Kategori: Skidåkning

Vi gjorde det! Jag och min kompis Sofie har åkt kungsledenrännet. Det var i lördags och vi har levt på det sen dess, jag är fortfarande seg i kroppen och framförallt i knoppen och vill inte riktigt ur den här bubblan heller. Det är en skön känsla att ha klarat något som varit ett mål så länge. Sedan 2010 då jag var funktionär första gången har jag varit sugen, mer och mer för varje år. Jag har tagit små steg som att åka andra skidopp och ta mig an Vasaloppet och köpa skejtskidor. Inte förrän förra året har jag gett dem en ordentlig chans och först i år hade jag någon att åka med. Pirrigt och nervöst, otroligt nojig över förkylningar och skador men samtidigt en välbekant känsla och även om det är jobbigt så är det också det som är tjusningen.

Kort om loppet: Kungsledenrännet arrangeras av Ammarnäs IF och går längs Kungsleden från Hemavan till Ammarnäs, 80 km och drygt 1100 höjdmeter som prepareras med pistmaskin stora delar, resten sladdas. Tävlingen åks i par och i fristil, alltså man får åka hur man vill men i praktiken innebär det skejt. (Det finns dock ett par som åkt det på turskidor.)

Vi har tränat på hela säsongen och följts åt mycket, vi var på skidläger först i Saxnäs och sen i Ammarnäs (förlåt, fortfarande inte lagt ut det inlägget!) och vi har mot slutet nu trappat ner träningen och testat vår utrustning.

Helgen kom och vi var inte förkylda, jag hade varit lite hängig veckan innan och druckit två liter te och ingefärsshots om dagen och ingenting bröt ut. Tack och lov. Det var fredag den trettonde vi skulle köra upp till Sorsele, vi var lediga och hade all tid i världen. Upptäckte på torsdagkvällen att det var krav på visselpipa i säcken så det cyklade Sofie in till stan och fixade och när jag skulle packa ut mina skidor i bilen kom jag på att jag inte hade bytt trugor som jag tänkt. Mina skejtstavar har nå pyttesmå trugor och hade fått tips att byta till gröna Rex-trugor. De satt på mina klassiska stavar. Jahapp, det var bara att ringa pappa och kolla om han var hemma och det var han, åka dit och värma loss för byte…. men så passade de inte. Upp på intersport och fick tag i ett par, på gränsen till stora som de bytte till med orden ”ja vi får hoppas det håller du kan ju alltid tappa en truga men det kan ju hända med de andra också”. Skidorna var iallafall vallade av en som också skulle åka som jobbar på team sportia så det kändes bra.

Iväg kom vi och det gick bra köra, äntligen barmark nästan hela vägen! Framme i Sorsele och där var kusin Lars och hans trogne team mate Arvid och så var moster hemma också. Vi åt köttfärssås och spaghetti och frågade ut dem som åkt tidigare. Så himla skönt och avslappnat att få hänga med några som både är rutinerade men också har en bra inställning, ingen stress och press där inte. Lars och jag gjorde ju klassikern ihop så det kändes lite som en reunion för det också (även om vi förstås träffats emellan också men utan loppnerver)

Energibarbitar och portionsförpackade chokladbollar med salt i. Löst virade, allt för vant- och stavvänlighet.

