Om att hjälpa till

Jag har haft en fantastisk helg och jag har en period nu där allt, (peppar peppar förstås) går bra. Även i mina mått. Och samtidigt så finns det de som inte har någon stad kvar.

Tyfonen Haiyan som har dragit in över Filippinerna har drabbat miljontals människor. Som alltid i katastrofer är det barnen som drabbas hårdast.  Det är dock som vanligt obeskrivligt svårt att förstå vad som händer, så svårt att det är lättare att bara läsa en smaskig deckare eller se ännu en serie. Kanske göra lite popcorn. Jag skulle vilja hjälpa till mer. Och jag skulle kunna. Jag skulle också kunna tänka att jag har gjort insatser och jag gör faktiskt. Jag är världsförälder till exempel. Och jag är bloggare för varenda unge åt unicef. Jag får uppdateringar jag inte vill ha, om barn som inte har det bra men fantastiskt nog lyckas de oftast visa på det positiva, hur många som trots allt hjälps och hur det går bidra. UNICEF finns på plats och högsta prioritet är nu att rädda barns liv. De får ut mediciner, mat, rent vatten och hygienartiklar till de drabbade barnen och deras familjer.

Jag fastnade för det Henning Mankell som är engagerad i en annan av FNs underorganisationer (UNHCR, FNs flyktingorgan) sa i morgonsoffan i TV nyligen: Jag tror inte på hopplöshet.

Jag försöker tänka så. Jag har bara mina egna referenser och jag försöker förstå. Men det är så lätt att försöka slippa undan. Men jag försöker att inte tro på hopplöshet, och att tro på att vi kan hjälpa varandra. Ofta är lidande orsakat av krig eller brott mot mänskliga rättigheter, men ibland är det helt enkelt det där orden. De enda ord jag aldrig någonsin ens lyckats uttala. Som jag önskar inte fanns men som ändå är det som gör oss så mänskliga. Force majeur.

Fyra miljoner barn är drabbade i Filippinerna

Det blir på något sätt lite mer bråttom då. Och vi uppmärksammar det mer ju fler svenskar, och då oftast turister, som finns i området. Men jag tänker inte trilla dit på argumentet att det finns lidande någon annanstans och många människors hus förstörs dagligen. Om jag tänker så gör jag ingenting. Ingen nytta. Alls.

Jag har ställt om den insamling jag har sedan tidigare (där man förut kunde köpa i webshopen och nu är det omgjort så det bara går skänka pengar) så att den just nu går till katastrofhjälp i Filippinerna. (annars går det dit det bäst behövs och jag låter unicef hantera det). Och såklart har jag satt in pengar dit, igen. Jag har gjort det via länk (se kolumnen till höger) men har man en mobil som går sms-betala med kan man smsa KÄMPA ALLASBARN till 72 900 så sätts 50 kr in till katastrofhjälpen.

Om jag kan hjälpa ett enda barn någonstans, i några dagar, genom att avstå en lunch i cafeterian imorgon så är det värt det. Jag kommer aldrig att kunna rädda alla, det är säkert. Men det är inte säkert att just det barnet kan bli hjälpt längre om jag funderar till i övermorgon. Och jag tror ju inte på hopplöshet.

Katastrofen i Filippinerna

Om att kunna göra något bra

För ungefär ett och ett halvt år sedan skrev jag ett inlägg med tankar om att jag önskade jag hade inflytande att hjälpa till, samla in pengar och jag hade lite olika idéer och vissa har jag också genomfört. Igår uppfylldes den dock än mer när vi kunde bidra med chokladkakor till löparna som sprang loppet ”Nydalarundan”, helt till förmån för välgörenhet. Vårt bidrag var en uppmuntran till löparna och till de fantastiska arrangörerna FOT-sektionen för att sätta lite guldkant på loppet där alla de insamlade pengarna går till Röda Korsets familjeläger som innebär att familjer i Umeå som inte har råd med semester får åka till Norrbyskär för att barnen ska få uppleva något roligt och ha semester tillsammans hela familjen under sommaren.

Bild lånad av Röda Korsets familjelägers hemsida

Jag är världsförälder och bloggare för Unicef, med Selectedseven vill vi endast handla av fairtrademärkta producenter och allra helst kooperativ där vi vet att de vi samarbetar med får det de förtjänar och vilken nytta verksamheten har för dem. Det är helt enkelt så att om vi betalar tillräckligt och till rätt personer så kan deras barn få gå i skolan och istället kan de anställa någon som i sin tur då får en inkomst och kan skicka sina barn till skolan. Jag tycker inte det är något konstigt, men det är något vi konsumenter och ännu mer vi som inköpare och försäljare måste tänka på hela tiden. Det är viktigt att försök hjälpa utvecklingsländer men det är också relativt krattad manege och enkelt slå en signal från TV-soffan till en välgörenhetsgala. Det är bra, men vi har även problem hemma och vi kan göra stor nytta. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Vi kunde i år bidra med en uppmuntran till löparna och arrangörerna till ett arrangemang som bidrar till att ge en ljuspunkt för familjer och barn som lever i fattigdom. Här. Nu. I Umeå 2013. Det var en riktigt varm känsla som spred sig i kroppen när jag skickade iväg kartongen med chokladkakor och anmälde mig till Nydalarundan 2013.

