Om att hjälpa till

Jag har haft en fantastisk helg och jag har en period nu där allt, (peppar peppar förstås) går bra. Även i mina mått. Och samtidigt så finns det de som inte har någon stad kvar.

Tyfonen Haiyan som har dragit in över Filippinerna har drabbat miljontals människor. Som alltid i katastrofer är det barnen som drabbas hårdast.  Det är dock som vanligt obeskrivligt svårt att förstå vad som händer, så svårt att det är lättare att bara läsa en smaskig deckare eller se ännu en serie. Kanske göra lite popcorn. Jag skulle vilja hjälpa till mer. Och jag skulle kunna. Jag skulle också kunna tänka att jag har gjort insatser och jag gör faktiskt. Jag är världsförälder till exempel. Och jag är bloggare för varenda unge åt unicef. Jag får uppdateringar jag inte vill ha, om barn som inte har det bra men fantastiskt nog lyckas de oftast visa på det positiva, hur många som trots allt hjälps och hur det går bidra. UNICEF finns på plats och högsta prioritet är nu att rädda barns liv. De får ut mediciner, mat, rent vatten och hygienartiklar till de drabbade barnen och deras familjer.

Jag fastnade för det Henning Mankell som är engagerad i en annan av FNs underorganisationer (UNHCR, FNs flyktingorgan) sa i morgonsoffan i TV nyligen: Jag tror inte på hopplöshet.

Jag försöker tänka så. Jag har bara mina egna referenser och jag försöker förstå. Men det är så lätt att försöka slippa undan. Men jag försöker att inte tro på hopplöshet, och att tro på att vi kan hjälpa varandra. Ofta är lidande orsakat av krig eller brott mot mänskliga rättigheter, men ibland är det helt enkelt det där orden. De enda ord jag aldrig någonsin ens lyckats uttala. Som jag önskar inte fanns men som ändå är det som gör oss så mänskliga. Force majeur.

Fyra miljoner barn är drabbade i Filippinerna

Det blir på något sätt lite mer bråttom då. Och vi uppmärksammar det mer ju fler svenskar, och då oftast turister, som finns i området. Men jag tänker inte trilla dit på argumentet att det finns lidande någon annanstans och många människors hus förstörs dagligen. Om jag tänker så gör jag ingenting. Ingen nytta. Alls.

Jag har ställt om den insamling jag har sedan tidigare (där man förut kunde köpa i webshopen och nu är det omgjort så det bara går skänka pengar) så att den just nu går till katastrofhjälp i Filippinerna. (annars går det dit det bäst behövs och jag låter unicef hantera det). Och såklart har jag satt in pengar dit, igen. Jag har gjort det via länk (se kolumnen till höger) men har man en mobil som går sms-betala med kan man smsa KÄMPA ALLASBARN till 72 900 så sätts 50 kr in till katastrofhjälpen.

Om jag kan hjälpa ett enda barn någonstans, i några dagar, genom att avstå en lunch i cafeterian imorgon så är det värt det. Jag kommer aldrig att kunna rädda alla, det är säkert. Men det är inte säkert att just det barnet kan bli hjälpt längre om jag funderar till i övermorgon. Och jag tror ju inte på hopplöshet.

Katastrofen i Filippinerna

Tre nötcreme och en movie

Vi svenskar kommer spendera omkring 65 miljarder kronor på julhandeln i år. Det är baserat på att vi spenderade ungefär lika mycket ifjol, och att vi alltid köper mer och mer.

Och även om det är den sämsta möjliga arbetstagarjulen så hinner vi få lite ledigt och kommer ha tid att äta oss mätta iallafall. Så är det inte för alla.

Jag är världsförälder och även ”bloggare för varenda unge” och här kommer en önskelista från mig till alla tomtar som finns därute: tänk efter.

För fan.

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Barn-och-notkram Foto: UNICEF

Eva Röse berättar mer om nötcremen

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.