Jag har haft en så bra sommar och semester med allt som hör därtill plus vackert väder i en vecka nu. Alla förutom lillebror i Ammarnäs, härliga löpturer, flotteturer, utomhusjobb, massor med bad äntligen, bastu, fika, bakning, Umeå fotbollsfestival och brunbränt skinn. Jag har en dag imorgon att smälta allt, sen känns det helt okej att börja jobba. Många minnen är laddade att tas fram under kalla, mörka vintern.
Jag har hittat en ny träningskompis. Hon har fyra tassar och hennes enda vilja är att springa där, när och lika snabbt som jag springer. Hon är helt perfekt.
Efter sex dagar ihopselade är det inte konstigt att vi är tajta och igårkväll hade benen vilat tillräckligt och vi gav oss iväg utan packning i högre tempo än senaste veckan. Egentligen försöker jag komma bort ifrån pass som är mellanlånga och mellansnabba för jag blir aldrig varken uthålligare eller snabbare, men jag tänkte bara springa ur benen lite och se hur fötterna kändes efter så många dagars vandring. Jag kom också att tänka på ett tips jag läst om löpsteg – längd vs. Frekvens – som fick mig att titta till mitt eget och jag testade att bara luta mig lite mer framåt och tänka ”sparka bak” istället för att springa upprätt och pendla fram lite med fötterna för det ger mig en falsk känsla av att det går lätt och att jag tar långa steg. Det är inte riktigt effektiva steg. Att luta lite framåt, jag tänkte diagonalåkning i skidor, är ännu viktigare när man har en sele runt midjan har jag märkt. Det är lätt att man blir bromsklossen som håller sig upprätt och håller koll så ingen ska snubbla. Det handlar bara om möjligen centimetrar, men det kändes skillnad, och det gick betydligt snabbare än vanligt.
Sedan jag tog mig igenom lövångerloppet utan musik har jag slutat med det också, och att springa med musik längs vindelån, dessutom med sällskap, vore som att spotta i kyrkan. Det gör man bara inte. Den lilla fyrbenta gör ryck när hon ser en spännande fågel, hon lyssnar till ”kom här” och håller sig alltid på vägen eller stigen men hon höjer tempot. Åt mig.
Att komma in i ett tempo som man känner är högre än vanligt, helt synkat med någon annan, och man känner att tillsammans med den andras kraft och pepp klarar man det, med forsens brusande i bakgrunden och kvällssolen som tittar fram, ja då rusar endorfinerna genom kroppen. Att sedan gå ner och basta vid ån, det är nästan omöjligt beskriva med ord. 
Vi kom tillbaka igår, jag och min trogne följeslagare på fjällvandringen. 8 mil trötta fötter och tassar senare så känns det helt overkligt att vi har varit ute i sex dagar. Först kändes tiden oändlig, sedan kom lunken, sedan ville vi inte gå hem. Jag måste dock erkänna att det var skönt basta i lugn och ro (har bastat i två av fjällstugorna men på nålar för att någon fler hund skulle komma in i stugan till nån som var själv och skrämma en som inte tycker det är så kul att bli lämnad själv på okänd terräng), sova i sängkläder och vakna och höra regnet mot plåttaket och veta att vi inte behöver gå ut.
Jag hade funderat på att springa fjällmarschen idag, dålig tajming men har gått och fantiserat om hur härligt det vore att få springa av sig lite utan packning på ryggen och hund runt midjan. Satte upp två villkor: Jag springer om det är fint väder (vilket var prognosen) och jag är pigg i benen. Så är icket fallet. Varken eller.
Trötta fötter ska vilas och luftas
Bilder har jag tagit, många. En del kunde blivit bättre med en bättre kamera, andra utan någon som instiktivt vill skrämma fåglarna och vilken sekund som helst kan rycka undan hela fotografen med kopplet, men det får bli en annan gång. En reseskildring, modell berättelse, har börjat ta form i mitt huvud medan fötterna lunkat på så jag tänker se om den går att omsätta i skrift nu när jag äntligen vaknat tidigt (läs: fjällstugetid) och sitter med regnets smattrande och nybryggt kaffe, fylld av tankar men ett lugn i kroppen som jag längtat och sökt efter.