Jag sprang självklart loppet själv också, oväntat bra med tanke på att jag inte sprungit något i år förutom att testa skorna en kort runda. Fanstastiskt vacker runda och jag har en inspirationskälla som varje år åker förbi i Syterstugan på kungsledenrännet och kvittrar om hur härligt det är och igår kände jag så: fåglarna kvittrade, duggregnet gjorde det bara lättare att andas, utsikten var fin, jag hade inte ont någonstans, saften var god, alla var så duktiga och jag var verkligen glad. Det gick inte fort men jag stannade aldrig. 8,5 km i mitt gamla vanliga träningstempo från tidigare år är jag fantastiskt nöjd med, och någon ska ju hålla ställningarna längst bak i fältet också!

Startfältet, mitt fighter face innan start och min löparkompis Åsa spurtandes mot mållinjen!

Inga barn får hamna utanför

BronFoto:UNICEF/Frank Aschberg

Något är fel. I Sverige är vi överens om att alla barn ska ha samma rättigheter. Ändå finns det barn som inte räknas in. Som ingen ser. Som hamnar utanför.

Det kan börja i fattigdom, segregation, med en diagnos, med föräldrar som har problem eller att hjälpen ser så olika ut beroende på var man bor. Vissa får hjälp, andra inte. I värsta fall leder det till att barn inte klarar skolan. Därifrån kan vägen tillbaka vara väldigt lång.

Inga barn får hamna utanför. Om barnkonventionen vore svensk lag skulle det vara svårare för vuxna att glömma bort, att inte se, att inte ta ansvar.

Jag har skrivit under på unicef.se/utanför. Gör det du också!

 

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Vilket hedersuppdrag! Dock ingenting jag har möjlighet till just nu, men däremot genom att publicera den här bloggposten istället, så vaccinerar jag 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg)

20120426-220318.jpg

Jag är också med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Klicka på bannern här på bloggen! För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Och pssst, facebook-gilla och tweeta gärna så detta sprids!

Allt fler barn i slum och fattigdom – urbaniseringens baksida

 

Igår skrev jag om vinnaren av Pritzker Prize och Kinas snabba urbanisering. Jag gjorde även ett test vi har på jobbet om hållbarhet, däribland social hållbarhet, och ett av de fakta som fastnade mest var att mer än 2 miljarder människor lever i områden utan tillgång till rent vatten, alltså så kallad sanitär olägenhet. Igår släpptes också UNICEF sin årliga rapport om läget för barnen i världen, vilket visar att det växande antal barn som lever i städernas slumområden hör till de allra mest utsatta och missgynnade.  De är berövade de allra mest grundläggande rättigheterna när det gäller hälsa, utbildning och utveckling.

Den traditionella bilden av fattigdom har tidigare ofta hämtats från en lantlig miljö, men rapporten visar alltså en av baksidorna med den snabba urbaniseringen. När städerna växer glöms barnen bort, och allt fler tvingas bo i fattiga slumområden utan sjukvård eller skola. Hundratals miljoner barn lever på detta sätt idag.

Jag stödjer UNICEF genom att vara ”Bloggare för varenda unge”. Genom att publicera detta bidrar jag till att förändra utsikterna för dessa barn. Hjälp mig genom att gilla och sprida detta inlägg.

Genom länken här intill har ni läsare samlat in 1786 kr, helt fantastiskt! Fortsätt gärna gå in och handla presenter eller kort till de som redan har allt, och bidra till någons skolgång, rent vatten, sjukvåd, malarianät eller varför inte en leksak?

Det är så lätt att glömma bort omvärlden när man det så bra som vi har det. Till exempel när ens lilla hjärta inte vill sova i sin stora säng utan hellre sitta tryggt i den sköna soffan och kolla på bamse med sin moster. Så har inte alla det.

Har du en egen blogg? Bli bloggare ”För varenda unge” här:  http://unicef.se/sprid-budskapet/bli-bloggare-for-varenda-unge och lägg upp detta inlägg du också!

UNICEF arbetar för att förbättra livet för barn som får sina rättigheter kränkta varje dag.  De arbetar tillsammans med myndigheterna för att bland annat stärka hälsovårdssystem, bygga ut skolväsendet, sociala skyddssystem och förhindra att barn hamnar på gatan eller i tvångsarbete.

Läs mer på UNICEFs hemsida: http://unicef.se/nyheter/allt-fler-barn-i-slum-och-fattigdom

Hela rapporten finns HÄR

Läs även DNs artikel