4-mila 2018 race report

Jag ligger i soffan och har lite svårt att ta mig upp, kroppen är helt mör efter en genomkörare i skidspåren idag. Jag har åkt ”4-mila”, vilket är kortvarianten av det anrika loppet 7-mila. Jag har kört en del lopp och varit sugen på 7-mila men av olika anledningar det blivit av. Så idag var det första gången, men det var definitivt inte den sista. Superbra arrangemang, väldigt proffsigt men ändå familjärt, fina spår, kul att få åka från A till B och en rolig bana. Inte särskilt lätt, men kul. Mig passar det ändå med lite backigt, jag orkar ändå inte riktigt staka särskilt långa sträckor. Idag hade jag både fäste och glid, lite infryst under märkte jag efteråt men det var inget jag tänkte på när jag åkte. Trodde kanske det var för att jag var trött det gick lite trögt ibland men det kan likagärna ha varit så att det faktiskt sluttade lite uppför då. Min klocka är inte synkad än så jag har inte alla nördiga detaljer och det känns bara skönt. Mitt mål idag var att ha kul, ta ut mig och vara nöjd. Det är ju lättare sagt än gjort men äntligen fick jag åka med både fäste, glid och spår, det är första gången jag haft alla tre. Det var ju toppenkul! Blev såklart svintrött och speciellt i triceps, men hade även nästan kramp i baksida lår och i ländryggen.

banprofil-7-milaBanprofilen från 7-milas hemsida

 

Jag hade läst på banprofilen lite och vet att det liknar vasaloppet och är mer backigt och totalt sett uppåt i början medan andra halvan är totalt sett nerför. Jag var därför inställd på den första backen och jag hade nog väntat mig något ännu värre och inför start var jag sjukt nervös för mitt fäste också. Mina skidor var nypreppade på team sportia där de konstaterade att de verkligen, verkligen behövde slipas. De var vita av slitet belag och fullt med repor, jag har inte tagit hand om dem tillräckligt och bara glidvallat 1-2 varv utan något speciellt, kanske var tionde mil helt själv de senaste tre åren. Inte åkt jättemycket heller men resten av tiden ligger de i bilen och är inte alltid perfekt förpackade. Så det var välbehövligt men tyvärr kunde de inte fästvalla på grund av personalbrist på lördagen så det hade varit för svårt valla för tidigt, så de rekommenderade tejp, dessutom eftersom det är det jag är van numera. På plats vid start i Botsmark så fanns skigo som vallahjälp men de rekommenderade inte att burkvalla över, tvärtemot vad han på team sportia faktiskt hade sagt. TUR att jag inte gjorde något åt det själv i panik innan, för det var faktiskt bra ändå.

Starten gick och det var lite trångt och jag hade tur, jag hamnade längst till vänster och kunde kliva ur spåret och jogga uppför backen. Jag väljer att kalla det Klaebo-inspirerat. Trodde efter en stund när jag insåg hur lång backen var att jag skulle få totalt mjölksyrastopp eftersom jag knappast var uppvärmd, det här var typ 500 m från starten och jag värmer inte upp på sånna här långlopp, jag sparar krutet till själva loppet om vi säger så. Jag insåg dock att jag inte alls fick mjölksyra, det gick helt okej att tassa upp och förbi många andra och sen kunde jag börja åka i mitt eget tempo. Så bra start har jag aldrig fått på ett lopp!

Jag tuffade på bra och var riktigt nöjd med hur det gick ända till kring 15km, då började det bli jobbigare och efter 2 mil så började åkare passera mig. Jag kämpade med det mentala och tänkte att jag visste att jag fortfarande hade åkare bakom mig och det sporrade mig, jag är bättre på att hålla ifrån än att jaga ikapp. Kanske inte fysiskt, det har jag ingen aning om faktiskt, men mentalt. Jag fick i mig tre gels under loppet och känner att jag disponerade dem bra och det gick förvånansvärt bra peta i sig dem i utförsbacke utan att spilla så mycket eller tappa förpackningen (eller korken! fy fan för att köra över sånna flärpar och korkar, man kan få sånna hugg och de ligger överallt)

