När vi utforskat pärlan Koufonisi tog vi badbåten som gick till över till den ännu mindre ön bara ett stenkast ifrån, den ännu mindre ön Kato Koufonisi. Båtchauffören, öns egna superstar om vi ska tro alla idolbilder på honom tillsammans med glada turister på restaurangerna runt om ön snirklade oss fram mellan klipputsprång och bukter i det turkosa kristallklara vattnet på väg till Kato Koufonisis sydostligaste vik. Den lilla ön har inga fasta boende men desto mer populär att campa på.
Vi letade rätt på stigen och lämnade viken Nero bakom oss. Stigen fick mig att vilja springa lite, magisk utsikt och nästan obanad terräng. Vi trängdes bara med getter och var länge osäkra på om det verkligen var en led eller om vi helt enkelt traskade getternas upptrampade stig, men eftersom det bara var att följa kusten och så liten ö att vi i princip såg hamnen vi skulle till så var det bara ett fantastiskt skönt avbrott från turistträngseln och precis lagom vandring. Skor var värdefullt men det var långt ifrån svårbanad terräng. Vatten är det enda som verkligen behövs på en sån här tur. En knapp timme senare var vi svettiga och lite trötta då plötsligt bakom ett krön, den vitaste viken jag någonsin sett.
Jag hade kunnat stanna för evigt. Men vi vandrade vidare mot öns enda restaurang, Tavernan.
Förutom restaurangen fanns ett litet kapell och ett till litet hus. Jag åt den enkla rätten som blev en favorit under resan, risfylld tomat och paprika, i väntan på båten. Hela ön hade ett lägre tempo än resten av världen och jag behöver bara tänka på den här dagen så sprider sig ett lugn i kropp och själ. Inga bilar, den mat som erbjuds är vad som bjuds, båten går på bestämda tider och när den sista har gått då är det bara att vänta till imorgon. Och den perfekt djupa viken med de vita stenarna och det kristallklara vattnet, det glömmer jag aldrig. 
Johanna Westberg 
