Johanna W

Hur ska jag ens kunna tänka tanken om terror i Barcelona?

augusti 20, 2017Johanna W

Jag sitter i soffan efter en helg hemma då jag gjort ”ingenting”. Jag har alltså träffat kompisar, tagit det lugnt, varit runt Nydalasjön, skördat på kolonilotten, firat en födelsedag och hälsat på farmor. Vardagsgrejer. En helg då jag inte rest någonstans alls och en såndär helg som uppskattas ännu mer just när en är borta rätt ofta på helgerna. Det jag inte riktigt har tagit in är att det hänt igen, och den här gången mitt i min gamla hemstad för en termin – Barcelona.

Den här bloggen började där, sist jag var där var i oktober 2014 och jag kände mig hemma direkt, jag har vandrat ramblan upp och ramblan ner så många gånger att det är helt omöjligt att ens gissa. I oktober ska jag dit igen och jag har inte bokat biljetter än men de flesta dagarna kommer spenderas i bergen utanför stan så jag har tankar på att åka någon dag tidigare för att hinna gå lite i centrum också. På mina gamla gator.

Ska jag tänka annorlunda nu? Jag har funderat en del på det de senaste dagarna och visst är det helt sjukt att på ett år så har det här blivit något som händer i Europa. Sociala medier svämmar över med citat och flaggor om att vi inte får låta det styra, vi ska inte bli rädda. Men det samtalsämne som snabbt brukar komma vid fikabord och i sociala medier är ”törs en resa dit nu?”. Eller ännu värre ”kan jag resa nånstans nuförtiden?”. Det är svårt att greppa och för en som skriver om resor titt som tätt känns det konstigt att blogga om just att resa när det nyss har hänt. Igen. Även om alla vet att det kan hända precis varsomhelst. Vi är många som bloggat om de tidigare terrordåden i Europa det senaste året, jag bloggade om London när det hände med en önskan om att London skulle få återgå till att vara London i folks tankar och inte en skräckplats.

Det är svårt att inte bli rädd, att inte akta sig. Lätt att säga att det ska inte få begränsa en, desto svårare att verkligen känna det. Men jag tänker på det som en olycka. Jag förstår om det låter konstigt men nu har det hänt och det kommer att hända igen. Jag önskar lika mycket som alla andra att det får ett slut men jag tror inte det kommer hända inom den närmsta framtiden. För att nånstans greppa det här med rädsla och tankar om att begränsa sig så har jag landat i det så, som en olycka. Handlingen i sig är ingen olycka, tvärtom, det är det sjukaste en människa kan göra att utsätta helt oskyldiga människor för det och så långt ifrån en olycka det går att komma. Men att råka ut för det, eller att en närstående ska råka ut för det, det skulle vara ren och skär otur. Det går att vidta vissa försiktighetsåtgärder som att inte hänga kvar kring övergivna väskor eller gå i de största folksamlingarna men mycket mer än så går inte att göra. Det kan också hända något i trafiken eller någon kan bli sjuk. Det är sånt vi inte rår över. Ett attentat kan tyvärr hända närsomhelst, varsomhelst men det fortfarande en otroligt låg sannolikhet att råka ut för det. Jag tänker på det som med min flygrädsla, även om det förstås är en banal jämförelse. Men den hjälper mig.

Ramblan, en helt vanlig dag som fick förbli en helt vanlig dag.

En helt vanlig kväll i Barcelona. Som det ska vara.

Kolonilott, fotkrångel och Hemavan – v.31-32 2017

augusti 15, 2017augusti 16, 2017Johanna W

Det här går nog till historien som det kortaste veckosvepet. Jag inser att jag totalt glömde bort det förra veckan och inte hände det så mycket mer än att jag började jobba ändå, det är väl ett tecken på att jag försökt bibehålla semesterkänslan lite. Jag hade en timme slappartid i Hemavan då jag bara låg i sängen med datorn på magen men då struntade jag i allt vad sociala medier heter och surfade old school, ni vet googla nånting man funderar på, läser vidare, hittar något forum och snöa in sig på det, klicka på länkar folk delat, läsa vidare… Det var nice faktiskt.