Vi pysslade på och packade ryggsäckarna med den obligatoriska utrustningen och gick och la oss. Sov förvånansvärt gott och vaknade vid femsnåret och gick upp och käkade gröt. Fördelen med att sova i Sorsele natten innan är att det är en timme kortare att köra från Umeå och så en timme längre innan bussen till start går på morgonen. Den startar klockan 05 från Ammarnäs och är 06 vid OK/Q8 i Sorsele. Och så att vi har gratis boende och sällskap där också förstås. Moster hade kört upp Lars bil och parkerat den på hotellet vid målgången på fredagkväll, de skulle vara funktionärer i syterstugan som vanligt. Vi tog min bil till macken på morgonen och där var det ett helt gäng åkare som väntade. Bussresan gick snabbt, jag slumrade en stund. Vaknade i Tärnaby och åt en macka och sen var vi framme. Nummerlappsutdelning och häng i centrumhuset, relativt avslappnad stämning där också! Sista pyssel med packningen, nån energibar och kaffe och lite information från tävlingsledningen. Ta det lugnt utför Sjul-Ols axeln ner mot syterstugan och nerför Abres lia ner mot Tjulträsk. Håll kontakt med sjukvårdare och funktionärer när ni ser dem, gör tummen upp att ni mår bra. Säg till i tid om det är något.

 

Våra mentorer

Sen hände det. Tecknet på att det skulle bli en bra dag. När vi skulle gå ut och ta på oss skidorna som stod i skidstället utanför, vem kommer med sina slalomskidor och ställer dem där och går in i centrumhuset? INGEMAR STENMARK! I egen hög person. Jag tänkte inombords att han kommit dit för att säga åt oss att He bar å åk. Så det gjorde vi.

Hela gänget innan start

Slalombacken

Starten gick och några drog iväg med en jädra fart men de flesta tog det lugnt som uppvärmning och tuffade på i egen takt för att inte slita ut sig direkt. Vi hade bestämt taktik att inte bli stressade av varandra eller om vi blev sist direkt, vi visste ungefär hur snabbt vi kan åka och vi visste att vi skulle klara det om vi bara fick stå på benen och inte ha otur men det är omöjligt veta hur alla andra åker eller hur föret är. Jag tuffade på i lugn takt och Sofie körde lite mer intervaller men jag hade förberett mig på det, så är det när vi åker och jag fick öva på att inte låta mig stressas av det. Det gick faktiskt riktigt bra. Dessutom var det andra som körde den taktiken och åkte rätt snabbt en bit och sen stod och hängde på stavarna och flåsade som jag kom ikapp hela tiden. Sånt känns bra. Väl uppe på toppen var ändå de flesta lag ungefär samtidigt och stod och pustade lite och vi åke en liten bit till innan vi tog vår första chokladboll. Uppe på toppen av centrumbacken en bit ut där kungsleden börjar gå runt en krök och bort mot skalet. Där öppnar sig fjällvidderna och det var så vackert! Vi hade sån tur med vädret, strålande sol och sikt hur långt som helst. Det kom tankar på att vilja fota men vi motade dem, det går inte hålla på med mobilen med stavarna och även om vi inte tävlade utan bara skulle genomföra så rinner tiden iväg och det skulle bara bli att vi skulle vilja fota hela vägen isåfall. Det finns fotografer ute längs banan också (bilder finns på Kungsledenrännet facebooksida). Vips var backen gjord!

Viterskalstugan

Det är både uppför och nerför lite omvartannat ända till Viterskalstugan sen, den första av stugorna. Vi tog nån gel innan dess, jag var rätt slut ändå av backen och det var så otroligt svårt veta här hur mycket orken skulle räcka till. Går det ta i nu? Är jag redan trött? Det var en märklig upplevelse för jag var så inne i allt runtomkring så när jag väl tittade på klockan så hade det nästan gått en timme och vi hade redan missat våra fasta energipauser vi tänkt ha varje hel- och halvtimme och vi hade åkt i tid nästan som ett vanligt vardagskvällspass i Gamliaskogen. Fast inklusive en slalombacke då. Inte konstigt det började behövas energi ”redan”. Vi hade kanonbra glid, skidorna gick som av sig själv och i början nästan för bra men det visade sig ju behövas.