Vid 3 mil passerade först en skoter och sen första eliten, jag hade hört i högtalaren vid nån av mat- och vätskekontrollerna att det var Jörgen Brink som ledde men jag kände inte alls igen honom. Fort åkte han och ensam var han, det tog några minuter innan nästa passerade och sen kom de mestadels en och en och så någon liten klunga så kanske 10-15 stycken hade passerat mig innan jag väl var i mål. Bra tajmat av arrangörerna må jag säga, det är kul när de flesta kommer i mål ungefär samtidigt och de här har då alltså åkt hela loppet, 75 km från Vindeln, och startade bara en halvtimme tidigare. Förutom det skiljde det bara fem sekunder mellan mig och Brink…

De sista kilometrarna mellan 15-5 tickade långsamt innan det började kännas att det var riktigt nära, speciellt när jag märkte att min egen klocka som hållit mig peppad var ganska mycket före de verkliga kilometrarna (viftar för mycket med staven?) och när jag började höra rösten i högtalarna kändes det så otroligt skönt. Fin målgång, påminde om vasan när den gick över nån slags bro och så in mot skolgården i Robertsfors med publik, saft och plakett. Tid: 3:30:49. Irriterande 49 sekunder när det är så nära nån snygg siffra men allt som allt är jag jättenöjd ändå. Jag kom stolt längre upp i resultatlistan än jag brukar och konstaterar att skejtåkningen har nog gett en del för det klassiska, och även att jag nött på ett par säsonger nu. Inför det här hade jag ”bara” åkt 10 mil, vilket känns som ingenting i förberedelser för ett 40-km lopp, det är trots allt ganska långt. Men tiden gick snabbt idag och jag blev trött och jag blev nöjd så nu firar jag med matlåda jag förberedde igår, lite kladdkaka och kanske att jag ska göra lite popcorn också.

  Lite godare än gels och sportdryck…

Alla resultat från 7-mila 2018 hittar ni HÄR

”En liten sväng upp på Äivesåive”

Vi blev som jag skrev i lördags klara tidigare än vi trodde och fick mer tid till skidåkning och häng, och jag längtade efter skidåkning. Tyvärr hade det drevat på skidspåret Svennes i byn och var inte särskilt kul men på lördagen hade jag frågat om sällskap för ett långpass någon annanstans. Cissi föreslog ”en liten sväng upp på Äivesåive”. För er som inte känner Cissi så kan ”en liten sväng” betyda nästan vad som helst och för er som inte känner till Äivesåive så är det ett fjäll. Långpass på fjäll alltså, hurra! Det har jag gjort förr i egen takt upp på Biergenas några gånger men aldrig upp på Äivesåive.

DSC_3026Ser ni det vita kalfjället ovanför trädgränsen där borta i fjärran på högra halvan av bilden? Det är Äivesåive. 

Äivesåive (”ejvesåjve”, uttalar åtminstone min släkt) är vår utsikt från altanen i stugan och ett fantastiskt fint fjäll att åka upp på. Med skoter. Jag har åkt nerför några gånger med snowboard efter att ha tolkat eller åkt skoter upp men aldrig tagit mig hela vägen upp på skidor. Lite nervös var jag men tänkte att ska jag åka kungsledenrännet måste jag ju våga träna för det. Och jag har ju faktiskt skejtat uppför fjäll förut. Mest orolig att bli kall, få slut mobilbatteri och en ännu kallare kompis som kunde åka ifrån mig. Ingenting av det blev sant, även om temperaturen föll i samma takt som våra höjdmeter i slutet av passet och det blev rejält kallt i fartvind och trött transportsträcka hem över åarna. (ganska likt vansbrosimningen för er som känner till den, två åar som flyter ihop i byn och jag bor upp längs ena och Cissi klev på uppströms den andra)

Såhär såg det ut där vindelån möter tjulån när jag åkte ut. Det är förresten min morbror ni ser som är och fixar och städar efter lakafestivalens lakafisketävling kvällen innan. 

Dagens sällskap och vägvisare.