Såhär såg det ut de första dagarna jag började jobba. Tacksamt att kunna sitta ute och läsa rapporter när det är sol och lugnt på campus.

Jag tränade på med appen FMTK, det här är passet ”springande armhävningen”

Första helgen efter att jag börjat jobba var superduperlugn. Jag och mamma var på kolonilotten på lördagen och jag lagade till stora delar av första skörden redan på kvällen.

Jag skaffade nya löparskor, välbehövligt, och nya sulor. Min fot har krånglat sedan flera veckor och jag har provat allt. Försökt testa en sak i taget så inte allt ska bli en chock för foten, men inget hjälper. Skor, sulor, hälskydd, vitkål, voltaren… Till slut gick jag till naprapaten och frågade om han kunde kolla om något var låst och det var det. Hälen. Kändes genast bättre i just hälen, men sen blev resten av foten öm av chock så tyvärr tillfrisknade den inte så snabbt som jag önskade så det har varit paus på löpträning, speciellt för att spara inför helgen i Hemavan. Cyklade som alternativ träning och för att det är så nice att cykla sörforsrundan en solig sommarkväll. Fortfarande shortsväder och solen börjar vara lägre och lyser i ögonen medan näsborrarna fylls av doften av hästgödsel. Vägen där bron rasat (inte helt ner, den har typ förvarnat om kollaps) vid Brännland verkar pendla mellan att vara öppen och stängd för cyklister och gångare (helt stängd för bilar) och jag hade tur, tog mig hela vägen runt. Sen gjorde jag inte många mer knop den veckan innan jag for till Hemavan och hade världens bästa långhelg där, och den har ni ju redan läst om.

Jag såg:

Game of thrones! Äntligen har jag också börjat se säsong 7. Såg också massor med friidrott, en av mina favoritsporter att se på TV.

Jag läste:

Håller fortfarande på med boken om när Ryssland invaderar Sverige. Den verkar bli en följetong. Jag läste också ca sju miljoner olika sjukdomssymptom på fötter på internet.

Jag tänkte:

Jag älskar fjällen.

Jag tränade:

Mycket bålstyrka och utöver det bara något litet träningspass, cyklingen och så alla utflykter i Hemavan. Inte så bara, totalt mer än 10 timmar aktiv rörelse av vandring, löpning, cykling och yoga.

Hemma från Hemavan där allting satt

augusti 13, 2017augusti 15, 2017Johanna W

Jag är hemma från Hemavan och har lite svårt att somna, dels på grund av att jag slumrat mig igenom bussresan hem, men även för att huvudet är så fullt av intryck. Fina intryck. Jag börjar landa i att resan är genomförd och att den blev så lyckad. Varje resa är unik och formas utifrån gästerna men det har liksom landat bättre och bättre för varje resa och nu satt det. Det satt som en schmäck. Jag och Johanna känner varandra rätt väl vid det här laget, vi har turat ihop och vi har gjort flera resor ihop, bland annat samma sommarresa förra året. Då var det första gången, så mycket som hänt på ett år! Sen att gästerna var ett gäng helt fantastiska kvinnor det gjorde jobbet ganska enkelt, men en smula (ganska stor brödbit faktiskt) inombords gläder jag mig ändå åt till att ha varit med och skapat atmosfären. Vi var alla med. Några kände varandra sen innan, de flesta inte. När vi skiljdes åt igår efter en lunch på Nannas så kändes det som vi hade känt varandra i en evighet. Det är sånt som turer gör med en. Det kallas teambuilding i företagsvärlden och jag förstår den som myntade uttrycket, turer sammansvetsar och skapar gemensamma upplevelser och minnen. Skillnaden är väl att i det här fallet så har ju alla samma önskan från start, att upptäcka fjällen, inte säkert att det är så på ett företag där man helt enkelt kan vara tvingad. Vi har inte gjort en enda lära känna-övning och det är fritt fram för väldigt mycket egentid för den som vill, men gemensamma intressen och gemensamma turer leder till gemenskap. Det har verkligen varit så kul i helgen och jag landar såhär efteråt i en stolthet att få vara reseguide på dessa resor till mina älsklingsfjäll!

