Jag är hundvakt i nästan en vecka och vilken härlig start på morgonen det är att ta sig ut! Det är sällan jag gör det men när jag får sällskap är det lättare. Startar dagen med doften av hägg, en favoritdoft sedan dagis då vi var utlokaliserade till ”Mumindalen” (Umedalen). Vi gjorde parfym av hägg blandat med vattenpölsvatten i plastmuggar och lagrade i förrådet. Jag vill minnas att det var en brun parfym och att det var svårt att få doften att följa med ner i parfymen….
Jag är i en helt euforisk bubbla nu när det äntligen blivit snö, ljusare, lagom kallt, inte är halt och skidåkningen är igång. Jag är så peppad att jag inte riktigt nöjer mig med att bara åka skidor, utan ikväll har jag varit ute och vintersprungit för första gången på många vintrar. Läs sedan 1990-talet, tvingad av fotbollstränare. Men så härligt! Kommer inte riktigt upp i puls när jag åker skidor, främst för att jag inte riktigt har tekniken gissar jag, så därav löpning. Hade min bästa löparkompis på besök ikväll och vi lufsade strandpromenaden fram. Riktigt mysigt, men lite spännande också då isen knäppte och brakade. Jag är fast.
Gamla bron/cykelbron från i höstas då isen precis började lägga sig
Jag har hittat en ny träningskompis. Hon har fyra tassar och hennes enda vilja är att springa där, när och lika snabbt som jag springer. Hon är helt perfekt.
Efter sex dagar ihopselade är det inte konstigt att vi är tajta och igårkväll hade benen vilat tillräckligt och vi gav oss iväg utan packning i högre tempo än senaste veckan. Egentligen försöker jag komma bort ifrån pass som är mellanlånga och mellansnabba för jag blir aldrig varken uthålligare eller snabbare, men jag tänkte bara springa ur benen lite och se hur fötterna kändes efter så många dagars vandring. Jag kom också att tänka på ett tips jag läst om löpsteg – längd vs. Frekvens – som fick mig att titta till mitt eget och jag testade att bara luta mig lite mer framåt och tänka ”sparka bak” istället för att springa upprätt och pendla fram lite med fötterna för det ger mig en falsk känsla av att det går lätt och att jag tar långa steg. Det är inte riktigt effektiva steg. Att luta lite framåt, jag tänkte diagonalåkning i skidor, är ännu viktigare när man har en sele runt midjan har jag märkt. Det är lätt att man blir bromsklossen som håller sig upprätt och håller koll så ingen ska snubbla. Det handlar bara om möjligen centimetrar, men det kändes skillnad, och det gick betydligt snabbare än vanligt.
Sedan jag tog mig igenom lövångerloppet utan musik har jag slutat med det också, och att springa med musik längs vindelån, dessutom med sällskap, vore som att spotta i kyrkan. Det gör man bara inte. Den lilla fyrbenta gör ryck när hon ser en spännande fågel, hon lyssnar till ”kom här” och håller sig alltid på vägen eller stigen men hon höjer tempot. Åt mig.
Att komma in i ett tempo som man känner är högre än vanligt, helt synkat med någon annan, och man känner att tillsammans med den andras kraft och pepp klarar man det, med forsens brusande i bakgrunden och kvällssolen som tittar fram, ja då rusar endorfinerna genom kroppen. Att sedan gå ner och basta vid ån, det är nästan omöjligt beskriva med ord. 
Vi kom tillbaka igår, jag och min trogne följeslagare på fjällvandringen. 8 mil trötta fötter och tassar senare så känns det helt overkligt att vi har varit ute i sex dagar. Först kändes tiden oändlig, sedan kom lunken, sedan ville vi inte gå hem. Jag måste dock erkänna att det var skönt basta i lugn och ro (har bastat i två av fjällstugorna men på nålar för att någon fler hund skulle komma in i stugan till nån som var själv och skrämma en som inte tycker det är så kul att bli lämnad själv på okänd terräng), sova i sängkläder och vakna och höra regnet mot plåttaket och veta att vi inte behöver gå ut.
Jag hade funderat på att springa fjällmarschen idag, dålig tajming men har gått och fantiserat om hur härligt det vore att få springa av sig lite utan packning på ryggen och hund runt midjan. Satte upp två villkor: Jag springer om det är fint väder (vilket var prognosen) och jag är pigg i benen. Så är icket fallet. Varken eller.