Jag har ju lovat mig själv att inte klanka ner på mitt tempo mer så jag väljer att vända på steken och berätta om hur imponerad jag är över att se andra som kan åka så otroligt lätt. Med teknik uppför, trots att spåren inte är direkt som en pistad elljusslinga. Dock fina spår för att vara upp längs ett fjäll! Här brukar det vara som en puckelpist efter alla skoteråkare kring påsk. Om en utomstående skulle ha sett oss så kan det ha sett ut som en älgkalv som jagade en bergsget, men eftersom ingen såg oss så får vi aldrig veta det. Det kan också ha sett ut som två kompisar som var ute på ett långpass på fjället, som åkte och småsnackade om jobb och sånt, vad som hänt sen sist och lite små tips och pepp inför att åka ännu mer skejt på fjäll.

Jag tog mig upp!

Vi vände precis vid trädgränsen, där skyltarna mot Ribovardo står. Ovanför det blir det kalfjäll och direkt ganska blåsigt och kallt och jag är inte riktigt redo för såå långa långpass än. Men tro mig, jag ska dit.

Ser ni utsikten? Så värt varenda höjdmeter av mjölksyra och trött teknik!

Det tog över en timme upp men bara tio minuter ner, det får mig att tänka att jag måste verkligen få prova topptur snart. Jag gillar ju det här. Jag kom hem trött och kall men väldigt stolt och glad, sånna här pass har jag längtat efter att kunna göra och nu händer det!

img_2031329 höjdmeter, faktiskt lite lägre än Biergenas! Nästa gång får vi ta toppen…

På söndagen blev det några varv klassiskt på Svennes, tungt med nysnö men ändå alltid skönt komma ut och framförallt skönt efteråt och inför en hel eftermiddag i bil sen. Ikväll har jag ganska nyss kommit in från att ha åkt några varv på Gammlia i magiskt före. Jag hann lika långt på en timme som jag hann på två och en halv timme i fjällen. Charmen med längdskidor alltså, det går aldrig att jämföra olika banor eller fören, det som är snabbt en dag är långsamt en annan och det tycker jag är så himla skönt mentalt. Jag håller tummarna för många fler pass i vinter!

Pustar ut i Saxnäs

Nu är jag flyttad och klar, i tisdags gick flyttlasset och igår flyttstädade jag och mamma gamla lägenheten. Tack och lov att jag fejat som en dåre inför visningarna så var det överkomligt. Den nya lägenheten är såklart ett kartongkaos och jag är helt slut men det känns bra. Charlie är hos sina numera före detta grannar men förste kattvakter och jag har checkat ut från jobbet och precis som förra året den här tiden satt mig i en minibuss till saxnäs för att åka längdskidor, äta god mat och sova. Jag bestämde mig redan i bilen upp att det blir inget pass för mig ikväll, de andra är ute och kör men jag stannade inne och kurar. Jag har en lätt förkylning jag inte vill ska bli sämre och jag är som sagt rätt slut efter de senaste dagarna och faktiskt hela hösten. Det har varit mycket jobb med både jobb, träningsjobb och flytt. Så nu pustar jag ut och det blir lite yoga en stund för att få bort rigor bilåkningis och för att inte somna för tidigt och sen kanske jag går ner och bastar. Vi bor och sover på saxnäsgården och det är så sjukt god mat så jag skulle lätt kunna somna nu efter middagen så proppmätt som jag är. Jag hoppas på att vakna riktigt frisk och pigg imorgon för jag ser fram emot att åka skidor jättemycket!

