fredagkväll efter jobbet, förhandlade lite om starttiden och fick den förskjuten till strax efter 06 och så packade vi in oss alla i skoter och pulka och såklart var det lite hundar som skulle med också. 

Loppet flöt på bra och jag tog inte en enda bild, de ser likadana ut när det inte är några åkare och när de kommer då hinner jag inte fota. Kika i gamla inlägg om Kungsledenrännet om ni vill se mer hur det ser ut. Jag såg speciellt fram emot att som vanligt få heja på kusin Lars och hans teammate Arvid men också i år få heja på lagen som hört av sig inför rännet. När alla var förbi så åt vi lite mat och sen liftade jag ner över tärnasjön och vem träffar jag där om inte bästa peppen Sofie från Sorsele som vi tränat med på tekniklägret ifjol och som vi träffade precis där oå tärnasjön förra året vi åkte. Sen kommer sträckan som de flesta tycker är värst, en mil uppför mellan tärnasjön och steiner, så det liftade jag! Sen hoppade jag av där det började bli fin utsikt och åkte resten av vägen hem. 

Det är samma ställe som den här coola bilden togs ifjol som frontar inlägget Kungsledenrännet 2018 – i år åkte jag! som så många läst.

Foto: Adam Larsson

Så kul att få se de andra lagen åka och de kom i mål och var superduktiga, kul att kunna hjälpa till med lite tips på allt som vi var lika nervösa över ifjol. Vad ska vi ha i säcken? Hur många gels? Vadå lina?

För min del blev det 3,3 mil och föret var inte lika bra som prognosen men med tanke på att det var lite löst och sugigt så var det nog bra att det var mulet och inte strålande sol, det hade nog blivit värre då. Jag hade inte ens vallat i år (!) utan körde på förra årets rännetvalla och med tanke på det och den lilla träning så fick jag en riktigt härlig tur med noll stress och fikapaus i alla kontrollerna och många glada hejarop från förbipasserande skotrar som trodde jag var med i tävlingen, extra tapper utan lagkamrat vilket händer när nån måste bryta att vissa åker vidare men utom tävlan.

Så bra jobbat alla och en efterlysning: ni som läst inlägget och pratat med Sofie på träningen, om ni läser det här kan ni inte höra av er så vi får veta hur det gick för er också?

Dagen efter rännet har det blivit tradition att det är fint väder och vi åker på utflykt. I år blev det Äivesåive och grabbarna som åkt tolkade efter skotern. Inget fel på deras återhämtning inte, även det en tradition. Jag nötte på med min lavinspade och byggde snöhög för eldnätet som jag lärt mig i Saltoluokta och sen satt jag i solgropen precis hela dagen! 

Så var helgen över och för att slippa åka massa bil och få lite mer tid i fjällen så hade jag tagit med mig jobbet dit. Parkerade på altanen och hade skypemöten och satt och mejlade och skrev dokument. Effektivt men också lite plågsamt men med avbrott för skidåkning på tisdagen så kändes det ok. Och helt klart värt att inte sitta inne på kontor förstås, faktum är att det som sagt blir mycket gjort när man sitter helt själv.

Sen anlände Bella och då var det plötsligt 1000% svårare att koncentrera sig, så på onsdageftermiddag checkade jag ut, skärtorsdag hade jag tänkt ta kompledigt ändå. Jag ville så gärna försöka få till en liten vintertälttur till och få med Layla. Hade köpt turskidor äntligen, efter att ha testat lite olika sorter blev det ett par varma kängor från Lundhags och ett par turskidor med skins och stålkant från Fischer. Stavar körde jag på ett par gamla old school i nån rejäl metall, och tur var det skulle det visa sig.

Vi fick skjuts med skoter en bit uppför vägen mot Biergenas, till där vägen svänger höger och skoterleden går av mot vänster. Gamla kungsleden är det och jag tänkte att vi skulle gå ”kroken” eller ”omvägen” som den nya Kungsleden har sin sträckning. Med ”nya” menas sedan rätt många år, men vi kallar den fortfarande gamla kungsleden och det är nog fler än en som blivit förvånad när man kommer över fjället och skyltarna mot Ammarnäs minskar i avstånd men då ska man egentligen till Rävfallsstugan och sen 14 km till, istället för att gå rakt ner över Biergenas och komma ner på nolsia. Vi hade kanonväder och det blev för varmt efter bara några minuter så det var bara att skala av och åka i öppna byxor längs sidan och i underställströja och buff. Lunch efter en timme då vi hade kommit upp på kalfjället och sen åkte vi då mot hängbron vid Lisso där den här leden ansluter på kungsleden. Vid Lisso fick vi feeling och det var sånt kanonväder och därifrån är det sommarled en bit och alltså inga kryssmarkeringar utan små käppar varvat med stenar som inte syntes, så vi tog en kompassriktning och körde lite freestyle. Sagolikt magiskt och jag kom på mig själv med att åka runt och sjunga högt. Det var tur, för den härliga känslan skulle vi behöva leva på ett tag, den höll inte i sig så länge till. 