Strand Tärnasjön
Hitta hunden
Den mest magiska toppen i Ammarfjällen, Sulåive. Och idylliska renar.
Lite tips om packning och att gå med hund tänkte jag lägga upp så småningom, om inte annat för min egen skull för detta är inte sista gången. Vi fick mersmak. Och bästa kompisen Nova var ju inte med, vi måste visa henne alla bra bäckar att dricka i, bästa buskarna att nosa efter fåglar, hur man går över en hängbro när det blåser, hur man ligger fint på en hundfilt i stugorna och bjuda på köttbullar i gräddsås sista kvällen.
Portionsförpackningar är inte helt tokigt att släpa!
En av alla hängbroar över tärnasjöns delta
Igårkväll var jag på andra halvan av andra dagens filmfestival i Ammarnäs. Det är dokumentärfilmaren Johan Palmgren som dragit ihop en festival med två hela dagars riktigt bra dokumentärfilmer, bara för att han älskar Ammarnäs och han älskar film.
Jag kom i precis lagom tid för att se blådårar 2 en film om Malmö FF som jag tror jag har sett åtminstone delar av den första blådårar. Någon hade nämnt Zlatan, och jag vet ju hans historia men det var en glad överraskning att filmen hade lyckats fånga precis då han slog igenom. Vilken saga, och otroligt ödmjuk och öppen var han i filmen, något som offsides VD i eftersnacket på filmen sa var precis då, just därefter då filmen slutar då Malmö är tillbaka i allsvenskan och Zlatan blir proffs i Ajax stängdes all denna öppenhet.
Intressanta diskussioner om fotbolls-VM i Brasilien, hur fotboll som sport kan bidra på så många sätt och om varför fotbollslandslaget är mer slutet än tre kronor.
En paus och jag tog en hamburgaretallrik och en öl på Ammarnäsgårdens terass och hann inte sitta länge förrän bordsgrannarna började surra vandringsleder, internetuppkoppling, turismens utveckling och hur vackert här är. Stolt berättade jag att det är min morfar som ligger bakom trycket på tygkassarna som alla som löst biljett till filmfestivalen fick. De visste förstås vem han var och berättade att de sett Ammarnäs bästa stuga, en borta hos oss. Jag anade, men frågade vilken, ”den nere bland björkarna, med utsikt över raningarna, ån och fjället”
Jag vet, vi har en av världens absolut vackraste utsikter från vår altan.
Mamma anslöt och vi såg två kortfilmer där framförallt en fnissig tonårshistoria om två bästisar som åkerbruk Berlin för att se Tokio Hotel på Madame Tussauds lämnade fint intryck.
Slutligen visades en film av arrangören själv som var utom tävlan/omröstning.
En långfilm om en familj från Pakistan som flyttade till Sverige, Familjen Persson i främmande land. Helt fantastiskt fin film, otroligt varm och lämnade en magkänsla som möjligen kan liknas vid en oväntad vänskap. Den kommer på bio i höst så den rekommenderas varmt!
Den här bilden sammanfattar egentligen allt det innebär att ha påsklov, och som jag haft. För fort har tiden gått som vanligt men vi har ändå hunnit med att ha hem momme, påskfest, korvbuffé, skoterkörning, bastu, grekisk fest, 50-årskalas, pimplat, påskkärringrännet (för första gången hejaklack tack vare obefintliga lungor efter sjukperioden) och en hel del fika och mys. Och det bästa av allt är att jag ska stanna kvar. En del pyssel och småjobb, men i huvudsak fortsatt påsklov. Surfar Net1 numera så kan glatt blogga imorgon igen, och jag kan avslöja att då har jag en nyhet. En nyhet som var för bra för att gå ut med idag, det är nämligen inget skämt. Stay tuned.
Johanna Westberg 