Sista skidåkningen för säsongen 16-17

Igår vaknade jag till sol och massor med vårbilder på sociala medier men även många fjällbilder med strålande sol och fantastiskt fint före. Jag fick lite vinterabstinens och tog skidorna en sista sväng till Nydala, ett riktigt ärevarv. Trodde ju jag skulle lägga dem på hyllan efter påsk eftersom det var svårtoppat men jag gjorde aldrig iordning dem. Tänkte att kanske, kanske. Inte så lockad av konstsnöspåret egentligen men så plötsligt kom suget efter en avskedstur. Och vilken tur det blev! Vilket väder, solen sken och det var mycket folk och en del åkte till och med i shorts, ni ser ju bildbeviset. Löst före förstås men helt okej, det blev två varv inte riktigt hela 5km-slingan för snöbristen var ett faktum och nu idag så smsade Umeå kommun att p.g.a. snöbrist så kommer de inte fortsätta preppa spåret längre. Så det var hög tid och kändes som ett perfekt avslut. Jag summerar nu drygt 46 mil både skejt och klassiskt för säsongen 16-17, fördelat på 15mil klassiskt inklusive vildmannaloppet och drygt 31 mil skejt. Räknar man bara i år är det 35 mil totalt, varav nästan 27 mil skejt. Det har gett resultat känner jag, så himla peppande inför nästa säsong att framförallt skejten börjar lossna. Det är inte jättemycket jämfört med många andra skidåkare men för mig som är hobbymotionär och rätt nybliven längdskidåkare dessutom så är det mycket. Jag åker oftast ca 25 mil på en säsong och har förlikat mig med den insikten att jag kommer aldrig bli någon kanonskidåkare, jag har inte den tiden och jag verkar inte ha någon särdeles talang heller om vi ska vara ärliga. Men jämmen drar, så ca 25 mil varje år med toppar som detta år och så kommer det garanterat bottenår också (typ som året då jag faktiskt åkte Vasaloppet) så tuggar jag på och blir nog till slut en helt okej skidåkare som njuter av att åka utan att ta ut sig allt för mycket eller ha bakhalt konstant. Flera helger har det här året gått till utförsåkning dessutom, ett nytt inslag för mig och superkul som variation!

Nydala, måndag 1 maj 2017

Kungsledenrännet 2017

Jag har räknat efter och i år är det sjunde året jag varit funktionär i Syterstugan. Nästan tre mil är avklarade för åkarna när de kommer till oss nerför den branta och långa sjulsolsaxeln (kan aldrig lära mig varken stava eller skriva men har man åkt den så vet man vilken jag menar). Förra året när Charlotte Kalla åkte missade jag, och i år var det tydligen 10-årsjubileum vilket betyder att jag bara missat de två första i början, varav Björn Ferry åkte det andra och jag missade honom också. Nåväl, jag är ju inte där för att kolla på skidstjärnor, jag är där för att det är en så jäkla trevlig dag med ett härligt funktionärsgäng som varit detsamma i stort sett varje år.

Vi startade precis som vanligt aptidigt och i år inga fadäser med fastkörningar eller krånglande bensinpumpar så vi var uppe vid Syterstugan strax innan åtta på morgonen. Vacker morgon med rosa soluppgång. En och en halv timme till start. Dags att värma vatten till sportdrycken och sätta ut fållan. Men först, kaffe.

Tjulträsk i soluppgång ca 05.45 den 8 april 2017Ovanligt lite snö på backen även uppe på fjället! 

Gjorde iordning fållan och försökte markera för skotrar och skidåkare så gott det gick, årets bana gick rakt nerför backen. Det har berott lite på snön och hur isigt det är om den dragits en liten omväg runt eller rakt ner. En stund före start började det mulna på och sedan snöa och jag slutade fota. Inte en enda bild från senare på dagen, desto fler finns på Ammarnäs IFs facebooksida och det lär komma upp fler bilder på andra sidor framöver. Taggen #kungsledenrännet kan vara värd att spana in på instagram för den nyfikne.

En av de roligaste sakerna med att vara funktionär är att vi har samma kollegieblock varje år. Sedan stormen 2011 (galet att det redan är så längesen!) är de stormsäkra med vattenfasta pennor. Lite ihopblandning men sedan 2013 kunde vi i år läsa tiderna bakåt och kunde förvänta oss täten nånstans mellan 10.53, 10.55, 10.57 och 11.02. Inte så stor spridning med andra ord, nämnas bör är att 11.02 var förra året och Charlotte Kalla, det var alltså tungt före ifjol. Hon vann sedan loppet tillsammans med Anders Svanebo före Martin Rosvall med lagkamrat som jag inte vet vem det var då. Han varierar sig och har åkt många år, vann i år tillsammans med Johan Sandberg. (Charlotte och Anders vann alltså totalt ifjol, första gången ett mixedlag kommit före herrarna).

