Det är kulturfestival i Stockholm och jag prickade av den allra bästa dagen att vara här, två band/artister jag velat se länge, på samma kväll, samma scen till och med.
Vi gick och köpte pizza på Birkastans pizzeria (kategori: stora som familjepizzor och otroligt goda!) och vädret vad fint.
När jag klev ut genom dörren lite sen iväg så öste regnet ner och himlen var helt svart. Skam den som ger sig tänkte jag och gick in och hämtade ett paraply.
Väl på Gustav Adolfs torg hade hoffmaestro fått avbryta, hela festivalen var på paus, på grund av åska och blixtar. Så det var en typisk festivalmisär och jag var glad jag hade paraply och om någon vill ha tips på sätt att lära känna nya människor – gå nånstans dit folk är fulla utomhus och det regnar, ställ dig själv i mitten med ett paraply, klart. 
När åskan dragit förbi kom de igång igen och det blev fart på den lilla skara som stannat och fler började strömma till. Kul se hoffmaestro in action, jag har aldrig lyckats tidigare men det kan definitivt bli fler gånger! Jag tycker det mesta är bra live och att konsert nästan alltid är bra men de är ju kända för att ha just bra livekonserter.
Det som många ändå var där för att se kom efteråt. 
En ljusshow på UDs fasad som mellanakt (den går med jämna mellanrum hela helgen för den som är nyfiken) var det dags ge plats på scen för Manu Chao.
Är det nån artist jag velat se genom tiderna (som faktiskt lever) så är det Manu. Jag har lyssnat oändligt mycket på honom, han står för stora delar av mina spanskakunskaper. Han spelar sällan och inte ofta så stort. Intima konserter helt oannonserade är mer hans grej men trots att han bodde i Barcelona medan jag också bodde där lyckades jag aldrig. Så äntligen.
När han klev på var det som om nån tryckt på en knapp och alla tog ner paraplyerna och började lyssna, sjunga och dansa. Energi på scen och framför, precis som det ska vara. Me gusta la guitarra, me gustas tu. Clandestino. Welcome to Tijuana. Den enda jag saknade var Desaparecido, min favoritlåt, men det var en perfekt spelning.
Etikett: 2014
Om juli 2014
Semestern lider mot sitt slut och jag kan inte annat än sammanfatta det med att den varit fantastisk.
Jag har kikat igenom lite bilder och struntat i att jag borde packa upp och tvätta, det kan jag göra när det liks blir vardag. Jag har mycket att blogga om framöver…. Har uppdaterat inlägget från vykortsstaden Oia på Santorini också, nu är det mer av den bildbomb som var tänkt innan hälften av bilderna fastnade i ett knaggligt hotell-wifi. Precis som det ska vara.
Om Vansbrosimningen 2014
Så har tiden äntligen kommit för det här inlägget, och framförallt alla tankar som kan landa nu. Vi klarade det, vi har gjort en svensk klassiker.
Vansbro var precis som alla sagt det lättaste loppet, men just därför var jag så nervös att något skulle hända. Att jag skulle snubbla på skosnörena på väg till bilen, att nån av oss skulle få outhärdlig kramp i kylan, att det skulle strula mes bilkörningen. Men ingenting av det inträffade och vi hade en fantastisk dag igår! Alldeles, alldeles underbar på alla sätt och vis.
Mamma och pappa åkte med som team den här gången, moster och morbror var med på lidingöloppet när vi började på det här och Vansbro framstod jämfört med de andra loppen som en överkomlig och förhoppningsvis trevlig utflykt. Det var en underdrift, vilket publikfrieri det arrangemanget är!
Redan på fredagkväll hade vi tur med vädret och körde ner i lugn och ro med första kvartsfinalen på radion och var framme lagom till den andra. Sov gott men kort och vi startade från Sundsvall i ottan för att vara på den säkra sidan. Men all körning gick bra, vi kan konstatera återigen att mobilens gps är helt ovärderlig i sånna här sammanhang (så även en bil-mobil-laddare) och vi var framme redan halv tio. Vi parkerade och gick och hämtade deltagarkuverten (badmössa, armbandschip mm) och rekade, det var kul att få visa två nya också hur det det ut och fungerar på de här klassikerarrangemangen, vi känner ju oss väldigt vana nu med mässtält större än vanliga sportbutiker, bajamajor och glada och nervösa likasinnade motionärer.
Klockan 10.00 startade eliten och eftersom det är så kort distans och Vansbro är litet och gångavstånd överallt så kunde vi i lugn och ro långt innan vi själva egentligen behövde börja göra oss iordning se eliten simma i mål.
