Om löpningen so far

 

Ikväll blev det ett kort löppass igen. Jag och Layla sprang runt rödberget och mamma gick med stavar, och sen gjorde vi yinyoga tillsammans. Bra upplägg och skön kväll! En bra check också som jag och Layla springer en gång per år ungefär och kollar av tid och känsla. Det kändes bra och jag är så tacksam för att det äntligen får börja vara riktigt roligt att springa, det börjar ärligt talat gå ganska lätt. Dit brukar jag sällan komma. Anledningen är nog både att jag ändrat inställning mentalt, att jag förebyggt massa skador med hjälp av framförallt yoga, och så att jag faktiskt sprungit mycket.

Jag har hållit igång löpningen riktigt bra, jag tog ut lite nördig statistik ur funbeat där jag knappar in allt jag rör på mig (förutom hemmayoga kortare än 3o min). Jag har blivit bättre senaste två åren på att fylla i ALLT och förra året bloggade jag ju om sammanställningarna också vilket känns överkurs i år. Men att kika in och jämföra är kul och det syns tydligt vilket år som är vilket.antal pass per vecka och årAlla år parallellt veckovis.

2013: Jag sprang Lidingöloppet. Kom igång sent men sprang för kung och fosterland.

2014: Fortsatte klassikern och körde därmed Vätternrundan och all träningstid gick till cykling. Inte förrän efter Vansbro och semestrar kom jag igång med några pass.

2015: Jag fick ont i ryggen under skidsäsongen kring påsk och tog det enastående långsamt och försiktigt med löpningen och körde massvis med rehab, prehab, styrketräning för höfter och framförallt mängder av bålstabilitet och höftlyft (tusentals höftlyft ärligt talat). Det hjälpte och jag kunde springa smärtfritt men det blev som sagt varken ofta eller långt men ganska kontinuerligt! Tack vare utlandsresa i oktober blev det även en ganska lång säsong.

2016: Pang på löpsäsong direkt efter skidsäsongen, anmälan till blodomloppet med jobbet och hittade ett program som var kul att följa. Hållit mig skadefri och hittat löpglädjen och huj vad det går! Inte tre gånger i veckan som det står på programmet och verkligen inte fyra pass i veckan såsom inför Lidingö 2013 men det är slutet av juni och jag har sprungit minst en gång i veckan SEDAN SLUTET PÅ MARS! I tolv veckor, ofta två gånger och ibland tre, men framförallt är jag nöjd med kontinuiteten och att ha hittat ett roligt upplägg som får mig att vilja springa igen.
antal pass per vecka årsvisAntal löppass per vecka, år efter år. antal pass per månad och årAntal löppass per månad, åren parallellt.

Här syns det ju allra tydligast vilka peakar jag hade just inför Lidingö, förstås inte optimalt att börja träna för ett tremila terrängpass två månader innan men det var ju tydligen så det var. Det här var förra veckan så lägg till två pass i juni också. Sju kanske inte ser så mycket ut för världen men för mig är det inte realistiskt att tro att det ska bli mer än 1-2 gånger i veckan, med tanke på hur mycket annat jag tränar och att min kropp inte direkt är optimerad för löpning (även om en del tycker att det ser ut så). Men den kanske blir!

Det kan saknas något pass förstås men på det stora hela stämmer statistiken, älskar att kunna ta ut sånna här rapporter!

Om sena ljusa kvällar 

Jag kommer aldrig isäng såhärårs. Sist jag kollade på klockan var den åtta och nu två minuter senare är den tio. Och den känns som senast sju. Hopplöst men underbart!

Jag viker tvätt, lyssnar på sommar i P1, planerar packlistor inför semestern och drömmer mig tillbaka till ännu ljusare sommarnätter. Tänk att det fick vara klart väder på midsommarafton!