Syterskalstugan

Efter Viterskalsstugan kommer syterskalet. Det är U-dalen som är så vacker, dit vi brukar flyga helikopter med systrar i bergen och springa hem. Föret var MAGISKT. Strålande sol, nästan för varmt att åka i, fina fina spår som ingen skoter nästan kört i, lagom mjuka och knappt skrå (som jag fått höra det brukar vara och gruvat för). Det var bara att åka på fyrans växel och njuta. Jag sa till Sofie att såhär fint får vi nog aldrig skejta igen. Det kan mycket väl vara så även om jag förstås hoppas få uppleva det igen.

Sen kom vi till renvaktarstugan i änden av skalet och tog en liten energipåfyllning och sen kom min största käftsmäll på loppet. En jättebrant och lång uppförsbacke jag totalt glömt. Jag kan ju banan rätt bra vilket är skönt, men just den här sträckan har jag bara gått en enda gång och det var jag och Layla 2012 och det regnade då så jag minns att jag hade huvan uppdragen och bara borrade ner skallen och gick. Fy farao vilken lång och brant och nu kändes det inte lika lugnt och bra att bara tuffa på. Jag kände mig sämst i hela världen på uppförsbackar och det kändes som att alla andra bara försvann i fjärran. Nu såhär i efterhand minns jag inte backen som sååå lång ändå, jag vill nog ta revansch på den, men där och då var det inte kul. Men svackor var ju väntat. Väl uppe så var det i stort sett direkt över till nerför och det är den berömda utförslöpan ner mot syterskalstugan, Sjul-Ols axeln där jag sett så många åkare krascha när jag stått som funktionär i syterskalstugan. Just då hade solen dessutom gått i moln så jag var sådär snöblind och såg inga konturer som det kan bli. Hujedamig. Jag tog det LUGNT. Jag kan ha slagit rekord i lugnt utför där faktiskt. Det var också kontrollen jag som mest längtat att komma till, den är bara knappt tre mil in på loppet men för mig kändes det som det största delmålet. Mina släktingar och kompisar från kontrollen där jag stått i sju tidigare lopp. De gjorde vågen och vi fick buljong och mackor och torrkött (fast jag fick tyvärr inte i mig nåt torrkött, första gången i livet det hänt). Ville både gråta och tjuta av glädje att ha kommit ända dit.

Rännet 2015, får återanvända en gammal bild på gänget i syterskalstugan-kontrollen.

Tärnasjöstugan

Från syterstugan är det utför i björskog, ganska lättåkt men jag hade fortfarande lite svårt att se. Jag blir lite feg om jag inte ser vars jag åker, annars hade jag nog släppt på lite mer där men det gick rätt bra ändå eftersom det var så pass lättåkt. Sen kom vi ner på Tärnasjön och Sofie frågade om det var den här sjön som är tre kilometer. Jag som pratat så mycket om banan fick dåligt samvete, jag hade förklarat lite dåligt. Den är aningens längre… en mil lång ungefär. Jag hade dock äntligen lätt åkning och körde på utan ansträngning. I början hade vi vindstilla och sen sprack solen upp igen också. Sen började det blåsa motvind med några kilometer kvar och då insåg vi hur tur vi haft med vädret och vinden, det hade varit tungt att ha motvind hela tärnasjön (men tydligen är det oftast sidvind där). På kontrollen var det återigen kända Ammarnäsansikten och vi åt salta kex och fyllde på vattenflaskorna. Eller rättare sagt funktionärerna fyllde på våra vattenflaskor för finmotoriken var inte på topp längre. Humöret var dock bra och särskilt vid kontrollerna och bättre skulle det bli så snart vi lämnade den.