Efter dryga kvarten var det otroligt jämn spurtstrid som fick avgöras med målfoto till pampiga pirates of the carribean-soundtrack (jag är kanske svagast i världen för sånt)
Vi käkade en hamburgare, njöt av solen som började bli ordentligt varm och började smörja in oss med allt möjligt fett vi shoppat. På med våtdräkten för att slippa släpa så mycket överdragskläder och så knatade vi iväg mot starten och teamet gick för att få en bra plats.
I startområdet var det tokvarmt och det var svårt föreställa dig kallt vatten, det var så att jag och säkert många fler längtade att få hoppa i. En gemensam uppvärmning modell motionslopp ledd av Lovisa ”lofsan” Sandström och jag tror jag fick feber i några minuter. Fick ett tips att blöta ansiktet först så när vi passerat första tältet och var registrerade för start tog vi det lugnt, gick förbi tältet som startade tiden och klev sen i och skvätte lite vatten i ansiktet och vadade ut. Riktigt liten strand så precis som att kliva i på en vanlig badplats med kylan mot fötterna och ett-två-tre och så första simtaget!
Början var riktigt enkel, försökte vänja mig vid kylan och det var riktigt strömt så det gick att i princip bara flyta med. Jag försökte hålla ihop med Lars och det var hyffsat brett där och vips var vi vid bron där mamma och pappa skulle stå. Fick syn på dem och vinkade och hejade, passade på crawla lite när pappa fotade och bara njöt. Runt tallen som står längst ut på udden blev det så plötsligt kallare, kände dock inte av motströmmen särskilt mycket. Såg mamma, pappa och Layla titt som tätt längs kanten och man såg även hela vägen till mål. Det är lurigt med simavstånd, det ser (tyvärr) så mycket närmare ut än vad det är. Jag simmade mycket ryggsim, mest för att det var snabbast och vilsamt så jag måste säga att jag behövde faktiskt inte anstränga mig särskilt mycket. Ett annat år skulle jag gärna simma hela distansen och ha tränat innan för att få till frisimmet och försöka simma på en hyffsat bra tid, men i år ville jag bara komma i mål. Mitt första simlopp någonsin och vår sista del på klassikern. Inte förrän på slutet kände jag av motströmmen och jag försökte mig på en liten spurt men kände direkt att det blev krampvarning i ena vaden då så det var det inte värt.
Jag bara njöt sista biten, upp med handen mot plattan och plötsligt var jag i mål. Jag har gjort en svensk klassiker.
Strax därefter kom också Lars i mål och i mitt huvud spelade soundtracket pampigt och sedan var det bara upp och kramas, bli varm av solen och ta lite bilder och sen gå och duscha. Där var det inte läge att vara generad, bara en jätteyta i det fria med massa duschar och ett skynke som skärmade av mot herrarnas dusch.
Sedan bjöds det på mat, det första/enda av arrangemangen som gör det! (Förutom Vättern längs vägen då)
I all enkelhet men väldigt välbehövligt och praktiskt. Vi shoppade varsin hoodie med en svensk klassiker-märket på också, har inte vågat köpa nåt sånt innan av rädsla för att jinxa.
Sedan var det ett trött gäng i bilen tillbaka och i Gävle stannade vi och tog en hamburgare och en segerskål innan våra vägar skiljdes och de andra åkte hem mot Sundsvall och sedan vidare och jag mot Arlanda.
Nu väntar nämligen semester. 
Om vätternrundan 2014
Det blev en fantastisk dag! Jag är fortfarande hög på att vi gjort det, även om vi hade ett lite rörigt dygn efter loppet då vi blev utelåsta och fick ordna hotell, låna kläder, köpa linsvätska och skor innan vi kunde rulla hemåt. Nåväl, åter till loppet, det var det vi var där för.
Vi körde ner på torsdagen utan problem och var i Motala mitt på fredagen för att hämta ut nummerlapparna och shoppa lite i de stora tälten som alltid finns på plats vid de här klassikerarrangemangen. Extra cykelväska, vattenflaska och lite energigels. När vi bokade så hade jag aldrig suttit på en landsvägscykel, vi hade ingen aning om hur snabbt det går cykla och på tre minuter var alla startbiljetter slut så vi fick tiden 21.22 och var glada vi var anmälda. Inte hade jag heller tänkt så mycket på att det blir mörkare på natten nere i södern. På plats var det dock lätt att byta starttid och vi ville hellre cykla mer dagtid och få gruva lite mer innan starten så ny starttid blev 02:00.
Mitt i natten i mörkret väntade vi in vår starttid och blev insläppta i fållan med ca trettio andra cyklister. Varannan minut släpptes en grupp iväg, väldigt varierande hur många som startade per grupp, allt mellan fem och hundra kändes det som.
