Jag är på vift igen. Imorse kändes det motigt, träningsvärk (kategori: eskalerande) från igår och det hade varit skönt få fortsätta den soliga dagen i Umeå efter brunch på altanen hos mamma och pappa och bara ta det lugnt. Men vips är jag i Stockholm och väl här njuter jag av värme och storstadskänsla! Sitter på hotellets riktigt mysiga innergård och lyssnar på fågelkvitter och trafik i bara kortärmat. Den första strosande promenaden (kategori: nödproviantering) längs Odengatan fick mig genast ångra att jag inte tagit med mig kameran men vi ska på inspirationsdagar med jobbet så det blir dels ganska fullt upp och mina möra axlar kommer nog tacka mig för att slippa släpa den. Har skrivit race report från igår men väntar på att få någon häftig bild att illustrera det med från den trogna hejaklacken.
Etikett: Stockholm
Om det ballaste skavsåret
Det var ett plan fyllt av slitna instruktörer som landade på Alvik nyss. Mör är bara förnamnet. Ändå tycker jag att jag tagit det rätt lugnt. Fyra pass igår och ett idag och så en promenad runt årstaviken med pratsällskap för att slagga ur.
Jag har skavsår på ryggraden efter att ha gjort situps på stickig heltäcknibgsmatta. I Globen.
Bland 2000 andra låg jag imorse och crunchade, som det så fint heter på svengelskt träningsmål, upp mot självaste kupolen mitt i mitten.
Noterar att det förmodligen är ett av de allra ballaste skavsåren jag kommer få i mitt liv.
Om att försöka stjäla en bil
Nu när det är snömoddigt tänker jag på en speciell liten bil. Bilen Fritz, som vi många känner som liten och röd och som har hängt med ett tag. Häromveckan hade jag uppdraget att sköta om hans (hens?) datumparkering i Stockholm, vilket för en norrlänning som inte ens behövde fickparkera på uppkörningen var lite utav ett spänningsmoment.
Klockan var kring tio på kvällen så de flesta platser var redan upptagna och inte en själ var ute. Det visade sig att Fritz var totalt insnöad och inplogad i vägkanten och med en sketen plastskyffel från trapphuset fick jag skotta, prova köra ut, skotta, prova köra ut. Fritz bara spann och spann. Inte ens med typ 2 cm snövall kring hjulen var hen nöjd, fick inte fart därifrån gatukanten. Gungade lite med gasen, spann. Efter säkert en halvtimme ser jag plötsligt en person närma sig och säga ”behöver du hjälp?”
– ”Jaa, tack! Vad snällt, du får jättegärna putta på lite!”
– ”Nejmen vi byter plats”
– ”Ehh..Näe, du behöver bara putta på jättelite, kommer komma loss av ingenting.”
Ett barn hade kunnat putta oss över den lilla snögropen kring hjulen. Tänker den här snubben att han är bättre än mig på att köra bil eller? Varför skulle det gå bättre om han körde?!
– ”Du får min telefon som pant”
– ”Nejtack. Putta bara”
– ”Asså jag försökte bara hjälpa till!” sa han med sur, förmodligen besviken, röst och stövlade iväg.
Så hade jag alltså värjt mig från att behöva ringa hem till min bästa kompis och berätta att hon hade en ny smartphone.
Tillfället gör uppenbarligen tjuven, men inte blir det speciellt bra tjuvar.
4/96/#blogg100
Jebena – en underjordisk oas
Det vore lätt att missa Jebena. Under mark, vid blåa linjens station Rådhuset ligger denna eritreanska restaurang, helt olik typen som är lätt att föreställa sig i tunnelbanestationer. I entrén sitter inramade tidningsurklipp med ord som krog, vardagslyx och smaksafari.
Väggarna inne i restaurangen pryds av svartvita afrikanska porträtt och en stor väggmålning över Asmara, Eritreas huvudstad. Stämningen är mysig, ett sorl på olika språk fyller lokalen och det enda som påminner om platsen är ett dovt dunkande av tåg som passerar ovanför.
Eftersom det är första gången jag provar eritreansk mat blir jag rekommenderad Beb’ Ainetu.
Jag får in ett fat med vad som liknar stora pannkakor och röror av linser, spenat, kikärtor, rotfrukter och lammgryta. Jag sneglar på kvinnorna i bordet bredvid som med vana högerhänder river loss bitar av brödet och dippar i rörorna.
– Första gången min sambo provade tyckte han att det kändes som blöta disktrasor och nu när han inte behöver imponera på mig längre brukar han be om bestick! skrattar Fruta bredvid mig.
Fruta Habton är från Eritrea och har bott i Sverige i 26 år. Hon berättar att det tar upp till tre-fyra dagar att göra Injera, de stora surdegsbröden som är basen i det östafrikanska köket. Visst kan hon baka det, men det aldrig blir lika gott som när hennes mamma gör det.
– Vi går hit då vi blir sugna.
Jebena är populärt. Medan jag ätit har restaurangens två våningar fyllts och om några timmar förvandlas det till en nattklubb med rytmiska toner.
Uppe i den friska luften har det slutat regna. Jag bär med mig en känsla av att ha varit någon annanstans, längre bort. Flera timmar har passerat och jag har bara vistats i tunnlarna under jord. Lika lite vet jag om vad som passerat ovanför som de som vandrat Stockholms gator vet om min upplevelse i en östafrikansk oas precis under dem.
(Det här var min text på reseskrivarkursen i helgen, lite omarbetad efter dagens feedback.)
Möhippa
Livets första möhippa i mitt fall. Var så hemligt och jag var så laddad att jag knappt vågade blogga, twittra, facebooka dagarna innan för att inte avslöja. Och överraskningen blev total, och hela dagen helt fantastisk! Den gick till som möhippor gör mest:
Vi rövade bort henne såklart, och hon fick 15 min på sig att duscha och packa allt på en packlista, bl.a. trädgårdhandskar och täckbyxor. Det var bara att kapitulera, släppa kontrollen och hänga med.
Hon fick en hel del uppgifter att utföra under dagen.
Vi brunchade på fåfängan. Vackert place och jättegott! Uppskattar lite jamón serrano och inte bara skandinavisk continentalbuffé eller engelsk frukost.
Utanför i den vackra utsikten var det dags börja på uppdragen. Till exempel finfina tips om hur man får äktenskapet att hålla från ett par som firade guldbröllop! (och ja, fotbollen var också en uppgift, men hur lätt är det att fota en bollkonstnär?)
Några sköna timmar på centralbadet.
Sen var det dags för alla att göra sig iordning, skåla i rosa, utföra de sista uppdragen och dela ut priset och käka tapas.
Slutligen dansade vi oss svettiga och fotograferade i Stockholmsnatten.
En precis lagom snäll (kanske lite väl, för bruden vaknade oförskämt pigg, men vi gillar ju henne så mycket så det gjorde inget), passande, väldigt bra planerad och förberedd möhippa och framförallt: den blivande bruden hade kul och vi med henne.
Johanna Westberg 