Servestugan

Efter kontrollen åker man ut på Tärnasjön en liten bit till och när vi närmar oss slutet vem ser vi? Jo vår nya kompis Sofie från Sorsele som var med på skidlägret! Hon som åkt flera gånger och också gett oss massor med råd och framförallt pepp. Vi sa när vi skiljdes åt att vi ses på Tärnasjön på rännet, och så glada vi blev när vi såg henne också!! Hon peppade till tusen och det räckte en liten bit in i skogen och sen. Sen tvärdog vi energimässigt båda två. Jag hade gruvat före för den här sträckan, när jag gick den på turskidor var den riktigt, riktigt dryg. Ifjol gav jag upp och hoppade in i skotern där efter två mil lätt åkning ner från syterstugan och över sjön. Om min lagkompis reaktion var mer som ett ”jaha” när jag meddelade att Tärnasjön är en mil så var det ingenting motför efter några kilometer in i skogen. EN MIL!?!!?

Det tog aldrig slut. Vi stannade och tog en macka inne i skogen där det var lä och då kändes det mycket bättre sen. Det tog såklart slut den här backen också och vi visste att vi skulle upp på ett sista krön kalfjäll innan det var neråt igen. Det var bara det att det var visst ett till krön. Och ett till. Och ett till.

Till slut så var vi uppe i Staine och där stod fotograf Adam Larsson och en sjukvårdare och hejade på oss. Precis där satt också 30km-skylten, alltså 30 km kvar till mål, och det var den skylt vi längtat allra mest efter.

Därifrån vara det faktiskt neråt, om än en liten omväg jämfört med vars skotrarna kör, och där nånstans måste våra vänner från syterskalet ha passerat oss för vi såg dem inte förrn i målet och vi visste att de borde ha kommit ikapp oss. Det var nog tur det för just då hade jag en svacka igen och hade nog stannat en timme och fikat om de hade kommit.

Servestugan

Äntligen vid näst sista kontrollen, den sista av stugorna. Sirven som den kallas, men heter servestugan. Vi mådde fint och passerade kontrollen utan någon direkt paus mer än lite blåbärssoppa och glada ord med funktionärerna. Nerför den ökända abres lia, smalt och brant och sörjigt bland björkar men vi hade tur och det kom inga skotrar emot oss. Bakifrån kom ett gäng ungdomar och stod och tomgasade tills de fick åka förbi, lite irriterande men förutom dem så hade precis alla hela dagen saktat in och hejat eller höjt näven i hejarop när vi passerat eller mött en skoter. Inte körde de särskilt mycket i vårt skidspår heller, det var verkligen över förväntan.

Vi kom ner på tjulträsk, först lilla och sen ut på stora. Vi blev bjudna på bilar av funktionärerna som var där också och det var de godaste bilar jag ätit i hela mitt liv. Det började vara på den nivån av känsla då faktiskt. Som ni märker är det funktionärer längs med hela banan, de patrullerande åker lite fram och tillbaka och håller koll och det finns flera sånna skoterpar längs banan så det är alltid nån någorlunda i närheten och de står på strategiska platser och kollar energinivåer, sticker till en lite ahlgrens bilar, hjälper till om nån behöver något och hejar på.

När vi precis skulle ut på Stor-Tjulträsk upptäckte vi att vi kommit ikapp ett lag. Vi hade följts åt lite växelvis med dem tidigare och plötsligt var vi ikapp igen och hade bra med fart och energi. Jag hade precis sagt att jag inte hade lust slutspurta utan hellre njuta av de sista kilometrarna när jag fick upp ett jäkla flow, åt en macka i farten och åkte i en härlig fart igen. Sjöar var verkligen min grej den dan. Vi hade verkligen tajming i att vi är jämna på det stora hela men svackorna kom olika och dagsformen (och den mer långsiktiga formen också) är att Sofie är stark som en oxe i uppförsbackar och modig utför medan jag är lite mer av ett diesellok i uppförsbackar, feg utför men däremot både stark och snabb på flacken. Vi såg ett lag i fjärran och trodde efter en stund att vi sett fel när vi mötte ett par turåkare, men innan vi var framme vid sista kontrollen så upptäckte vi att vi hade faktiskt åkt ikapp ett lag till.

