Om att hjälpa till

Jag har haft en fantastisk helg och jag har en period nu där allt, (peppar peppar förstås) går bra. Även i mina mått. Och samtidigt så finns det de som inte har någon stad kvar.

Tyfonen Haiyan som har dragit in över Filippinerna har drabbat miljontals människor. Som alltid i katastrofer är det barnen som drabbas hårdast.  Det är dock som vanligt obeskrivligt svårt att förstå vad som händer, så svårt att det är lättare att bara läsa en smaskig deckare eller se ännu en serie. Kanske göra lite popcorn. Jag skulle vilja hjälpa till mer. Och jag skulle kunna. Jag skulle också kunna tänka att jag har gjort insatser och jag gör faktiskt. Jag är världsförälder till exempel. Och jag är bloggare för varenda unge åt unicef. Jag får uppdateringar jag inte vill ha, om barn som inte har det bra men fantastiskt nog lyckas de oftast visa på det positiva, hur många som trots allt hjälps och hur det går bidra. UNICEF finns på plats och högsta prioritet är nu att rädda barns liv. De får ut mediciner, mat, rent vatten och hygienartiklar till de drabbade barnen och deras familjer.

Jag fastnade för det Henning Mankell som är engagerad i en annan av FNs underorganisationer (UNHCR, FNs flyktingorgan) sa i morgonsoffan i TV nyligen: Jag tror inte på hopplöshet.

Jag försöker tänka så. Jag har bara mina egna referenser och jag försöker förstå. Men det är så lätt att försöka slippa undan. Men jag försöker att inte tro på hopplöshet, och att tro på att vi kan hjälpa varandra. Ofta är lidande orsakat av krig eller brott mot mänskliga rättigheter, men ibland är det helt enkelt det där orden. De enda ord jag aldrig någonsin ens lyckats uttala. Som jag önskar inte fanns men som ändå är det som gör oss så mänskliga. Force majeur.

Fyra miljoner barn är drabbade i Filippinerna

Det blir på något sätt lite mer bråttom då. Och vi uppmärksammar det mer ju fler svenskar, och då oftast turister, som finns i området. Men jag tänker inte trilla dit på argumentet att det finns lidande någon annanstans och många människors hus förstörs dagligen. Om jag tänker så gör jag ingenting. Ingen nytta. Alls.

Jag har ställt om den insamling jag har sedan tidigare (där man förut kunde köpa i webshopen och nu är det omgjort så det bara går skänka pengar) så att den just nu går till katastrofhjälp i Filippinerna. (annars går det dit det bäst behövs och jag låter unicef hantera det). Och såklart har jag satt in pengar dit, igen. Jag har gjort det via länk (se kolumnen till höger) men har man en mobil som går sms-betala med kan man smsa KÄMPA ALLASBARN till 72 900 så sätts 50 kr in till katastrofhjälpen.

Om jag kan hjälpa ett enda barn någonstans, i några dagar, genom att avstå en lunch i cafeterian imorgon så är det värt det. Jag kommer aldrig att kunna rädda alla, det är säkert. Men det är inte säkert att just det barnet kan bli hjälpt längre om jag funderar till i övermorgon. Och jag tror ju inte på hopplöshet.

Katastrofen i Filippinerna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s