2013 tog jag en paus från resandet. Inte en enda gång satte jag min fot utomlands. Det var inte medvetet, men nog välbehövligt.
2014 börjar däremot annorlunda och som jag saknat doften av utomlands, av storstad och flygplatser.
Det blev till Amsterdam kosan styrdes med två av de bästa för att fira kommande högtidsdag.
Vi anlände igår till supermysigt hotell och idag har vi bara strosat runt bland kanalerna och tittat, luktat, fotat, ätit, druckit kaffe och shoppat.
Etikett: resa
Om att förhandla (o)hållbart
Jag har märkt att jag förhandlar allt oftare med mig själv. Som för att övertyga mig om att mina laster och later är fullt normala och kanske går det även att hitta synergieffekter. Jag shoppar nästan ingenting, det mesta jag har är från loppis eller ärvt. Det finns dock en kategori kläder jag ytterst sällan handlar begagnat – träningskläder. Jag försöker stå emot prylhetsen och funktionskläderna så gott det går men vad vore väl en löptur i skidjackan? Jo, det kan jag tala om att den blir faktiskt onödigt svettig.
Minskad konsumtion är bra för miljön, och där är min snålhet till stor hjälp. Jag sparar in på både miljön och pengarna samtidigt som jag boostar mitt ego med att jag tänker hållbart. Pengarna jag sparar kan jag resa för, och eftersom jag ändå tycks göra så mycket gott för miljön så kan jag motivera att få åka iväg och bli inspirerad, klokare och fattigare någon annanstans, långt bort.
Jag älskar att träna och eftersom allt tyder på att det är hälsosamt så tänker jag fortsätta. Men när tvättmaskinen behöver gå flera gånger i veckan för bara en persons träningskläder, då kanske det är dags att pytsa in lite till konsumtionssnurran ändå? För att spara på miljön förstås. Det måste väl vara okej, jag reser ju ändå så hållbart…
Om att tröttna på att åka buss
Jag tänkte att om jag bara tar mig till bussen på lördagmorgon så kan jag somna om sen, och såg en film och fortsatte sen pyssla en stund till.
Efter tio minuter och nästan ha slumrat till helt börjar det skaka och guppa. Och sen slutar det aldrig.
Väg E12 och 363 måste ha Sveriges sämsta underhållsplan. Efter protester på väglaget för nåra år sedan framkom det att ingenting finns budgeterat förrän 2021. Tidigast.
Ändå är det ständigt stora delar grusat på grund av vägbygge. Får man gissa, för några byggarbetare ser man sällan.
På sommaren alltså. På vintern märks det ju inte. Så med förmodligen ett av Europa kortaste fönster för vägombyggnationer blev jag plötsligt väldigt tacksam för snön ändå. Paradoxalt nog.
För att citera mig själv på Twitter lär jag ha sagt saker som att det finns ingenting som gör mig så bitter som en guppig bussresa, så bra har jag det.
Vid chaufförsbytet i Lycksele hör jag chaffisen säga ”ja till Ammanäs är det långt, speciellt med så gropig väg. Efter Sorsele är det en mardröm att köra”
Lägg till Murphys medverkan till att efter åratal ha varit misslagom och långtråkig väntetimme i Sorsele är det numera, när mormor flyttat till ca fem minuters gångväg från busstationen: 10 minuter.
Vid blattnicksele sedan jag hade spillt kaffe, inte fått i mig smörgåsen och börjat må ganska illa fick jag meddelande från kusinvitamin i Sorsele med ett förslag. Jag hoppade av.
Det blev en helt underbar eftermiddag med en efterlängtad tupplur (nej jag kunde faktiskt inte sova en blund på bussj*len som den så ofta får kallas tills jag kommit fram till min favoritdestination på jorden och raskt insett det var värt omaket) lunch utomhus från favoriten thaivagnen och sen ett överraskningsbesök hos kära momme.