Trötta fötter ska vilas och luftas
Bilder har jag tagit, många. En del kunde blivit bättre med en bättre kamera, andra utan någon som instiktivt vill skrämma fåglarna och vilken sekund som helst kan rycka undan hela fotografen med kopplet, men det får bli en annan gång. En reseskildring, modell berättelse, har börjat ta form i mitt huvud medan fötterna lunkat på så jag tänker se om den går att omsätta i skrift nu när jag äntligen vaknat tidigt (läs: fjällstugetid) och sitter med regnets smattrande och nybryggt kaffe, fylld av tankar men ett lugn i kroppen som jag längtat och sökt efter.
Strand Tärnasjön
Hitta hunden
Den mest magiska toppen i Ammarfjällen, Sulåive. Och idylliska renar.
Lite tips om packning och att gå med hund tänkte jag lägga upp så småningom, om inte annat för min egen skull för detta är inte sista gången. Vi fick mersmak. Och bästa kompisen Nova var ju inte med, vi måste visa henne alla bra bäckar att dricka i, bästa buskarna att nosa efter fåglar, hur man går över en hängbro när det blåser, hur man ligger fint på en hundfilt i stugorna och bjuda på köttbullar i gräddsås sista kvällen.
Portionsförpackningar är inte helt tokigt att släpa!
En av alla hängbroar över tärnasjöns delta
Eller helt enkelt ”året som gått, 2011 i bilder”… tänkte jag.
slutsats nummer ett blir att antalet bilder har eskalerat under året som gått, både tagna och publicerade på bloggen.
Januari – Februari
Finns inga bilder. Var inne i min bubbla av att färdigställa exjobbet, pendlade till Luleå och har snott en bild från facebook på ett par favoriter jag hängde mycket med/hos då.
Mars
Redovisade! Civilingenjör i Arkitektur. Finally. Jag och mina handledare. Firades med att få lite blommor och champagne.
April
Utsedd till ambassadör för kvinnors företagande. Årets enda skidåk, en mil rakt upp och in i fjällen. Innan dess hade jag för andra året varit funktionär på kungsledenrännet som fick brytas på grund av storm. Så var det inte denna dag. Perfekt avslutning på vintern!
Maj
Maj kom, och hon med den. Mamma och pappa hämtade världens goaste. Och jag har aldrig varit så nära att flytta hem igen. Sen köpte jag en longboard och fredag den 13 ramlade jag med den och bröt armen. Då fick jag flytta hem ett tag. Så kan det gå.
Juni
Hängde mest med hunden, upplevde värmebölja med gips på armen, tog bort gipset, såg Foo Fighters i Stockholm, åkte och hälsade på lillebror i Halmstad, kollade om solstolarna var åt fel håll på Tylösand (svar ja).
Juli
Tog en sväng till Madrid för att prata lite spanska. Hängde i stort sett bara med australiensiskor och tipptoppade min engelska. Bloggen flyttade hit.
Augusti
Njöt det sista av sommaren, kollade hur stor vovven blivit, började jobba igen, hejade på Rivia och Nora i beach touren
September
Plockade svamp för första gången. Och potatis för miljonte gången. Hälsade på i stockholm. Ambassadörer för kvinnors företagande, gick officiell introkurs för jobbet och träffade vänner. Trillade ner i wordfeudträsket.
Oktober
Hade klänning hela månaden, en ny för varje dag, för att uppmärksamma Rosa Bandet och kampen mot bröstcancer. Var med på min första älgjakt/slakt.
November
Tränade spårträning med hunden, var med på hundkurs, var på mitt livs första rollspelsmaskerad, såg renhornen, pysslade och laddade för december
December
Jag gjorde som sig bör och bakade och pysslade, med nära och kära. Hunden och katten blev vänner till slut. Då var det dags att ta igen sig.
2012
Jag tänker inte sälla mig till skaran som har uttryckt ”får framtiden utvisa, nu har vi nya blad, det här ska bli mitt bästa år”. Jag vet precis vad jag vill göra och jag är på god väg att göra det också. Tänkte fortsätta med det.
Johanna Westberg 