Om bröllop och möhippor

Johanna W

Visst är väl möhippor bland de roligaste festerna att gå på? Jag hade en sån underbar helg i Stockholm och det bästa av allt är att nu till helgen ses vi igen, på bröllopet. Min Erika som jag träffade på en matlagningskurs i Barcelona ska gifta sig. Jag har känt henne lika länge som bloggen är gammal men det känns som för evigt. Hon är en av mina allra bästa och närmsta och det är omöjligt att önska någon mer lycka än jag önskar henne det.

Som sig bör stannar bilderna från möhippan mellan oss som var där men jag kan avslöja att vi lyckades med en helt grym överraskning i klass med blåsningen, det gamla programmet. Och en lek som var riktigt rolig var att alla tog med en sak att förknippa med dem, ett minne mellan den personen och Erika och så fick hon gissa och berätta historien. Hon klarade alla nästan direkt. Att få fira sin vän, bara ägna sig åt gamla minnen och roliga saker vi gjort tillsammans och bara ha roligt en hel dag och sedan slå klackarna i taket, det är svårslaget helt enkelt. Det är sådana dagar som verkligen går att spara för att plocka fram i höstmörkret sen.

Träningsbild inför min kusins bröllop i vintras när jag var anlitad som bröllopsfotograf. Bröllopspresenten och mina egna ringar, den från loppisen i colombia och civilingenjörsringen från LTU.

Om att hjälpas åt

Johanna W

Allt blir så mycket lättare när man hjälps åt. Vi har arbetsvecka varje år med släkten på vårt hemman och inte är det så roligt jämt men nog är det klart värt det när vi alla hjälps åt och äter mat tillsammans i bestämda pauser. I Ammarnäs, där livet ibland kan kännas som att det går i en lagom takt och där det är långt till affärer, där hjälps man åt. Tjänster och gentjänster. Jag trodde detta var förunnat mindre byar och samhällen, tills jag hörde att det brukas även i Stockholm. Där kallas det ”social ekonomi”.

I lördags var jag och ett helt gäng utbjudna till Skeppsvik med löfte om badtunna, förfriskningar, byggfika och grill mot att hjälpa till med att måla fasadpanel. Det visade sig vara den mest ergonomiska målning jag någonsin utfört. Jag stod på marken hela tiden och målade med en och samma pensel på brädor som låg på ett bord i perfekt höjd. När fler anslöt målade vi två på samma bräda på en gång. Sedan kom en som tog på sig att bära brädor till tork och hämta nya omålade, för då var vi så många som målade att vi hade ett till bord igång och det var rena löpande bandet.

Ikväll har jag målat halva framsidan av mina föräldrars hus. Stånk och stön över detta målande, vi som målade lillstugan i stugan (på kvällarna när arbetsveckans dagsverken var avklarade…). Det känns som det aldrig ska ta slut. Men så tänker jag på att jag kommer behöva skjuts och köpa innerdörrar någon gång i vinter, på att en vacker dag behöver jag måla mitt hus och att jag slapp måla vindskivorna på lillstugan.

Jag pratade nyss med en vän som är väldigt för mer kooperativ i olika former. Bilpool, som den som jag och farmor har till exempel. Hon har bil, vi bor på samma gata, jag lånar den när jag behöver förutsatt att hon inte ska ha den just då. Det kan ju låta som att jag utnyttjar det men faktum är att vi ses oftare och hon kör inte så jätteofta så hon blir glad att den får motionera lite. Bilar behöver visst det.

Jag tror vi alla skulle behöva hjälpas åt mer. Medan jag målade ikväll lyssnade jag på sommar med Erik Haag. Till skillnad från många andra sommar i P1 var det inte ett egoistiskt program, även fast det handlade om delar av hans liv. Tidigare idag har polisen i Umeå gått ut med att man tror sig ha hittat mördaren på tågstationen nu. Vem det än var, och oavsett om det var som man nu misstänker – ett slumpmässigt offer – eller en relation mellan gärningsmannen och offret så är det en människa som av nån anledning, förmodligen flera, levt sitt liv och kommit fram till en punkt där en annan människas liv inte värderas. Vi kommer få läsa utlåtanden från GW, krönikor, se dokumentärer, läsa artiklar om hur osannolikt det är, varför det kan hända, att det är människor som mår så dåligt, säkerligen en hel del uttalanden om att det har med antingen datorer/internet eller invandring att göra. Eller så är det helt enkelt ”en galning”.

Ingen är en idiot från början, men alla kan bli. Målar du min fasad, så målar jag din. Det kan räcka så.

