Författare: Johanna W

Såhär såg det ut idag på strandpromenaden, fullt med folk som njöt av höstsolen. Jag var en av dem, jag skulle springa ungefär en timme hade jag tänkt i ren njutaranda och så blev det. Det här har varit den längsta löpsäsong jag nånsin haft, det är slitet på oktober och det innebär att jag sprungit i 7 månader, varje vecka sånär som på en vecka förkyld och en vecka då jag fjällvandrade istället. Jag har tänkt fortsätta med löpningen och försöka hålla en gång i veckan åtminstone tills det blir skidsäsong. Idag fick jag ett skönt kvitto på att kontinuiteten lönar sig och att styrketräning och rehab också gör det. Jag bara sprang i ett skönt tempo och det slutade med milen under timmen på en puls som var mer än 10 slag under per minut än då jag springer lopp. Puls och tider är ju individuellt men kontentan är att jag förbättrat mina tider jämfört med i våras och förmodligen främst löpekonomin, alltså tekniken. I sju kilometer hade jag riktigt bra flyt, sen började det gå lite tyngre att hålla tekniken och jag hade till och med fått hjärnsläpp fast jag kan kilometrarna rätt väl längs strandpromenaden så när jag trodde att det var två kilometer kvar var det egentligen tre… Så när det pep och jag trodde jag var klar var det 1km kvar. Bara bita ihop. Så det slutade med att jag orkade hålla en bra löpstil, den där jag vet att jag kan kräma på om jag vill och där jag inte blir skadad, i en timme. Det är stort i min lilla löparvärld. Det tänker jag leva på länge när det nu blir mörkare och som motivation att hålla igång så löpningen får fortsätta vara härlig nästa säsong!