Det var härligt och pirrigt att äntligen rulla iväg och direkt hittade vi ett bra tempo och det blev ett pärlband av cyklister och det enda jag såg var alla röda lysen på rad långt, långt framför. Häftigt att kunna se hur vägen går utan att det är ljust. Efter ungefär en timme började det ljusna och det var en sån där rosa morgon och det var bara mysigt att rulla på och blicka ut över ängarna. Jag är förtjust i ängarna kring Linköping, jag har kört runt där en del med min kompis som bor där. Det låter rätt häftigt av cyklarna också, speciellt när en stor, snabb klunga kör om. Det liksom viner dovt. Och asfalten sen! Det var som att cykla inomhus jämfört med härikring. Slätt och fint.
Efter en stund blev det en klunga, dock utan rotation så vi låg på rulle hela tiden och småpratade med varandra och alla och höll ändå en rätt hög (läs: för mig) snitthastighet kring 28-30km/h. Vi körde helt utan klocka, pulsband, cykeldator eller annat så det var bara känslan som styrde och då och då var det någon annan som berättade hur snabbt vi körde eller vad klockan var. Det är väldigt märkligt med tiden sånna här långlopp, den liksom försvinner.
Första stopp var efter ungefär fem mil och det var skönt känna en liten milstolpe. Blåbärssoppa och cykelpumpning (ALLT finns att få hjälp med vid depåerna, cykelmek, massage, fika, sjukvård etc.)
klicka på bilden för att komma till Vätternrundans banprofil
Sedan började vi äntligen se den där sjön och rullade på längs med den medan fåglarna började kvittra genom Grännas kullerstenar och lagom till Jönköping då en tredjedel var gjort och den första depån som har varm mat hade solen gått upp. Jag åt havregrynsgröt och köttbullar med lingonsylt, rekommenderas!
Efter tio mil var det personligt rekord i distans för mig och efter elva mil persade även kusin Lars. Vi höll ihop hela vägen och det är jag otroligt glad för, det är skönt att ha någon att snicksnacka med i depåerna och kunna jämna ut varandras dippar i humör och ork. Det blåste rejält i Jönköping och vi hade hört det skulle bli motvind på västra sidan vättern (brukar tydligen blåsa tvärtom) och det var verkligen blåsigt. Enligt tidningen ca 14-15 sekundmeter. Som tur var hittade vi flera gäng som lät oss ligga bakom och vi behövde inte dra så mycket själva.
Jag tyckte det var härligt med sol och vinden gjorde att det inte blev för varmt heller. Nästa milstolpe var hälften, galet långt redan så, och tolfte och trettonde milen till stoppet i Fagerhult hade jag min värsta dipp. Trött och less, depån ville aldrig dyka upp och benen var trötta redan och bara tanken på att vid den depån är jag ändå inte riktigt hälften och andra halvan är fortfarande femton mil var motigt. Jag fick kramp i högra handen också och den kom och gick och släppte inte förrän söndag förmiddag. Depån dök förstås upp till slut och energipåfyllningen kickade in lagom till att 150km-skylten passerades och plötsligt kändes det lättare igen. Det är något magiskt med hälften-strecket för mig.
Vi rullade mot Hjo som liksom Jönköping serverade mat och därför omtalades lite mer ömt av många. En del stannade inte vid alla depåer utan gjorde egna stopp men vi körde på servicedepåerna som kändes precis lagom utplacerade. Jag gillar de här stora motionsloppen när någon annan tänkt ut när jag behöver äta och dricka och delat in etapper jag får klara av.
Hjo var fantastiskt fint, det såg ut som utomlands! Vättern var dessutom verkligen en stor sjö, mycket större än jag tänkt mig och i Hjo så slog vågorna upp mot en strandkant och fick det se ut precis som vilken stad i Spanien eller Grekland som helst. Vi pausade länge här och Lars åt lasagne och jag åt skorpor och saltgurka (inte alls så illa som det låter). Vi hade börjat fantisera om en power nap men allt eftersom vi närmade oss blev vi bara piggare och piggare. Det var inte så långt till Karlsborg och då var tjugo mil avklarat! Då började vi inse att det här grejar vi, nu är det dags att njuta.
Vi kände oss bara starkare och starkare ju närmare vi kom, Lars med 120 mil i benen och som åker Vasan på 6 timmar (läs: jättebra) var i högform. Vi stannade vid vägkanten en gång och åt en energibar vi hade med oss bara för att passa på. Vi svängde av och vägarna blev lite mindre periodvis. Ute på de större vägarna var det rätt mycket bilar men arrangörerna hade gjort vad de kunnat och försökt skapa egna körfält för cyklisterna. De allra flesta bilar visade väldig hänsyn, däremot synd att det var så mycket tung trafik. På ett ställe hade en lastbil helt fått stopp så det var totalstopp i både trafik och vätternrundan så vi alla fick klicka ur och styra cyklarna vid sidan av bilkön. Mot slutet var nog många trötta och det var ingen vidare klungkörning utan mer som ett massfält som tack och lov fungerade bra.
