Löpning – Sida 12 – Johanna Westberg

Om vinterlöpning

januari 23, 2014Johanna W

Jag är i en helt euforisk bubbla nu när det äntligen blivit snö, ljusare, lagom kallt, inte är halt och skidåkningen är igång. Jag är så peppad att jag inte riktigt nöjer mig med att bara åka skidor, utan ikväll har jag varit ute och vintersprungit för första gången på många vintrar. Läs sedan 1990-talet, tvingad av fotbollstränare. Men så härligt! Kommer inte riktigt upp i puls när jag åker skidor, främst för att jag inte riktigt har tekniken gissar jag, så därav löpning. Hade min bästa löparkompis på besök ikväll och vi lufsade strandpromenaden fram. Riktigt mysigt, men lite spännande också då isen knäppte och brakade. Jag är fast.

Gamla bron/cykelbron från i höstas då isen precis började lägga sig

Om september

december 21, 2013december 22, 2013Johanna W

September var då jag fick skörda ordentligt. Jag sprang Lidingöloppet, jag avslutade fyra års jobb och började efter lyxig ledigvecka på ett nytt. Jag var med på min första älgjakt och fick syn på en efter bara en halvtimme första morgonen som morbror fick skjuta eftersom jag trots klarad examen ville vara med och se (och för att jag inte hade något vapen). Jag var också nere i Stockholm på super saturday och körde BodyPump och en massa andra Les Mills-pass i Globen och runt omkring. Träffade de jag gick utbildning med och spelade in bodypump89 med min egen tränare på scen och ett hav av 2000 andra instruktörer.
Jag hälsade på mormor och hade tid att köra runt henne i solen, jag åt på thaivagnen och bakade kakun.
Och jag bara tittade på allt som var vackert. Det behövs ett collage men finns det nån bild som kan beskriva känslan av denna september så är det den här.

Om att inte gilla att springa

november 18, 2013Johanna W

Jag har alltid sagt att jag inte tycker om att springa. Jag har gjort många tappra försök men i år hade jag bestämt mig för att inte ens försöka, för att slippa besvikelsen som alltid uppstår när jag får ont eller inte är lika snabb som jag vill tro. Jag tackade nej till vårruset. Ändå köpte jag nya löparskor, utifall att. Och eftersom jag var sponsor sprang jag i början av maj ett välgörenhetslopp. Kanske var det också lite, lite eftersom jag ville se hur det gick. En chockstart för kroppen och ett nederlag för psyket som fick följas upp hos naprapat då ena knät låste sig totalt några dagar senare. När det gått över köpte jag nya sulor och lovade att gå in dem försiktigt och ”inte springa en mil ikväll”. Jag sprang bara 7 km den kvällen, och sedan hade jag inte ont mer på hela sommaren.

Jag skulle inte springa i år. Det blev totalt 25 mil, 6 lopp varav en halvmara och Lidingöloppet 30 km. Nu väntar jag på skidsäsongen och det är inomhusträningens tid. Varken kallt, mörkt eller halt. Efter Lidingöloppet svor jag på att aldrig springa mer. Jag var less, skorna slitna och målet nått. Och nu, i mörkret minns jag löprundorna i sommarljus som romantiska stunder av perfekt ansträngning, mentalt nirvana och runner’s high.

Det är något med säsongsträning. Det får mig att längta. Ge mig några säsonger till så är jag nog mogen att säga att jag nog tycker det är ganska kul med löpning ändå.

Om Lidingöloppet

september 29, 2013juni 17, 2014Johanna W

Nu är sommarsäsongens stora utmaning och mål över. Det gick hela vägen och jag kan knappt tro det! Sprang in på 3:33 och hade väl fantiserat om under 3,5 timmar men det var faktiskt jobbigare än jag trodde, trots att jag är van terräng. Första 5 km var mycket backigare än jag trodde och hade det inte planat ut så jag fick en bättre mellantid på första milen än jag räknat med hade jag nog blivit rätt deppig.
Mellan 1 och 2 mil hände inte så mycket men det började kännas tungt, samtidigt som det också närmade sig först halvvägs och sen sista slingan. Att runda målgången och ge sig ut igen gick bra, väl där var jag pigg och peppad på att ta de sista backarna och jag hade ork att börja hålla uppe tempot igen. Sprang om en hel del folk, framförallt i nedförsbackarna där nästan ingen i min del av fältet vågade rulla på. Abborrbacken blev jag inte så imponerad (läs: skrämd/knäckt) av,
nästa år kutar jag uppför den utan att fundera. Däremot var loppet totalt sett mycket mer terräng än jag trott, lite svårt här och var parera för stenar och rötter bland så mycket folk.
Inte ont men däremot krampkänning nästan hela loppet för mjölksyran gav sig inte riktigt.
Det gick bra för alla, sonen slog pappan med 2 minuter, på var sida om 2:50-strecket och idag sprang moster in på sin längsta och snabbaste distans och tid någonsin.
Så skam den som ger sig, det går att träna sig igång och iform för ett Lidingölopp på en sommar.
Känslan idag är nöjd, mör, stel i leder och återigen träsmak i ena skinkan som hade träsmak ända från ca övik och ner till Lidingö i fredags och som stod för stor del av krampkänningen under loppet (tillsammans med vaderna vilket kanske var mer väntat)
Mycket nöjda rullar vi nu hemåt från en toppenhelg med fantastiskt boende och privata guider.
Stort TACK för all pepp!

