Etikett: road trip

Om att resa med barn

Johanna W

Resa med barn är ju inte direkt min grej, men jag är glad för all inspiration jag där av alla resebloggare som har barn och som visar att det går att resa på alla möjliga sätt även med barn. De behöver inte stanna hemma och man måste inte åka till Legoland. Har fastnat för Lisas inlägg om att roadtrippa med barn i USA, tycker bilden är så härlig!

Jag har fantiserat litegrann om att bila i USA, antingen kust till kust eller highway one i Kalifornien. Verkar finnas många som hyr ut bilar bara enkel väg och jag skulle ju helst vilja ha en Ford Mustang. En sån resa kan jag i och för sig tänka mig med alla möjliga resesällskap, kanske allra helst med en tjejkompis och Brad Pitt.

thelma-and-louise-ftr

Och förutom Lisa så har jag senaste dagarna avundats Umeåbloggaren (okej, Vännäs) Karolina som tidigare bloggade på It’s a house som slutat blogga men finns på Instagram och hon är i Yosemite just nu med sin familj. På roadtrip. De lägger upp magiska bilder på vackra vyer och även på tunnor där det står att all mat ska slängas i tunnorna så inte björnarna tar dem, precis som i en tecknad film jag hade när jag var liten! 

Om roadtrip tillbaka till stan

Johanna W

 Lika skönt som det var att göra slut med länstrafiken, så drygt är det också att köra 35 mil själv. Pjuh! Hurra för friheten men det blir då aldrig nån långtradarchaufför av mig. Fjällsemestern är till ända och jag saknar dem redan, men det gick inte ens att se en endaste fjälltopp från byn för det var så mycket regnmoln så för en gångs skull kändes det okej att åka. Jag kände mig klar för den här gången. Nu ser jag fram emot en vecka kvar på semestern av att gå lite på stan, träna, slappa, cykla landsvägscykel, bio och förhoppningsvis lite kompishäng också.
Bilden är från i veckan när jag sprang upp på Biergenas och rekade inför en fjälltur då det blir mer löpning med mina kompisar, är det bara någorlunda väder så är vyn därifrån svårslagen.

Om roadtrip i England, del 2

Johanna W

Old_trafford_february_2010En annan episod i livet som vänsterförare i England var när vi skulle norrut till Skottland. Vi visste att vi behövde laga det där bromsljuset bak sedan vi blev stoppade av polisen så det var bara att leta rätt på en bilreparatör, nån som minns hur man gjorde det utan google? Inte jag heller men vi hittade en, svängde in och de tittade och hummade och vi fick vänta. Pengar var inget vi hade i drivor utan vi ville helst använda det vi hade till upplevelser och shopping och helst bensin hem också. Det engelska pundet var på ca 14 kr då så när bilreparatören efter ungefär en timme kom ut och meddelade att allt var klart och vi frågade (läs: försiktigt stammade)  ”how much?”

-Well ladies, there was some work and you have a new light, it’ll be 50….

Vi bara stirrade på varandra och tänkte ”Gode gud, typ 800 spänn?! ”(vilket inte ens är en svindlande summa för en bilreparation)

-Pence.

Typ sju kronor allt som allt. Han måste ha tyckt att han hade tid över.

Vi rullade glatt vidare mot Skottland med första stopp i Manchester eftersom jag prompt ville se Old Trafford, Manchester Uniteds hemmaarena. Vi hittade ett Inn att övernatta på och parkerade och av någon anledning kunde vi inte köpa biljetten för det var gratis nattetid så vi ställde klockan och stapplar ut i gryningen för att lägga i pengar. Det var faktiskt inte jag och jag undrar än idag varför jag inte gjorde det eftersom jag ändå är ganska morgonpigg, medan min kompis är allt annat än det. När vi kom ut och skulle rulla vidare satt en lapp på rutan och vi tänkte såklart att det måste ju vara ett misstag, vi har ju betalat. Mycket riktigt låg biljetten i rutan, betald och giltig. Och upp och ner.

Inlägget är skrivet i samarbete med www.reservdelarbutik.se men det är helt och hållet mitt eget minne jag berättar om.

Om roadtrip i England, del 1

Johanna W

white-hart-innThe White Hart Inn

Jag har fått i uppdrag att skriva om resor och bilar och eftersom jag inte har någon bil just nu får det bli några anekdoter från förr. Jag älskar nämligen roadtrips och har varit på en del framförallt i England. När jag bodde i lilla, lilla Winchcombe i mitten av England, i cotswolds (nån som såg på spåret i fredags?) för mer än tio år sedan så hade vi en bil. Jag hade aldrig trott det om mig själv innan, köra på vänster sida, men när jag kom dit hade mina kompisar redan skaffat Gamla Bettan och övertalade mig att vara med på den och övningskörde med mig.  Det gick enklare än jag trodde, när allt var tvärsom var det som om hjärnan ställde om sig automatiskt och faktiskt var det länge efter att jag kommit hem till Sverige igen som vänsterhanden slutade dunka in i bildörren när jag skulle växla… På bilden ser ni förresten The White Hart Inn där jag jobbade, och på innergården hade vi parkeringen så där uppför backen på gaveln var det start i backe kan man säga.

Det gick bra även om jag oftast var kartläsare, jag är en riktig hejare på det ska ni veta. Till mina basketträningar med Worcester Wolves körde jag själv varje onsdag, slingriga Gretton Road ut på trefiliga motorvägen M5 norrut.

En gång när vi var ute på en utflykt, jag tror vi var på väg till Stratford, eller möjligen Stow-on-the-wold, troligen för att äta scones och shoppa så letade vi parkeringshus. Den här gången var det jag som körde och vi letade och spanade åt alla håll och kanter efter parkering. Plötsligt ser jag en polisbil bakom mig. Som blinkar. Jisses, det var förstås bara att stanna eftersom att Gamla Bettan aldrig hade vunnit en biljakt (och inte jag heller).

”Where are you going?”

Det visade sig att jag kört så vingligt när jag letade parkering att de trodde jag var rattfull och dessutom fungerade inte ena baklyktan. Det var bara att följa med till polisbilen, där fick jag sitta och svara på frågor som vart jag fått mitt körkort ifrån, de tittade på det som om jag köpt det på Ica.

”Go get your papers.”

I England, åtminstone då, fick man bara köra sin egen bil och var tvungen ha försäkringspapperen i bilen. Det är sånna gånger man önskade att bilen var städad och man visste var delägaren lagt papperen.

Vad som kändes som tusen miljoner minuter senare så hittade jag dem, kröp tillbaka in i polisbilen och visade upp dem, sådär skrynkliga som veckobreven på mellanstadiet var när man tog upp dem ur ryggan ungefär. Fick till slut svara på frågan om vart vi var på väg ordentligt och det hela slutade då med att poliserna körde före och eskorterade oss till närmsta parkeringsplats. Jag kommer aldrig att glömma den nedvevade rutan med en polisarm som viftade och pekade och sedan blinkade med baklyktorna och rullade vidare.

Inlägget är skrivet i samarbete med www.bildelarstore.se men det är helt och hållet mitt eget minne jag berättar om.