Jag har haft en så bra sommar och semester med allt som hör därtill plus vackert väder i en vecka nu. Alla förutom lillebror i Ammarnäs, härliga löpturer, flotteturer, utomhusjobb, massor med bad äntligen, bastu, fika, bakning, Umeå fotbollsfestival och brunbränt skinn. Jag har en dag imorgon att smälta allt, sen känns det helt okej att börja jobba. Många minnen är laddade att tas fram under kalla, mörka vintern.
Jag är inte bra på att göra ingenting. Första veckan på semestern ägnar jag ofta åt att bara landa, som alla andra. Det känns helt okej. Sålänge jag kan tänka att det är jättemycket kvar och jag har något roligt inplanerat. Sedan börjar jag snabbt tänka på det jag ska göra, längta till det och sedan drabbas jag av insikten att när det är över då är semestern över. Det är (surprise!) inte ett bra mantra. Nu är jag inne på andra veckan och det är faktiskt skönt att inte göra något särskilt. Och det här ”ingenting” har hittills faktiskt varit ganska mycket, jag har kört två bodypump-pass, vandrat en dag på tavelsjöleden, sprungit ett lopp, käkat på fiskrestaurang, varit ute och svirat, haft sovmorgon, jobbat undan i chokladbutiken, ätit massor med mat när jag vill, rensat kolonilotten, ätit solmogna egenodlade tomater och jordgubbar, lyssnat på sommar i P1, läst en deckare, varit hundvakt, gått på stan, fikat, solat i parken och haft picknick med vänner. Det är ju faktiskt inte ingenting.
Ibland behöver man lite klyschor. Som att i sommar gör jag bara det jag vill göra, och det är ganska lite faktiskt. Så det så.
Det finns trött, tröttare, tröttast. Man talar om olika typer av trötthet, och förutom synonymerna som finns uppräknade i SAOL (såsom utmattad, slö, sömnig) finns det ett antal användbara uttryck, t.ex.
– Trött som en alika
– tröttare än en julgran i februari
– utomjordiskt trött
– utslut
Så finns det också en annan dimension, jag håller just nu på med en empirisk studie om inte den faktiskt kan vara den tröttaste av dem alla: trött som på första veckan semester.
Varenda stresskonsult som finns säger att man inte ska planera sin semester. Bara ta dagen som den kommer, landa, kunna vara spontan. Och så vidare. Jag undrar: Har dessa stresskonsulter kollat flygpriser i god tid, tid respektive för sent nångång? Har de provat på bo själv i en lägenhet utan balkong, utan bil, utan stuga i närheten och jobba hela veckorna, hela året?
Varje år infinner sig samma känsla, vad ska jag göra med dessa fjuttiga fyra veckor på hela året. Jag har ingen som helst lust att ta det lugnt på semestern, det absolut värsta jag kan tänka mig är att ”bara vara”, hemma. Det kan jag ju vara vilken helg som helst! Svårt är det också att spontanumgås med någon, eftersom de flesta faktiskt har något planerat.
Denna helg har varit förvånansvärt bra i form av att semesterkänslan redan infunnit sig. Fyra dagar behövdes, innan jag äntligen vaknat med den känslan jag längtat efter. Lugn och ro.
Långfrukost, gör saker jag tänkt jag borde göra sedan typ förra semestern men nu äntligen vill jag, magiskt nog har nästan allt på sjuhelsikes massa olika att-göra-listor och högar betats av utan att jag tänkt på det och sommaren går precis lagom fort, för den är här och ändå har den knappt börjat.
En hälsning från en balkong i ett soligt Grekland. Har haft en magisk vecka med kusiner och mostrar, vi kunde inte haft det bättre.
Helt frånkopplad, total semester. Det var längesen, om än jag reser mycket.
Badat i havet, i poolen, morgonsim, kvällsdopp, sol dagarna i ända och värme. Frukostbuffé, souvlaki, mese (stavning?) frukt, baklava. Kaffe och martini på balkongen. Ouzo.
Precis hemkommen från en båtutflykt till Lindos, den vita staden. Åsnetaxi upp till borgen och dopp från båten på väg tillbaka.
Har det så sagolikt så det är inte sant. Klädd i bikini allt som oftast, och annars sommarklänningar.
Fotat massor men vykortet får bli från en snäck- och stensamlingspromenad på stranden igår, årets start på frocktober.
Hoppas allt är precis som vanligt i Sverige, jag är förutom de allra närmaste lyckligt ovetande om allt annat.
Johanna Westberg 