Johanna (mitten) har skrivit ett fint inlägg om det på sin blogg modigajohanna också.

Jag åkte upp redan i onsdags och gick en tur runt Syterbäcken med Johanna och rekade inför att kanske cykla mountainbike där när gondolen är klar. Just nu är sommarliften stängd men de bygger alltså en helt ny lift med varvat gondoler och sittliftar som öppnar inför vintersäsongen i höst. Det ska bli häftigt! Roligt att det satsas i Hemavan, extra roligt nu när jag börjar lära känna dem som jobbar där på olika ställen.

Vår tur upp på Kungsleden hade otur med vädret och det var en kall och blöt tur antingen springandes eller vandrandes, men efteråt var det som att vädret gjort turen extra speciell. Jag hoppas att alla en vacker dag får komma tillbaka och se syterskalets karaktäristiska U-form i vackert väder, kunna springa i t-shirt och sitta en stund och bara njuta såsom vi hade turen att göra förra året.

Årets cykeltur blev superlyckad, vi stannade och fikade vid (i) Rutjebäcken och några hugade badade till och med i de små poolerna som finns där. Oklart vad temperaturen var…. Vi kör mer och mer tekniskt under turen för att vänja in och sen avsluta på riktig offroad och känslan när jag säger, nästan på skoj, ”är det nån som vill köra ett varv till?” och flera stycken bara kastar upp handen och säger ”JA!!”. Så de gjorde det. Den knixen är inte särskilt lång men superbrant både uppför och nerför så mjölksyran sprutar i benen och i år var det mycket mer gräs och småsly än det varit tidigare så i tillägg till regnblöta stockar var det ingen lätt utmaning. Sista backen ner är riktigt brant, känns som ett stup för en rookie som mig, och så hade regnet skapat en miniliten myr precis längst ner så en var tvungen ta sats igen för att inte få tvärstopp längst ner. Jag förstår verkligen hur mountainbike kan rensa skallen – det går inte att tänka på något annat!

Det här är Märta som varit extraguide i helgen, en före detta gäst som åkt på skidresa med systrar i bergen och nu tagit paus från sitt vanliga liv och jobbar i Hemavan ett tag. Supertrevlig och trygg, en sån där som när ett styre börjar vicka plockar fram en liten verktygsväska och bara fixar det.

Efter cykelturen gick jag och Johanna på Nannas och käkade en pizza och skrev loggbok och planerade kommande resor, detaljer i turer, förbättringar och passade också på att njuta av allt som klaffat. Så det blir fler resor till Hemavan, datumen kommer alldeles snart men det blir i samma krokar sådär i början av augusti som i år. Håll utkik på systraribergen.se, vi lovar lika mycket fjällkärlek, jag kan däremot tyvärr inte lova att jag kommer kamma håret bättre, sånt glömmer jag helt bort när jag är i fjällen.

Sista dagen avslutade vi resan med morgonyoga precis som på lördagen fast ett ännu mjukare pass för visst känns det i kroppen att ha varit ute. Frukost och så en tur upp på Drottningleden i valfri takt, några sprang nästan ända till Laisaliden och några vandrade och fotade. Renarna som jag hittills träffat alla gånger jag varit på Drottningleden var där nu igen, de är så fina. Att betrakta på avstånd förstås, det är som att de säger hej och välkomna till vårt rike. Vi är lite nyfikna på er men det är mest för att vi vill veta var ni är. Vi tänker inte flytta på oss bara för att ni är här, så håll er på leden är ni snälla. Det gjorde vi förstås.

