Om att äntligen få se Manu Chao

Det är kulturfestival i Stockholm och jag prickade av den allra bästa dagen att vara här, två band/artister jag velat se länge, på samma kväll, samma scen till och med.
Vi gick och köpte pizza på Birkastans pizzeria (kategori: stora som familjepizzor och otroligt goda!) och vädret vad fint.
När jag klev ut genom dörren lite sen iväg så öste regnet ner och himlen var helt svart. Skam den som ger sig tänkte jag och gick in och hämtade ett paraply.Väl på Gustav Adolfs torg hade hoffmaestro fått avbryta, hela festivalen var på paus, på grund av åska och blixtar. Så det var en typisk festivalmisär och jag var glad jag hade paraply och om någon vill ha tips på sätt att lära känna nya människor – gå nånstans dit folk är fulla utomhus och det regnar, ställ dig själv i mitten med ett paraply, klart. När åskan dragit förbi kom de igång igen och det blev fart på den lilla skara som stannat och fler började strömma till. Kul se hoffmaestro in action, jag har aldrig lyckats tidigare men det kan definitivt bli fler gånger! Jag tycker det mesta är bra live och att konsert nästan alltid är bra men de är ju kända för att ha just bra livekonserter.
Det som många ändå var där för att se kom efteråt. En ljusshow på UDs fasad som mellanakt (den går med jämna mellanrum hela helgen för den som är nyfiken) var det dags ge plats på scen för Manu Chao.Är det nån artist jag velat se genom tiderna (som faktiskt lever) så är det Manu. Jag har lyssnat oändligt mycket på honom, han står för stora delar av mina spanskakunskaper. Han spelar sällan och inte ofta så stort. Intima konserter helt oannonserade är mer hans grej men trots att han bodde i Barcelona medan jag också bodde där lyckades jag aldrig. Så äntligen.
När han klev på var det som om nån tryckt på en knapp och alla tog ner paraplyerna och började lyssna, sjunga och dansa. Energi på scen och framför, precis som det ska vara. Me gusta la guitarra, me gustas tu. Clandestino. Welcome to Tijuana. Den enda jag saknade var Desaparecido, min favoritlåt, men det var en perfekt spelning.