En helg med långpass

Jag hade laddat upp i helgen för att köra 8 mil fördelat på tre dagar. Vi är nu anmälda till Kungsledenrännet min kompis Sofie och jag och jag har inte kört så jättelånga långpass och hade inga planer i helgen. Som jag laddat och i mitt huvud nästan börjat formulera det här blogginlägget med känslor över att vara klar. Det gick sådär, men på helt oväntat sätt. Jag började i fredags med att köra SM-spåret ett varv efter jobbet på helt nyslipade och nyvallade skidor, hämtade dem från Team sportia precis innan. Fint före och bra glid även om det var oväntat kallt efter den soliga dan så det lät kärvt om skidorna men gled hyffsat ändå, var nog behandlingen!

På lördag var det strålande sol och jag fick med mig brorsan och Nova ut till Nydala för att testa hundspåret. Det var magiskt härligt! Det går vid sidan om de andra och möter på ett ställe men i övrigt helt inne i skogen. Flackt i stort sett hela sånär som på två rejäla backar i slutet. Vi åkte i lugn fart och det var alldeles perfekt att ha sällskap för att inte råka åka för snabbt och bli för trött eller svettig, för jag tänkte fortsätta länge. Det allra bästa var att Nova blivit så himla duktig! Hon har åkt några gånger och som längst drygt 6 km och då har vi tagit många pauser och jag har fått åka före för att hon ska jaga mig. Nu började hon självmant vilja ligga först och dra, i helt jämn takt och hon orkade hela varvet runt , nästan 9 km, utan paus! Inklusive två hundmöten som gick hur bra som helst. Jag är så imponerad och förhoppningsfull, drömmen vore om Layla också hann träna lite till och också börja vilja ligga före så att vi kan åka båda två ut på långa turer med hundarna.

 

 

Jag fortsatte ett varv till när de åkt hem och började ta energipauser, en del av långpasset var också att öva på att äta, testa gels med och utan koffein, testa kläder och så. Jag tycker sånt är kul och det är också välbehövligt och rent av nödvändigt om man ska åka långa lopp eller ut på längre strapatser. Efter två varv på hundspåret bytte jag till milspåret och där var det också fint före och solen sken, jag tog regelbundna pauser och hade lust att hojta till de som åkte förbi att jag var faktiskt på mitt tredje varv och inte hade stannat för att dricka blåbärssoppa mitt i spåret efter bara några kilometer. Men jag ville fånga en solfläck, det går rätt snabbt bli kall annars. Det fick bli ett varv på 5km-slingan också för att få det att gå jämnt ut med fyra mil och över 3,5h, dessutom har jag inte kört den alls i år så det var för en gångs skull lite kul. (den är ganska söndersnurrad de senaste åren med dålig snö eftersom det är den enda som har konstsnö och kan vara öppen).

Galet nöjd! 

Nästan identisk tid med 4-mila och det kan ju verka konstigt eftersom skejt generellt sett går snabbare än klassiskt men då ingår alla fikapauser och jag ville hålla nere pulsen. På loppet hade jag snittpuls 158 och igår hade jag 136. Så det är en ganska rejäl skillnad i intensitet. Alltid svårare att åka helt själv också, det är nyttigt för pannbenet. Förra söndan kändes 3 mil riktigt tufft och långt men den här helgen var jag tillbaka och kände mig stark.

Jag laddade om hemma med mat och kompressionsstrumpor och var rätt slut hela lördagkväll. Det är nackddelen med sånna här pass, de tar låååång tid och resten av dan går också åt till att vara trött. Kroppen protesterar dock inte nämnvärt men var seg idag så jag gruvade mig rätt rejält, försökte få med sällskap ut men det gick dåligt. Jag höll ett pilates cirkel på iksu sport och hade allting packat så det fanns ingen återvändo, jag bytte om och åkte till Gamlia och…

Spåret är helt täckt av granbarr och kvistar. Som en heltäckningsmatta, isigt men trögt som ni aldrig kan ana om ni inte försökt åka skidor på just granbarr. Eller möjligen i skogen på sommaren. Hittar man av en kvist så hugger det till så in i bängen så det är med fara för framförallt skidorna men också för livet att ge sig ut på nåt längre. Det var några som kämpade på men det syntes att alla hade det likadant och det kom bara några små korta partier där det inte är träd som inte hade blåst igen. Så det blev ett ynka varv på 3,7an och ett riktigt uselt humör som avslutning. Jag försöker se det också som träning, det kommer inte hänga på just de här milen och det är väl positivt att jag verkligen ville genomföra?

Mina fötter är ganska glada ändå, de tar lite stryk medan resten av kroppen mår toppen faktiskt. Seg förstås, men inte ont någonstans eller nån överdriven träningsvärk. Högerfoten är jag lite nervös över som var skadad i fjol så det var väl skönt för den att få ta det lugnt ikväll också. Nu både hinner och orkar jag blogga innan det är dags för mästarnas mästare (eller mästarnas mästares mästare som det väl borde heta i år?) och popcorn som firande. Jag tog mig 55 mil på en helg vilket nog är rekord förutom självaste Vasaloppet en gång då. Ett bra formtecken och nästa helg blir det Ammarnäs och träningsläger som gäller, där är det förhoppningsvis inte granbarr i spåren än!