Om att springa eller att träna löpning

Johanna W

Ikväll har löpningen tagit en lite oväntad vändning, ändå kändes den välbekant. Jag har varit på träning. Klockan 18 på gammlia var det löpträning – ”lindingöloppintervaller”. Via facebook fick jag nys om det och frågade nervöst om man var välkommen även om man inte var någon löpare. Alla var välkomna.

IFK Umeå ordnar öppna löparträningar för alla, med upplägg för att olika tempo kan vara med. Idag var det så intervaller, en slinga på 1 km som började med 370 m uppför och sedan resten nerför! Härligt…. tänker man tills syftet framgår: att inte vara nöjd när man klarat backen utan våga släppa på och lära sig springa utför. Bra tankevurpa må jag säga för jag tyckte det var kul hela tiden. Start på jämna 6, 7 eller 8 min beroende på vilket tempo man sprang, så alla fick ungefär lika lång (och i sammanhanget rätt ”lång” tyckte tränaren och de jättesnabba…) vila, ca 1:30-2 min. Hör och häpna men jag sprang mina varv på ungefär 5:45-6min-tempo vilket är ungefär mitt miltempo och sackade bara ca 5 sek per intervall. (Intervaller är oftast snabbare än miltempot förstås eftersom det är kortare, men mjölksyrebackar brukar tendera dra ut på tiden och 1 km är en LÅNG intervall. Ca 2:30 kallkällbacke) Sedan joggade vi tillbaka och så var träningen slut. Alla glada, kommentarer om hur jobbigt det varit och hur bra backintervaller är och att man ska aldrig köra 100% och alltid köra så man känner sig nöjd. Jag gillar det. Jag gillar att ha en tid att passa för träning, jag gillar att någon tänker ut ett träningspass, jag gillar att alla är där kör sitt eget race och peppar alla andra.Det är lite skillnad på att bara fara ut och springa och att faktiskt träna löpning. Det går alltså att hitta sitt sätt.

Löpningen är för mig just nu superkul, men så har det absolut inte alltid varit så jag tänkte dela med mig av mina bästa tips i tips-djungeln:

– Underskatta inte vila.

– Spring det som är roligt, inte det som sägs vara bra.

– Våga utmana och variera. Googla tips och testa. Upprepa tips nr. 1 och 2.

– Ge aldrig upp kampen om att hitta rätt löpskor/sulor/löpteknik/underlag. Prova och prova om.

– Hitta löparkompisar! Finns de inte i fikarummet eller vänskapskretsen kanske de finns på facebook. Eller det kanske är en hund du känner. Det var tydligen helt okej att hänga på även om man inte var löpare. Lite som korpen. Och jag har blivit hejad på i varje lopp fast jag varit nästan sist.

– Hitta rätt kläder. Något som är roligt att ta på sig. Observera att det inte nödvändigtvis är samma sak som supermode. En matchdräkt. Något som matchar. Något som är skönt. Det är värt lägga pengar på en pulsklocka om man vill (och kommer ihåg ladda batterier osv.), eller en tröja med ficka med dragkedja om man behöver det. Eller knästrumpor á la Sotomayor om man haft problem med benhinnorna. Eller en keps om det är varmt.

– Upprepa tips nr. 2

Och kom ihåg: No matter how slow you go, you’re still lapping (varvar) everyone at the couch.

Om Högakusten (halv)marathon

Johanna W

Så var det dags, ännu ett lopp. Denna gång kände jag att ingenting riktigt kunde stoppa mig sedan kämpandet mot sol, värme och frånvaron av mobil/musik/klocka/farthållare på lövångerloppet Jag hade tränat, fjällvandrat och sprungit 15 km ytterligare en gång, i ungefär lika delar höbäckenbacken, gamla kungsleden, bissitjstigen och landsvägen i Ammarnäs.

”Sveriges hårdaste och vackraste marathon”. Faktiskt så hade jag inte sett det där om hårdaste, däremot förstått att det var backigt. Men det är främst landsväg, hur backigt kan det vara? Och jag gillar dessutom backar, och på Lidingöspåret är det också berömda (kategori: ökända) backar. Att det var i Nordingrå gjorde mig inget, jag hade lånat bil. Hur långt det var till Nordingrå hade jag inte kollat sådär jätteexakt. Det blev ett intensivt letande efter samåkning tills en fantastisk person på funbeat hörde av sig att jag kunde sova hos henne på fredagkväll, hon bodde bara strax söder om Ö-vik. Sagt och gjort, jag är inte den som bangar på sånt utan tvärtom – hurra för sällskap!

Liselotte, eller Lisse, visade sig vara en uthållig och glad prick, vi laddade upp, hon berättade om alla möjliga lopp och vi gick båda in med inställningen att ta oss runt, hon lite mer övertygad. Prognoserna för varmt infriades. Jag hade dragit lärdom (läs: övning att springa lopp gav färdighet, jippie!) och letat fram den enda sportkeps jag kunde hitta som visade sig vara en som jag fick av min vän från Grekland när vi gjorde praktik i Jordanien. Vad kan passa bättre än en Greklands-keps när man ska springa sitt livs första (halv)marathon?!