Hon hade så långtråkigt att hon just tänkt vila en stund men så dök jag upp och fick rå om henne alldeles själv en ganska lång stund innan det kom ett till meddelande: vi sätter på kaffe om ni vill komma.
-”Har du bil?” frågar momme.
-”Nej men jag kan ju skjutsa dig i rullstolen, det är ju så fint väder”
-”Okej!”
Mer pigg på utflykter (eller som hon säger ”hålligång”), tacksam för besök, positiv till livets upp- och nergångar och snabbrustad för äventyr får man leta efter.
Om 10 år efter studenten
Idag har det tjoats och tjimmats i stan ända sedan tidigt imorse och inte förrän jag såg flaken köra runt i regent vid lunchtid insåg jag: Det är TIO år sedan jag tog studenten.
Det är en lång tid. Det har gått fort kan jag tycka, tills jag funderar på vad jag gjort och plötsligt känns det som de där oändliga sommarloven som man upplevde som liten.
Ibland är det bra att stanna upp och fundera på vad man gör och vad man gjort, och ”passande” (kategori: under omständigheterna) har jag precis blivit ombedd på skarpen av en vän att ”give myself a break”. Börjar jag tänka på det jag fått uppleva och göra, blir jag faktiskt lite vimsig och väldigt, väldigt tacksam. Mycket har jag kämpat för, planerat och velat, men otroligt mycket har också varit slumpen. Ödet. Eller helt enkelt livet, om man så vill.
Att stolpa upp allt vore omöjligt, och mycket finns i bloggen sedan 2008 (redan fem år!) alltså halva tiden. Två personer har betytt extra mycket, jag minns inte hur det började (men jag har funderat många gånger) men jag vet var det definitivt inte slutade, och det är där på flaket. Det var bara början på en lång vänskap och många äventyr. Det är nu tio år sedan jag följde efter Josse till England och jobbade som pizzabagare, åtta år sedan vi tågluffade en månad genom Europa alla tre, sju år sedan Maria ordnade mig ett sommarjobb i Oslo och inhyste mig en hel månad, fem år sedan de kom och hälsade på mig när jag bodde och pluggade i Barcelona och ett år sedan vi var och hälsade på Maria i Oslo igen och firade två examen och i sommar ses vi igen. Förstås.
Ska jag summera lite mer har jag rest/bott utomlands i totalt säkert två års tid, praktik, volontärarbete m.m. inkluderat, läst till civilingenjör samt jobbat på arkitektkontor i fyra år. Jag förstår inte riktigt själv ens hur det går ihop. Så jag ger mig själv ett break nu, jag har och har haft det så bra så det kan ni inte förstå. Jag har gjort precis det jag har velat, inte alltid och inte hela tiden, men för det mesta.
När jag såg alla glada ungdomar hoppandes på flaken mitt i spöregnet idag fick jag lust att hoppa upp och krama om dem och berätta för dem att vet ni, det är faktiskt sant: Ni kan göra vad ni vill nu, och om ni vill så kan ni.
Borta bra men hemma bäst?
En underbar vecka är till ända. När man väl är inställd är det skönt att komma hem också…. typ.
Hade gärna stannat ett tag till, men nu kan vi samtidigt äntligen säga att vi kunde inte haft det bättre. Har nypit oss i armen hela veckan och verkligen njutit.
Har packat upp väskan i rekordfart nu och ska ta en dusch och låtsas som om det vore medelhavsvatten och sedan krypa ner och låtsas som att jag tyckte min egen säng är skönare än hotellsängen jag sovit i senaste veckan (hörde några klaga på sängar, vi har sovit som drottningar. En kusin ville köpa med sig en av kuddarna hem, det är bra betyg för kuddar kan jag gå i god för.)
Vi är allihop likadana, det måste vara nån släktgen, och vi har samlat några vackra minnen med oss hem, men de allra bästa minnena har vi förstås inom oss.
Johanna Westberg 