Så tacksam att ha fått varit med från början och se detta utvecklas, åkte hem med bästa känslan och fullt påfylld trots att jag faktiskt har den äran, nyper mig i armen, att ha detta som jobb.

Utsikt från Drottningleden

Höstschemat på Iksu

augusti 7, 2017september 6, 2017Johanna W

Höstpeppen börjar få tag om mig nu, idag insåg jag att det är bara en vecka kvar tills jag kör igång med somamove efter semestern. Passet ligger ute i appen och det är redan ganska många platser bokade, hurra! Fler än jag som längtar efter lite funktionell styrka och rörlighet såhär efter sommaren. Det blir samma tid under augusti, 19.05 måndagar på iksu plus, sen börjar höstschemat och då blir passet kl. 19.15 istället och nytt för i höst är också att jag kör yoga för löpare! Det ska bli hur kul som helst och en ära att få ta över efter Filippa och Gustav som haft det tidigare. Det passet kommer ligga direkt efter somamove, kl. 20.05 och vara 70 min.

Jag ser jättemycket fram emot mina måndagar nu, jag tror och hoppas att det blir en bra kombination. Många gillade att förlänga soma move med lite mojo flex så kanske är det några som testar dubbelpass, men framförallt kan jag tänka mig att det lockar några från yoga till somamove och vice versa. Ibland vill man ju ha det lite flåsigare och ibland lite mer mentalt fokus. Somamove där släpper vi tankarna helt och bara låter kroppen flöda, inom yogan så tränar vi tankarna samtidigt som kroppen. Att ha yogan sent tycker jag ska bli härligt, den som vill hinner ju springa innan och tänk att få i lugn och ro jobba igenom kroppen, varva ner och sen direkt hem och duscha och gå och lägga sig?

Såhär alltså:

Måndagar Iksu plus

19.15-20.00 Soma move
20.05-21.15 Yoga för löpare

Höstpepp!

Hemresa, jetlag och arbetsveckan i Ammarnäs – v.29 och 30 2017

augusti 6, 2017augusti 6, 2017Johanna W

Ja det är väl dags sammanfatta de två senaste veckorna också, som börjar med att jag åker hem från San Francisco, via försening i Stockholm till slut landar i Umeå. Spenderar några dagar med att ha en jävulsk jetlag innan jag åker upp till Ammarnäs och njuter stugliv och fjällen (skriver ett vykort från Ammarnäs), jobbar på gården tillsammans med släkten innan det till slut är dags att åka hem till Umeå igen för att göra mig redo för att börja jobba. Vi tar det som vanligt i bilder.

Måndagen i San Francisco vaknade jag efter 11 timmars sömn rätt så utvilad och pigg på att upptäcka det sista. Jag sprang från hotellet i lugn takt ner mot market street och sen tog jag en sightseeingtur förbi det jag inte hade sett åt det hållet: civic center och upp till höjdpuntken av det jag ville se (och bokstavligen) painted ladies vid Alamo Square. Husen från TV-serien huset fullt och som är så typiska för San Francisco. Det finns många liknande kvarter så det är bara att njuta överallt i staden, inte minst längs med turen jag fortsatte på. Jag sprang vidare mot Golden gate-park genom en lång smal ”påfartspark” som ligger i anslutning mot den, mellan två bilvägar, och heter The panhandle. Helt grymt utnyttjande av några kvarter, många gick och cyklade därigenom och det kändes nästan som skog i jämförelse med gatorna runtomkring. Golden gatepark touchade jag bara i kanten, den är lite so-so för en orutinerad turist, det är rätt mycket hemlösa med lite tvivelaktig karaktär som hänger där och det har hänt incidenter, den rekommenderas framförallt inte på kvällstid. Det här var på morgonen och säkert ingen fara men min runda höll ändå på att räcka i distans och tid så jag sprang längs kanten och sen ner genom haight ashbury. Ett område jag varit sugen på efter att både Jennifer och Annika bloggat om det. Hippiekvarter det är min grej. Jag cruisade mig ner mot market street och svängde av mot hotellet igen. Genom Tenderloin som är ett annat kvarter där det blir påtagligt att San Francisco är en storstad och alla är inte stöpta i samma form och framförallt har inte alla samma förutsättningar här i livet. Varken fysiskt, psykiskt eller ekonomiskt. Det blev ganska precis en mil och jag var ute i en och en halv timma så det var en alldeles toppen rundtur i lugn fart med många fotostopp och totalt ostressad vid rödljus eller andra hinder. Det är något jag verkligen rekommenderar att göra som upptäcktsfärd i ny stad, snöra på löpskorna och ta en runda, du kan stanna massor och det kan vara både kort och långt och förvirrat bortom kartan eller längs ett stort huvudstråk, men du kan avverka lite längre sträckor som skulle bli tråkiga till fots och får uppleva mer av ”den riktiga” staden, en liten inblick i hur den är att bo i.