Lisse passar på att stå i skuggan innan start och pratar med en som senare sprang om mig i RAKETFART.

Starten för helmaran gick kl. 9.15 och eftersom Lisse sprang den var vi i god tid och jag hann förbereda mig väl, dvs. dricka, fika och pinka. Värma upp och stretcha. Fästa nummerlappar och chip, högtidligt ska det va.

10.30 startade vi och rätt snabbt insåg jag att ingen höll riktigt det tempot jag var inställd på, ca 6:30 men i bakhuvudet ett ”åtminstone helst under 7 min /km”. En tjej visade sig dock springa i precis min takt och trevlig och peppande hängde vi på och drog varann. Och som vi drog, hela första varvet var bara härligt. Andra varvet kändes sedan bara som en bonus, en nedräkning. Efter 15 km som var mitt tidigare personliga distansrekord (om man inte räknar fjällmarschen 16 km 2010 men det måste nog räknas som terränglopp och det är inte riktigt krävande på alls samma sätt) började endorfinerna rusa och jag tänkte att ”jag kommer fixa det här”. Och det gjorde jag.

Min första halvmara, en solig och varm dag och på en av de backigaste, men jag instämmer i vackraste, slingorna i Sverige. Blandat asfalt och landsväg. Underbar publik som hejade och tog ut sina vattenspridare och duschade förbipasserande. 2:24:02 stannade klockan på, inte sist och inte ont någonstans. Lite sliten i fotleder och aningens i knäna också men jag hade inte räknat med annat. Förvånansvärt bra tempo även om fantasin ibland kan skena i förhoppningar. Jag kommer leva på det här länge, löpningen har gått som en dans nu efteråt och ända tills jag springer samma bana igen behöver jag jämföra eller tävla mot min tid. (Inte ens då egentligen, men ja ni vet…)

Jag och Lisse efter målgång, supernöjda! Jag hann duscha innan eftersom starterna och längderna på loppet skiljde sig åt.

Kika gärna in på Lisses blogg och läs hennes version av det hela vetja!

Hela resultatlistan HÄR

Sveriges hårdaste och vackraste marathonlopp.

Om att (försöka) börja jobba igen

Johanna W

Måndagmorgon den 29/7: Kollega ringer och undrar om jag är på kontoret. Hade visst sagt att jag skulle vara det den 29:e. Svar nej ifall nu den 29 är idag och det är måndag.

Måndagkväll den 29/7: Glömt om jag sagt att jag skulle börja på tisdag eller onsdag. Hade några extradagar.

Tisdagmorgon den 30/7: Stiger upp och tänker att jag börjar smygjobba idag så blir jag glad om det var onsdag jag sagt, och slipper skämmas om jag hade sagt tisdag. Tänker på hur lyxigt det är med flextid. Och komptid. Ägnar ca tredubbla tiden åt att göra mig iordning. Inser att jag inte borstat håret på fyra veckor. Minns plötsligt att jag inte äger en hårborste, det skulle jag ju köpa när jag fick tid.

09.27: kommer till kontoret, har glömt nyckeln så får glatt gå nerför trapporna i min ingång och uppför dem i huvudingången.

09.30: fika

10.00: glömt lösenordet till inloggningen på datorn

10.05: Kollar mejlen, upptäcker en sak jag glömt göra innan semestern.

10.06: Det jag glömde innan semestern är nu utfört.

10.07: Funderar vad det var jag skulle börja med efter semestern.

10.30: Kommer på vad som verkligen vore bra att ta tag i.

10.39: Hämtar kaffe

10.40: Glömt det nya lösenordet. (tur jag alltid skriver det på ett hemligt ställe av just detta skäl)

11.00: Överväger ta lunch.

12.00: Lunch. Äntligen. Har varit jättehungrig över en timme.

12.45: Funderar på hur jag ska lösa det jag håller på med på bästa sätt, det är ingen svår grej men det vore faktiskt jättejobbigt behöva göra om den när alla andra kommit tillbaka.

14.30: Fikar framför skärmen p.g.a. dåligt samvete

14.45: Kollar vk.se och läser om en krock precis utanför kontoret! Hur kunde vi missat det? Jag måste ha varit rätt koncentrerad ändå.

16.20: Säger ”Nu ger jag upp”

16.21: Inser att jag inte är färdig med det som jag tänkt. Tror plötsligt att jag ska bli ultraproduktiv.

16.45: Stänger datorn. Ultraproduktiviteten uteblev.

Det visade sig faktiskt att det var onsdag jag sagt.