10.55 kom Martin och Johan utför krönet och ungarna som stått och väntat hoppade nästan ur overallerna av spänning. Mycket folk på kontrollen, superroligt! Bra också att det inte kör så mycket skotrar längs leden, inte kul för skidåkarna med alla avgaser. Mysig stämning när man kan värma sig vid vår eld och det dricks kaffe och rycks i deltagarlistan. Rutinerad som jag är lämnar jag aldrig ut den numera, vi har kopior som man gärna får titta i!

Fjärde lag var segrarna i mixedklassen, Josefina Wikberg och Ammarnäs egna André. Första damlag kom en stund senare, bara 9 damlag men desto fler mixedlag. 57 lag totalt plus en ensamåkare. Ganska tajt mellan första och näst sista, ovanligt snabbt faktiskt. 12.41 passerade näst sista lag och då fick vi rapporter från köpatrullen om att sista lag var rätt långt efter men vid gott mod och med mycket energi. Hurra för åkare som vågar ställa upp och kämpa på trots att de andra seglar iväg snabbare! Det pratas mycket om önskemål om att starta halvvägs, ha smidigare transporter till/från start och mål och ifall det finns någon reptid. Det finns det inte och charmen är att åka från A till B, det gör det lite krångligare men det är mödan värd att ha tagit sig över fjället på egen hand. Det kräver dock sin man eller kvinna, så många åkare är väl förberedda men det är alltid något lag som inspirerar med att vara ute länge och ha pannben nog att komma i mål ändå och de får alltid jubel och applåder då de kommer in på upploppet då alla går ut från restaurangen för att heja dem sista biten in i mål.

Efter näst sista laget passerat tog jag mig lite lunch från muurikkan och snörde sen på mig mina egna skidor och satte av utför ner mot Tärnasjön. Ljuvligt före! Ingen sikt men med fräscha ben som bara varit uppe länge men inte åkt uppför slalombacke och viterskal så var det perfekt mjuk snö. Jag tog knappt i och väl nere på Tärnasjön var det lugnt och vindstilla. Jag har alltid trott att det skulle blåsa där, det kan det nog också göra, och att den skulle kännas sjukt lång men det var bara att ta käpp efter käpp och inte trampa på för hårt för det var rätt isigt under nysnön så det blev en kombination av stakning och fyrans växel i litet format och det gick så lätt så lätt. Efter Tärnasjöstugorna dröjde det inte så många kilometrar förrän skotrarna kom ikapp mig med det sista laget som bestämt sig för att ta skotern tillbaka, de hade energi kvar men insåg att den inte skulle räcka hela vägen till mål så de ska ha stor cred att de tog sig så långt ändå! 3 mil på fjället är inte fy skam, det är de som åker hela 8 mil som gör en enorm insats. Jag hade också mycket energi kvar men det började snöa mer och mer och det vore dumt att stanna ute när alla skotrar åkte iväg. Så in i pulkan jag också.

Hettande kinder och kalla tår, in i duschen och sen tillbaka till hotellet vid målgången för lite buffé som lön för mödan, sedan var jag inte sen isäng. Det tar på med en dag på fjället! Somnade med tankarna att jag längtar redan till nästa år, kanske blir det då jag åker för första gången hela vägen själv. Jag har tydligen sagt det sedan 2010 men nåt år ska ju bli det första, jag har aldrig varit såhär nära. I fjol åkte jag andra halvan av sträckan på turskidor, i somras sprang jag första fjärdedelen och igår skejtade jag knappa andra fjärdedelen. Jag börjar känna mig hemma där på Kungsleden mellan Hemavan och Ammarnäs, gått hela sträckan har jag ju också gjortgått hela sträckan har jag ju också gjort. Så håll tummarna för nästa år, annars är jag med säkerhet funktionär igen.

Länk till årets resultat Kungsledenrännet 2017

Mina inlägg från tidigare år:

Kugsledenrännet 2010

Kungsledenrännet 2011

Kungsledenrännet 2012

Kungsledenrännet 2014

Kungsledenrännet 2015