Vagabond publicerade en lista på var vi surfar mest på semestern. I samma veva kom deras krönikör ut som ”uppdateringsmissbrukare” i en träffande krönika. Jag har också varit med på resan från kontantkort till iphone. I Grekland i somras så var jag faktiskt själv förvånad hur nästan varenda litet café, strandbar och hotell hade gratis wifi.
En kort summering av min karriär till uppdateringsjunkie.
1998 – cypern med fotbollslaget. Vi köpte ett kontantkort och delade på minutrarna och ringde hem från en telefonkiosk en gång på hela veckan.
2003 – England, jag bodde och jobbade där. Minns inte om jag hade en mobiltelefon men det hade jag förmodligen. Jag fick skrivna brev från kompisar hemma och jag hade ett bibliotekskort där det fanns en dator. Ibland gick jag dit och uppdaterade lunarstorm och skrev mejl hem.
2005 – Tågluff. Jag skrev resedagbok. Inget minne av att ha ringt hem men sms MedAllTextSkrivenIhopSåAttDetFickPlatsSåMktSomMöjligtPå140Tecken.
2008 – Pluggade i Barcelona. Fick ärva pappas gamla bärbara dator och tog med mig. Startade en blogg och skaffade skype. Med en lur till. Fortsatte på praktik i Jordanien, det fanns en dator på hotellet och jag bloggade några inlägg och ringde hem tror (hoppas) jag. Som ni ser på bilden så hade jag iallafall en mobiltelefon, jag minns den än, den var röd metallic och hade lock man vek upp.
2009 – Reste ensam runt i Sydamerika i tre månader, ringde hem från kontantautomat när jag kommit fram, minns det än idag. Det fanns internetcaféer och vi hade faktiskt en dator där jag bodde så jag bloggade en del. Ringde hem två gånger till, den ena när jag bränt ansiktet så jag trodde jag aldrig mer skulle bli mig lik och den sista gången från Cabarete, bara för skojs skull eftersom en kompis där hade bärbar dator med inbyggd skype och kamera!
2011 – Fick min första smartphone via jobbet. Bloggar regelbundet och skaffar twitter.
2012 – Ungefär nu brakar det loss och instagram slår igenom, jag är så van med min iPhone att den är med överallt. Jag fotar med den och min kamera jag sparat ihop till inför resan 2009 ligger i en låda.
2014 – Åker på bloggresor, båtluffar och uppdaterar löpande instagram, bloggar, facebook och twitter. Sms, whatsapp, mejl och jag kan ringa hem gratis genom en app. Har alla biljetter i mobilen, bokar hotell dag för dag via mobilen och paddan, vi har varsin med oss.
Den här utvecklingen alltså. Hur ska den sluta? Jag hoppas iallafall att den inte slutar med att vi slutar uppleva resorna. Det är fantastiskt hur enkelt och smidigt det är att hålla kontakt och rapportera från resor numera, men det gäller att bromsa lite. Berätta om den kan jag ju faktiskt göra sedan. Dela stunden med de som är där istället för att dela allt med alla därhemma direkt.
Ja, visst är det en helt galen utveckling! Jag jobbade i USA sommaren 2001, och fick långa handskrivna brev från min dåvarande pojkvän. Detta kompletterades med gamla hederliga telefonkiosker – men telefonlinjerna var så dåliga och sprakande så vi nöjde oss med typ en gång i veckan. Jag hade ”bara” en vanlig liten fjuttkamera med mig, som absolut inte användes flitigt. Ingen av vännerna/familjen mer än min pojkvän visste eg hur jag hade det där borta, vilket faktiskt var ganska befriande. Jag levde livet utan krav på att uppdatera/rapportera varje dag.
Det bästa är väl att hitta en lagom balans, samtidigt tycker jag ju numera att det är hur kul som helst att dela alla upplevelser, både på Insta och i resebloggen…. Det viktiga för mig är att påminna mig själv om att uppleva här och nu = lägga undan alla kameror, telefoner, datorer då och då – för att ta in det där fantastiska…
Håller helt med! En balans är bäst. Jag är glad att jag var med då det faktiskt inte fanns, som du skriver, så otroligt befriande! Det är precis det resande egentligen handlar om för mig, känslan av frihet, nyfikenhet och lugn! 🙂
Ja det gäller verkligen att uppleva och inte bli uppäten av elektronik. Bra skrivet!
Tack!
Härlig tillbakablick! Mycket har verkligen hänt! Minns även att jag ringde hem med collect call, mottagaren betalar, på nån tågluff…
Ja, det är goda minnen 🙂
Ja nog har det hänt grejer med tekniken allt. 🙂