En dusch och sen lunch uppe på en publik takterass alldeles intill hotellet innan jag begav mig ut mot flygplatsen i Oakland bara för att mötas av att flyget är fem timmar försenat och jag är dessutom ute i sjukt god tid. Suck. Varför hade jag på flightmode så jag inte ens fick sms? Tröstar mig med att jag kände mig ju helt färdig med San Francisco (för denna gång) när jag åkte ut, nu är det bara att gilla läget. Tiden går ju och jag landade till slut i Stockholm och fick sushimiddag, hotellnatt och hotellfrukost bekostat av Norwegian. Sweet. Mysigt att träffa Charlie igen som bott hos mina grannar i 3,5 veckor. Hur bra grannar får man ha?? Han har varit i paradiset, fått vara ute massor på innergården och lekt och jagat småkryp. Bra uppladdning för att komma till stugan där han får vara ute, åtminstone när det inte är massa hundar ute på gården vilket det dock ganska ofta är. Den här donnan hade jag också längtat efter!

Vi hade fint väder och jag tror det var redan min första kväll som det blev en flottetur. Det är så mysigt! Åka ut på sjön och fika lite och titta på solnedgången på väg tillbaka. Inte för att solen går ner riktigt ordentligt ännu men det skymmer vackert. Samma kväll faktiskt så var det så vacker skymning, i kombination med lite dåliga väderleksprognoser dagarna framöver, att jag tänkte att det var bäst att passa på så jag tog tältet upp på Biergenas och sov en natt.

Vaknade och sprang en sväng bort mot Dauta och tillbaka innan jag åkte ner till stugan igen. Att ha fjällen så nära, det är så lyxigt så det är inte sant.

Sen drog arbetsveckan igång och vi hjälptes som vanligt åt med att röja gräs, räta upp hagar, måla, renovera och göra sånt som hör till hemmanet. Gemensam lunch och middag är det bästa av allt, det är så gott allt som mamma och mina mostrar lagar! Utsikt från mormors hus med en sommarbukett jag plockade in till matbordet.

På kvällarna byggde jag och pappa klart altanen med en sjukt snitsig trapp om ni frågar oss. Det tog en himla tid eftersom marken inte är direkt slät och varenda vinkel var tvungen mätas men det är kul att göra saker som blir något, speciellt när det blir så fint.

Mer fjäll blev det sen när arbetsveckan var över och Cissi med hund ville ut och röra på sig. Upp på Gaisats och titta på utsikten och det är inte alltid det går göra i bara t-shirt! Dan därpå sprang jag med Layla till Örnbo och det blev avslutningen på den här gången, på lördagen packade jag ihop och åkte hem till Umeå för att börja jobba på måndagen. Jag fick en solig söndag och Charlie var snäll och följde med i koppel till broparken och charmade ca alla barn och höll sig sen i buskarna så jag fick en lat stund på en filt. Gjorde exakt ingenting förutom att hälsa på farmor, så att semesterkänslan skulle hålla i sig maximalt.