Mitt och alla andras officiella resultat

Om Högakusten (halv)marathon

augusti 8, 2013Johanna W

Så var det dags, ännu ett lopp. Denna gång kände jag att ingenting riktigt kunde stoppa mig sedan kämpandet mot sol, värme och frånvaron av mobil/musik/klocka/farthållare på lövångerloppet Jag hade tränat, fjällvandrat och sprungit 15 km ytterligare en gång, i ungefär lika delar höbäckenbacken, gamla kungsleden, bissitjstigen och landsvägen i Ammarnäs.

”Sveriges hårdaste och vackraste marathon”. Faktiskt så hade jag inte sett det där om hårdaste, däremot förstått att det var backigt. Men det är främst landsväg, hur backigt kan det vara? Och jag gillar dessutom backar, och på Lidingöspåret är det också berömda (kategori: ökända) backar. Att det var i Nordingrå gjorde mig inget, jag hade lånat bil. Hur långt det var till Nordingrå hade jag inte kollat sådär jätteexakt. Det blev ett intensivt letande efter samåkning tills en fantastisk person på funbeat hörde av sig att jag kunde sova hos henne på fredagkväll, hon bodde bara strax söder om Ö-vik. Sagt och gjort, jag är inte den som bangar på sånt utan tvärtom – hurra för sällskap!

Liselotte, eller Lisse, visade sig vara en uthållig och glad prick, vi laddade upp, hon berättade om alla möjliga lopp och vi gick båda in med inställningen att ta oss runt, hon lite mer övertygad. Prognoserna för varmt infriades. Jag hade dragit lärdom (läs: övning att springa lopp gav färdighet, jippie!) och letat fram den enda sportkeps jag kunde hitta som visade sig vara en som jag fick av min vän från Grekland när vi gjorde praktik i Jordanien. Vad kan passa bättre än en Greklands-keps när man ska springa sitt livs första (halv)marathon?!

Lisse passar på att stå i skuggan innan start och pratar med en som senare sprang om mig i RAKETFART.

Starten för helmaran gick kl. 9.15 och eftersom Lisse sprang den var vi i god tid och jag hann förbereda mig väl, dvs. dricka, fika och pinka. Värma upp och stretcha. Fästa nummerlappar och chip, högtidligt ska det va.

10.30 startade vi och rätt snabbt insåg jag att ingen höll riktigt det tempot jag var inställd på, ca 6:30 men i bakhuvudet ett ”åtminstone helst under 7 min /km”. En tjej visade sig dock springa i precis min takt och trevlig och peppande hängde vi på och drog varann. Och som vi drog, hela första varvet var bara härligt. Andra varvet kändes sedan bara som en bonus, en nedräkning. Efter 15 km som var mitt tidigare personliga distansrekord (om man inte räknar fjällmarschen 16 km 2010 men det måste nog räknas som terränglopp och det är inte riktigt krävande på alls samma sätt) började endorfinerna rusa och jag tänkte att ”jag kommer fixa det här”. Och det gjorde jag.

Min första halvmara, en solig och varm dag och på en av de backigaste, men jag instämmer i vackraste, slingorna i Sverige. Blandat asfalt och landsväg. Underbar publik som hejade och tog ut sina vattenspridare och duschade förbipasserande. 2:24:02 stannade klockan på, inte sist och inte ont någonstans. Lite sliten i fotleder och aningens i knäna också men jag hade inte räknat med annat. Förvånansvärt bra tempo även om fantasin ibland kan skena i förhoppningar. Jag kommer leva på det här länge, löpningen har gått som en dans nu efteråt och ända tills jag springer samma bana igen behöver jag jämföra eller tävla mot min tid. (Inte ens då egentligen, men ja ni vet…)