Det här min favoritfjälltopp att titta på för den är så mäktig. Sulåive, hög och brant. När jag var liten berättades historier om hur någon ramlat ner där, och att vi aldrig nånsin fick gå dit. Kanske är det därför jag fascineras så av den. Bilden är tagen från Biergenas, helikopterplattan. Biergenas är en annan favoritfjälltopp men på ett annat sätt, inte alls lika hög men tvärtom jämfört med Sulåive är den extremt lättillgänglig. Det går köra med bil ända upp till trädgränsen och sen är det bara att traska rakt ut på kalfjället. Med skoter lika lätt, så därför känns den som hemma. Och utsikten är extremt bra. Jag törs nog säga att det är maximal utsikt för minimal insats (även om mödan att ta sig till en utsiktsplats ibland är det som gör utsikten än mer beundransvärd) på åtminstone flera mils radie kring Ammarnäs, kanske mycket mer. 

Hur kom jag in på den här fjällfaktan? Jag som skulle vika tvätt… Ibland är det roligare att drömma om fjäll.

Om backintervaller på Bräntis

Ikväll körde jag årets första backpass, på Bräntis i slalombacken med Nygrenskan som är på visit. Vi körde samma pass för två år sedan då himlen öppnade sig när vi var på väg hem men tyvärr hittade ingen av oss passet i funbeat så antalet set och reps blev annorlunda. Vi såg ut en backe, testsprang för att den skulle bli 15-20s och jag gillar att avsluta på krönet och det blev, tror vi, i princip exakt samma som förra året. Inte för att det spelar någon roll. 3×5 reps den här gången och det var alldeles perfekt. Jädrar vad det sög i benen mot slutet. Men jädrar vad värt det är att få till lite teknik och styrka i ben och bål för att ta backar på ett bra sätt, även om det förstås inte går så snabbt som på intervaller när en är ute och lufsar i fjäll eller skog, men tekniken sätter sig liksom.

Om helgen som blev som en hel semester 


Alltså den här helgen! Ibland kan en helg gå superfort och det känns som ingenting hann hända, ibland inträffar sånna helger som jag haft nu då ALLT hann hända. Högsommarvärme i Ammarnäs så jag har badat mer än jag brukar göra på en hel sommar där (bortsett från bastubad förstås), tre flotteturer (också motsvarande en hel sommar ungefär), bastu, fika, god mat. Dessutom ovanligt nog massa tid för solande, yoga och så testade vi mitt tält. Och eftersom igår var finaste dagen av alla kunde jag inte slita mig så det blev en löptur till örnbo också. 

Tillbaka i ett grått halvkallt Umeå och bara en vecka kvar till semestern och NU har jag sommarkänsla!

Om en kalasfin midsommarafton

Jag är i stugan i Ammarnäs och har haft den mest idylliska midsommaraftonen. När jag firade midsommar här för två år sedan snöade det och var allmänt ruggigt även om det också var en riktigt mysig helg med liknande innehåll som denna. I år var det strålande sol och flotten var pyntad med björkris för en tur till kvarnen.

Vi kastade loss och åt sillunch mitt ute på sjön. Det enda som fattades var en midsommarvisa, så vi drog igång spotify också. Vi parkerade vid viken som jag aldrig lär mig vad den heter, blandar ihop dem som ligger på rad, men den som skoterleden går upp från på vintern. Vi gick just skoterleden upp till kvarn och där vankades det kokkaffe, fiolspel och allmänt avslappnat sällskap i form av folk från byn. Efteråt var det jättelänge kvar på dagen och fortfarande strålande sol så jag snörde på mig grusvägsskorna och rev av extra långa och trots det extra snabba intervaller! Kalasnöjd med mig själv gick jag ner till bastu och i väntan på värmen yogade jag över en timme ute på bryggan framför. Sen kom kusin ner och det blev ett uppfriskande dopp i ån innan vi bytte om till klänning för att fira midsommarkväll. Vi åkte till Talludden, och kvällen var magisk. Vi skålade för min moster och morbror som varit gifta i 50 år och de hade dukat så fint. 

Gissa vems mjölkfria tårtbit som är gjord med så mycket kärlek och strunt-i-att-den-andra-ser-tokig-ut? 

Och som det inte vore nog så höll solen i sig hela kvällen och vid midnatt åkte vi upp på Biergenas för att titta på midnattssolen. Den är bakom fjällkanten några minuter men that’s it, resten är det ljust. Inte riktigt dagsljust precis kring midnatt utan ett magiskt sken. Kommer leva på det hur länge som helst.