Tjulträsk

Jag som inte skulle slutspurta… vi stannade knappt på kontrollen utan bara drack lite, bestämde att jag skulle dricka ur Sofies slang om jag blev törstig för jag hade slut i min och sen satte vi av efter dem. När de upptäckte oss fick de in en extra växel och vi hejdade oss från att bli tidsgalna och njöt istället de sista kilometrarna och vid varje skylt som nu satt varje kilometer och inte bara varje mil så tjoade vi och firade. Varje kilometerskylt var kortare kvar än något av varven vi snurrat i oändlighet på Gamlia. Först kortare än 3,7an. Sen bara som 3,2an kvar, sen som 1,9an….

MÅL

De sista kilometrarna gick i ett huj, så lättåkt och sån njutning. All trötthet och smärta från fötter och senadrag var som bortblåst. Som jag längtat och sett framför mig de sista kilometrarna. Det var inte ens sörjigt eller knöligt på tjulån, det var bara att njuta hela vägen in i mål! Ju närmre vi kom desto mer hördes hejaropen, våra namn och speakern som säger som hen alltid gör:  ”välkomna till Ammarnäs!”

Gladast i hela världen!

Det var den bästa känslan! Och så många som var där och kom och grattade har nog aldrig hänt på ett lopp för mig förut. Det var mostrar och morbröder, Team Larvid och alla från syterkontrollen och så alla runtomkring. Vi duschade utan något som helst tempo, men vattnet var varmt och vi bara skrattade åt att fötterna fick senadrag så fort man skulle ens gå eller ta på sig en strumpa. Sen åt vi på hotellet bland alla andra och minglade runt (mer som hela havet stormar att vi kastade oss efter första bästa stol så fort vi skulle vidare) och pratade med alla. Alla hade haft en jättefin dag och inga incidenter längs banan heller. Av 80 anmälda lag så startade 71 lag och 66 kom i mål. Vi åkte in på 8:47:54 och var hur nöjda som helst. Det var vad vi gissat och hoppats, vi hade en kanondag och såhär i efterhand minns jag enbart positiva saker.

Har ni sett nån finare medalj? 

Resultatlistan hittas HÄR, men det står bara lagnamnen där. För att veta vem som är vem måste ni gå in i anmälningslistan också men vet ni vad? Om ni inte verkligen vill så tycker jag gott ni ska strunta i det för alla som åkt är vinnare, i det här loppet spelar inte tider eller placeringar någon roll. Läs hellre igenom alla roliga lagnamn!

När vi kom hem till stugan så tog vi oss inte längre än till hallgolvet där vi satt och packade upp ur väskorna och åt upp chokladbollarna som var kvar och räknade hur många gels vi inte åt. Vi kan väl säga såhär att nybörjarna hade tagit med gels så det räcker till nästa ränn också.

Dan därpå blev vi bortskämda av släktingarna igen och nerstoppade i en skoterpulka och skjutsade upp på Bissan där vi fick wok på muurikka och mer sol på näsan. Vi satt och filosoferade att om vi inte båda två åkt på det där saxnäslägret förra december, helt utan att känna någon annan, då hade vi aldrig träffats och lärt känna varann och då hade vi heller aldrig åkt något kungsledenränn ihop. Vem vet, vi kanske aldrig hade åkt det alls.

 

 

Hemma i stan igen möttes jag av en bukett rosor i lägenheten och mat i kylen, snälla familjen fortsatte skämma bort och fira. Tog hem medaljen för att titta ofta på den nu, sen ska den få hänga i stugan på gardinstången brevid min liknande medalj från mitt första fjällopp i löpning, fjällmarscen 2010. De är så fina, de finaste medaljer jag har faktiskt. Både för innehållet och känslan av prestationen men också för att de är så himla fina. 

Kungsledenrännet 2017 och där hittar ni även länkar till tidigare år jag varit funktionär (saknas visst 2013)

Vill ni se en film från min gps-klocka så klicka på bilden!