Hammarsundet var sista kontrollen vi stannade på, en pampig bro överst i Vättern och sedan bestämde vi oss för att köra på. Det var rätt kuperat och det var härligt att ha sån energi att det bara var roligt att det hände något, min cykel funkade jättebra och tröttheten som bortblåst så jag både låg i bocken utför och stod upp och cyklade uppför. Ja, jag lekte lite tour de france och det var himla skoj. Längst upp på ett krön var det plötsligt en präst som hälsade välkommen och välsignade sista biten precis på krönet när backen var över stod en skylt med ”Gud hör bön”. Humor!
Lars ryckte lite och plötsligt var jag helt själv på en av de mindre vägarna. Ingen trafik, inga cyklister varken framåt eller bakåt och precis då insåg jag vad jag höll på att göra. Bara några mil ifrån att ha cyklat hela vätternrundan tillsammans med nästan tjugo tusen andra cyklister och ändå fick jag en liten bit alldeles för mig själv. Jag kan säga att jag gav insupa omgivningarna och carpe diem ett ansikte just där och då. Solen gassade, vindstilla, fågelkvitter, böljande gröna ängar med söta röda hus på och så bara jag som cyklade på en liten slingrig väg. Sen såg jag honom, han hade bara känt för att ta ett foto, det första och enda vi tog på hela resan.
Till slut kom så skylten med 10 km kvar och vi närmade oss Motala på riktigt. Väl inne i centrum var det rena folkfesten, fantastisk stämning och folk som hejade och satt på kajen och solade, åt glass och cyklister som hoppat i Vättern för att svalka sig. 14 timmar och 21 minuter stannade klockan på och jag är mer än nöjd. Vi hade inget tidsmål men ungefär mellan 13-15 timmar kändes rimligt med tanke på vilken fart vi brukat träna i och att vi stannat i depåerna och ätit och sträckt på benen. Inga vurpor, inga skav (förutom på ena foten och ni skulle bara veta hur glad jag är att det är där och ingen annanstans) inte ens punka! Men mest glad är jag nog ändå att jag hade sällskap hela vägen runt! 
Om bikeboost
Jag fortsätter min vana trogen det här klassikeråret med att köra testlopp i uselt väder. Idag blev det 10 mil cykel i regn men jag är för en gångs skull hur nöjd som helst! Redan direkt efter. Jag har cyklat Gimonäs CKs bikeboost, både snabbare snitt och längre distans än jag nånsin gjort förr! Knappt ont någonstans, lite känning bak i ena knät bara. I övrigt var det galet blött, regnade hela vägen och jag hoppades på några fler sportdryckskontroller än en men jag hade köpt flaskställ och behärskar att dricka i farten numera (jojo, det är till att börja va rutinerad) så precis när jag gett upp hoppet och vi närmade oss rödtjärnsberget så fanns där sportdryck och banan. Bästa på hela loppet!
Vi släpptes iväg i flera olika startgrupper och jag hade bett att få vara i en nybörjargrupp men det var nog ingen som var mer nybörjare än mig där. Vi släpptes iväg och jag insåg direkt att förstaklungan var bara att släppa, sen var det lite taktik men trots att jag försökte vara smart så hamnade jag själv mittemellan två gäng. Helt hopplöst omöjligt komma ikapp.
Plötsligt kom så en liten grupp som jag hängde på en bit, tappade dem och en liten stund senare hade jag äntligen kommit ikapp den gula jackan jag tagit rygg på hela loppet. Då dök en ny klunga upp och den här gången gick det undan. Jag har bara pulsklocka med GPS och den visade 36 km /h och så snabbt brukar jag inte cykla direkt. Men så var det nån i klungan som ryckte och den gick sönder och jag blev kvar med några gubbar varav en förbarmade sig över mig och cyklade med mig och vi turades om och drog i de sista sex-sju milen. Efter rödtjärnsberget visste jag att det bara var hemväg och efter sörfors, min kära gamla runda, då var det ren njutning. Precis som med skidor och löpning så känns det bra till en början, sedan riktigt tungt fram till hälften och sedan brukar det vända och sista biten är bara kul för det är en härlig känsla att ha klarat av det. Jag kan sista milen rätt väl och när det bara var två kilometer kvar började benen skaka av trötthet och kyla. Ett glas saft och en banan efter målgång och sedan var sista kilometern hem med skallrande tänder och jag kunde inte riktigt fatta hur jag tagit mig tio mil…. Bra genrep var det iallafall inför vätternrundan, bara dubbelt upp till!
Johanna Westberg 