Leden går efter nån kilometer på kalfjället ner genom skogen och det skulle bli brant, det visste jag. Det jag inte hade räknat med var snöns bärighet, den var…. inte så bra. Det tog bara nån minut så var första totalkraschen ett faktum, skidor, stavar, jag och ryggsäcken djupt ner i snön. Sån där sockrig blöt snö som letade sig i överallt för inte hade ju jag stängt vädringsdragkedjorna på byxor och jacka eftersom det var så varmt. Att skidorna ens höll är ett under, det kändes som de knäcktes direkt och jag antar det tyder på att det var ett ganska bra köp. Jag försökte skråa och jag försökte trampa på sidan men ingenting hjälpte. Några meter och sen var jag under snön igen. Fick koppla loss Layla men hon tog sig ju ändå ingenstans så hon kämpade lika mycket hon, det bar inte för henne heller men hon hade iallafall ingen ryggsäck på sig. Jag försökte ett tag med att gå i snön men det var djupt till över midjan så det blev galet jobbigt och blött så efter att ha kämpat nästan en timme men inte kommit mer än några hundra meter så bestämde jag mig för att slå upp tältet och hoppas på skare tidigt morgonen efter.

Vi skulle ju ändå tälta och det är ju bra träning att prova på sånt här, så jag kopplade Layla vid ett träd (hon hjälper inte till så bra med tältuppslagning) och så började jag skotta och försöka få platt och bärighet. Inte helt lätt men efter en timme var tältet på plats och vi kunde hoppa in och byta till torra kläder och fleecepyjamas på hunden och pusta ut och få en lång kväll i tältet och bara chilla!

Inte alls dumt och jag hade täckning så jag kunde kolla läget på nästa sträcka med erfarna fjällfarare som nyss varit där och den var inte i så bra skick så jag bestämde redan på kvällen att det fick bli plan B, tillbaka mot Ammarnäs när vi kommit ner på platten igen och inte över Geråive, vi skulle inte ha hunnit på de dagar vi tänkt vara ute och det skulle vara en onödig risk och onödigt jobbigt. Kallt, blött, långt och inte nattkallt enligt prognosen heller. Så efter en påse ahlgrens bilar i tältet somnade jag gott, Layla sov redan sen länge. Dagen därpå var vi båda ganska trötta och det kändes segt att stressa för att försöka få morgonskaren och tyvärr hade det ändå inte varit minusgrader. Packade ihop och började ändå och liiite bättre var det allt och som en skänk från ovan såg vi sen ett spår som nån annan åkt på och då höll det!

Det tog ändå två timmar att åka de knappa två kilometrarna ner genom skogen till skoterleden så det var väl avvägt att vi då skulle svänga tillbaka och inte vidare mot Rävfallsstugan. Det är en vinterled men skotrarna kör på ån just här, vilket jag hade glömt, så det var inte riktigt så bra som vi hoppats men å andra sidan inga skoteråkare att trängas med. Betydligt bättre för det kör skotrar här också då och då och fler hade åkt på skidor också så plötsligt tog en kilometer inte ens en halvtimme.

Vi pausade och tog en kopp kaffe, dagens första faktiskt på grund av att jag ändå försökte skynda mig iväg på morgonen, och den var efterlängtad! Sen nån kilometer till och vips vid goulitsbäcken så var vi ute på skoterleden igen och hej vad det gick!

Layla började dra som hon aldrig gjort förr och plötsligt gick 4 km på 45 minuter och vips var vi framme i Talludden, vår egen (hela släktens) stuga.

Underbart skönt att få komma in och värma sig och klockan var inte mer än sen lunch men jag bestämde mig för att stanna, dels var Layla kall och jag var sugen på att fortsätta vara ute på tur men också i behov av att torka tält och liggunderlag och det är lite för trångt i vår egna stuga att göra det, plus att Charlie inte är kompatibel med tält… Så vi stannade hela eftermiddagen, eldade i kaminen och läste bok och sammanfattade dagen. Otroligt skönt.

Vi sov gott och vaknade utvilade och ägnade morgonen åt samma sak som kvällen innan: kaffe, te och bok.

Strålande sol igen och frukosten intogs på bron och när det började komma skoter på skoter på skoter på skoter så var morgonfriden slut och all vår utrustning torr och det var dags att vinka hejdå till Talludden och åka de sista 6km hemåt igen.

Det blev en kort tur mätt i kilometer men med många erfarenheter om snö, väder, kläder, tält och mycket tid på tur ändå.

Hemma var det oppstekt palt på muurikkan och sen påskmiddag och häng med hela släkten. De hade varit asgrymma och kapat, klyvt och kastat in ved för hela säsongen medan vi varit borta.

Det smälte rejält under veckan så det var inget vidare skoter eller skidföre där på slutet så söndagen blev det löpning. Jag och Macke kutade uppför Kennets backe inte mindre än 10 gånger och vi kände oss asgrymma för det. För er som inte har lokalkännedom så är det en låååång backe och vi sprang den sista biten av den och det innebar 90 sekunder i en backe med lutning som abborrbacken på Lidingöloppet. Hej puls och mjölksyra. Sen åkte vi till Tjulträsk och fikade, dagen innan hade de tagit över en hel renhjord men på söndagen var leden inte farbar längre.

Söndag var min sista kväll och då passade jag också på att basta med kusin Lisa. Det var alldeles för längesen det med och såå skönt, till slut knackade det på dörren av han som ville basta efter som undrade om vi hade tänkt komma ut någonsin.

Så sammanfattas tio härliga dagar i den lilla fjällbyn Ammarnäs. Det kändes verkligen som att slutet på vintern närmade sig och hemma i Umeå igen var det barmark och nästan sommarväder. Jag håller fortfarande på och packar undan vinterkläderna och trots att en vecka till återstår av kursen så känns det som att vintern 2019 är över och som så ofta tycker jag den ändå var lite för kort men ack så bra!