Om att få energin tillbaka

Johanna W

Hela hösten har jag väntat, jag vet att jag inte är nån surkart eller bitterfitta innerst inne men när det händer och inte händer saker går ju livet lite upp och ner. Jag vet inte hur många jag känner som ”haft en tung höst”. Om livet vore en skog var det som om det drog in en jäkla dimma och alla fåglarna bara tystnade. Ingen orkade kvittra. Vet fler än jag själv som verkligen legat lågt i bloggande och annat på grund av energibrist och risk och rädsla för att råka spy galla på ett sätt som bättre passar att bitas fast i tungan eller över en kopp kaffe med en vän. Själv trodde jag ett tag att jag skulle få fly verkligheten för ett halvår på varmare breddgrader med nya utmaningar men det rycktes bort det med och bidrog inte till nån muntrare stämning. Sen kom äntligen julen och det var dags att äta och sova och banne mig, det verkar som om det fungerade. Jag har börjat känna mig som mig själv igen och det bästa av allt, det bästa i det värsta, är att livet och 2013 har fortsatt bjuda på sorg, bittra överraskningar och uppförsbackar och jag är bara glad att jag är kvar. Precis här, precis nu.

Är det ljuset som återvänt? Är det D-vitaminerna jag börjat käka? Är det berömmet jag fick helt oväntat? Är det träningen som gett resultat så snabbt? Eller är det helt enkelt kanske bara jag? Den riktiga jag.

Lånar en bild jag precis såg på facebook, klyschiga bilder med klatschig text är verkligen inte min tekopp men en del av dem, som denna, träffar ibland klockrent.

bild lånad från I Love Höga kusten facebook-sida

Om fairytales with a twist

Johanna W

Hade den bästa afterworken igår, 3-rätters på Rex januari-rea med finaste jobbarkompisarna som förvandlats till vänner. Väl anpassade drycker till, förde tankarna till sommaren och glada tider. Proppmätta gick vi vidare till en föreställning producerad av en av vännernas vän på kulturentreprenörsprogrammet. Hennes pojkvän och fem musikalartister bjöd på en improviserad och interaktiv föreställning med välkända sagosånger och -stories.
Bättre än så kan man nästan inte avsluta första arbetsveckan.

20130112-135919.jpg

Om att ta av sig skorna

Johanna W

    20130110-235059.jpg

Det är fortfarande galet vintervackert och häromdagen när jag gick och tittade upp i träden fick jag syn på dessa. De hänger nära min arbetsplats så jag ser dem då och då och varje gång får jag en sån bra känsla. Frihet.
När jag ser dem på sommaren så brukar jag tänka på varma, ljusa sommarnätter då man går hem så sent att det nästan slutat att vara tidigt, barfota på trötta fötter med skorna i handen.
Nu när jag ser dem tänker jag på känslan att byta skorna mot skidor eller skridskor och glida iväg.

Om du tänker att du ska stå på hela foten

Johanna W

Var ute ikväll och tänkte nöta lite teknik jag lärde mig igår.
Kom iväg sent efter ett spontanbesök av en liten favorit som tyckte det lät väldigt långtråkigt att följa med på pianoskola och istället ville vara hos mig. Jippie! Sa jag och så spelade vi Pettson och uppfinningarna. Började sedan träningskvällen med en halvtimme CXWorks, rackarns vad intensivt och jobbigt! Hela kroppen och väldigt mycket nyttigt för skidbalansen och styrkan (kändes det som, bör väl lite ödmjukt avvakta med att ta på mig experthatten tills åtminstone två-tre gånger på skidskolan).

Jag hade med mig skidorna och bara gick direkt till spåret (en riktig fördel nu sen jag bytt gym) och mötte upp en jobbarkompis där. Snackade lite teknik, försökte trippa igång och säger att jag tycker det är svårt det här med att få ut ”schvungen”, jag fattar inte riktigt. Många säger de har problem med att trycka ifrån och jag har inte ens riktigt förstått när och hur det är tänkt att trycka ifrån och sen kommer dessutom det svåraste: glida utan att det bromsar direkt.
Några minuter senare hör jag: ”Du, det här med glidet, när du tryckt ifrån ska du ju glida på andra foten, tänk att du då ska stå på hela foten och ha tyngden typ på hälen”
Och så trillade tioöringen ner.

Men varför har ingen sagt nåt?! Utbrast jag när det plötsligt gick så mycket lättare.
Alla granarna som sett mig vingla långsamt förbi varv på varv på varv på varv stod tysta. Fnissade säkert eller grämde sin talförmåga inombords.

Det var naturligtvis ingen som lurade mig igår på skidskolan eller att hela skidvärlden vetat men inte berättat, utan helt enkelt nån liten detalj som formulerades med rätt ord vid lämplig tidpunkt. Två varv på den lite lugnare och flackare (än 3,7an) 3,2an och sen cykeln hem igen. Jag längtar redan till nästa gång.

20130110-235637.jpg
jag med världens bästa födelsedagspresent, skidfodralet

Om det hänger på tekniken

Johanna W

Ja, jag har tyckt det går så långsamt och får lätt ont i ländryggen att jag köpt skejtskidor. Ungefär så presenterade jag mig ikväll på IFK Umeås skidskola/teknikträning för vuxna när det blev min tur berätta vad jag förväntade mig av kursen. Jag vill verkligen förbättra tekniken, och jag har varit på några skidkvällar och det är så nyttigt men det går så snabbt att glömma bort eller inte ta sig tid att träna nästa gång. Det har verkligen gått upp för mig och mina vänner att trots att ha växt upp med skidor är det aldrig någon som direkt har instruerat någon teknik, inte ens på skolgympan. Är det inte konstigt ändå? ”Ut i spåret bara. Det är bara å nöta.” Alla som var bättre sades ha åkt många många fler mil. Jahapp.

Så trots att jag just börjat skejta och verkligen gillar det tvekade jag inte att tacka ja när det kom en reservplats från ett återbud på skidkursen. Det var verkligen kul! Vi fick se på film med grunderna i skidteknik, leka svanskull (på skidor alltså!), stafett, teknikträning utan stavar och sedan teknikövningar med stavar. Diagonal var temat idag. Precis som att ”gå i basket” eller ”gå i fotboll” som jag gjort så många, många år. Nu går jag alltså i skidor! (dock inte som ordvits för det är precis raka motsatsen som är syftet)