Etikett: bilar

The White Hart Inn

Jag har fått i uppdrag att skriva om resor och bilar och eftersom jag inte har någon bil just nu får det bli några anekdoter från förr. Jag älskar nämligen roadtrips och har varit på en del framförallt i England. När jag bodde i lilla, lilla Winchcombe i mitten av England, i cotswolds (nån som såg på spåret i fredags?) för mer än tio år sedan så hade vi en bil. Jag hade aldrig trott det om mig själv innan, köra på vänster sida, men när jag kom dit hade mina kompisar redan skaffat Gamla Bettan och övertalade mig att vara med på den och övningskörde med mig.  Det gick enklare än jag trodde, när allt var tvärsom var det som om hjärnan ställde om sig automatiskt och faktiskt var det länge efter att jag kommit hem till Sverige igen som vänsterhanden slutade dunka in i bildörren när jag skulle växla… På bilden ser ni förresten The White Hart Inn där jag jobbade, och på innergården hade vi parkeringen så där uppför backen på gaveln var det start i backe kan man säga.

Det gick bra även om jag oftast var kartläsare, jag är en riktig hejare på det ska ni veta. Till mina basketträningar med Worcester Wolves körde jag själv varje onsdag, slingriga Gretton Road ut på trefiliga motorvägen M5 norrut.

En gång när vi var ute på en utflykt, jag tror vi var på väg till Stratford, eller möjligen Stow-on-the-wold, troligen för att äta scones och shoppa så letade vi parkeringshus. Den här gången var det jag som körde och vi letade och spanade åt alla håll och kanter efter parkering. Plötsligt ser jag en polisbil bakom mig. Som blinkar. Jisses, det var förstås bara att stanna eftersom att Gamla Bettan aldrig hade vunnit en biljakt (och inte jag heller).

”Where are you going?”

Det visade sig att jag kört så vingligt när jag letade parkering att de trodde jag var rattfull och dessutom fungerade inte ena baklyktan. Det var bara att följa med till polisbilen, där fick jag sitta och svara på frågor som vart jag fått mitt körkort ifrån, de tittade på det som om jag köpt det på Ica.

”Go get your papers.”

I England, åtminstone då, fick man bara köra sin egen bil och var tvungen ha försäkringspapperen i bilen. Det är sånna gånger man önskade att bilen var städad och man visste var delägaren lagt papperen.

Vad som kändes som tusen miljoner minuter senare så hittade jag dem, kröp tillbaka in i polisbilen och visade upp dem, sådär skrynkliga som veckobreven på mellanstadiet var när man tog upp dem ur ryggan ungefär. Fick till slut svara på frågan om vart vi var på väg ordentligt och det hela slutade då med att poliserna körde före och eskorterade oss till närmsta parkeringsplats. Jag kommer aldrig att glömma den nedvevade rutan med en polisarm som viftade och pekade och sedan blinkade med baklyktorna och rullade vidare.