Glada nyheter och tråkiga beslut

God morgon världen! Jag sitter äntligen i lugn och ro vid frukostbordet och har en riktig datafrukost och läser bloggar, facebook och nyheter. Ungefär i den ordningen. Det är lördag efter en arbetsvecka som pågått sedan i söndags så det var skönt att sova ut, och den glada nyheten är att jag vaknade med en helt okej fot trots att jag utsatt den för löpning igår. Jag kunde till slut inte hålla mig, nångång måste en ju prova, och på måndag ska jag till sjukgymnasten igen så efter att ha varit helt smärtfri i mellanfoten en vecka och helt smärtfri när jag går i hela foten så testade jag. Mest för att få komma ut i luften faktiskt, starta dagen på strandpromenaden som hade blivit min tradition det här året ända sedan i mars. Inte varje dag då, men en gång i veckan. Jag tränar ju mycket som ni vet, men det jag känt passat allra bäst in på just ”friskvårdstimme” är att vakna vanlig tid men istället för att åka till jobbet direkt så få gå ner på strandpromenaden och springa. Det är nästan alltid sagolikt vackert och jag ser årstiderna växla, det är omöjligt att ställa höga krav på sig själv på morgonen så löpningen känns i stort sett alltid bra. Det är min friskvård. Resten är mer träning och hobby (och en del autopilot), hänger ni med?

Foten kändes okej och jag sprang intervaller men i rätt maklig takt, de var korta och upplägget var kortare och kortare. 5x2min(1min v) 5x1min(1min v) 5x30s (30s v). Upp- och nedvarvning gick jag och gjorde lite löpskolningsövningar. Det var helt magiskt att få komma ut!

Sen fram på dagen ömmade hälen rätt rejält så jag hade dåligt samvete när endorfinerna gick över men då hade jag inte mindre än två vick som instruktör så jag fick en massa träningsglädje från deltagarna. Premiär på pilates cirkel och det var hur kul som helst! Ni som inte testat, gör det! Cirkelträning med fokus på bålstabilitet, bålstyrka och kroppskontroll. Det är inte tjugo stationer situps utan det är hur du ska använda bålen i praktiken, det är i TRX-band, med pilatesbollar, små bollar, bosu-bollar, cx-band m.m.

Tillbaka på jobbet, i träningskläder för jag var ju inte med på passet själv, och sen avsluta veckan och åka ner på yogastudion och vicka för Moa. Ett gäng som ville avsluta sin vecka med after work-yoga och vara redo inför helgen. Sist av alla kom en man ner i studion som såg ut ganska exakt som Don Draper med en väska det stod San Francisco på och frågade ”are you going to teach a vinyasa class? Can I join?”. Såklart han fick!

Hursomhelst, idag är foten bra igen, den är pyttelite trött bara men det är ett klart förbättringssteg så nu är jag ganska säker på vad jag behöver göra för övning för att stärka upp så ska det här nog bli bra. Ingen vits att fundera så mycket mer på HUR det kunde bli såhär och varför just jag drabbades.

Det tråkiga är att den kommer inte alls hinna bli bra till löparveckan i bergen utanför Barcelona jag tänkt åka på i oktober. Inte ens i närheten, även om jag vet att jag skulle ha fått hjälp med att hitta alternativa kortare turer och så. Det känns så sjukt tråkigt, men också rätt beslut att inte chansa och åka och lägga massor med tid och pengar och inte kunna ens försöka vara med ordentligt. Jag satte det som mål eftersom jag inte var sugen på att sikta på något lopp utan hellre ha som motivation under sommaren att bygga så bra löpstyrka och kondis som bara möjligt för att få ut så mycket som möjligt av en sån resa. Jag måste säga att trots debaclet med foten så är jag ändå nöjd med löpsäsongen iallafall i år, och Barcelona finns kvar och det kommer fler löparresor.

Nu är morgonkaffet uppdrucket och det är dags att åka på potatisfestival på kolonilotten. Ha en fin lördag!

Topptur Åreskutan – löpning/vandring sommar

I söndags var jag med på ett pass som jag förra året bara kunde drömma om. Jag insåg det på lördagen att jag gick och längtade till toppturen och mindes plötsligt känslan från ifjol, då kändes det så avlägset. Jag undrade vilka det var som kunde träna så mycket att de orkade, de måste vara riktiga ultralöpare på heltid. När jag fått vara skadefri så har jag insett att även jag kan bli uthålligare, och springa i fjäll det vet jag ju redan att jag älskar. Jag vet också att det alltid är vissa partier som man får gå, förstår inte att jag inte tänkte på det ifjol. Vaknade och var längtig och pirrig och åkte i god tid till starten klockan 9. Vädret var fint och det var en härlig grupp, 25-30 personer ungefär. Ledarna var Ann-Sofie Forsmark som jag följt flera år i sociala medier som har min favoritinställning till löpning, ut och njut, och Magnus Hagström som jag bara hört talas om innan, visade sig också vara en kunnig och klok löpcoach. Vi tar väl turen i bilder, som vanligt kommer lite siffernörderi längst ner.

Topptur Åreskutan sommar (1 of 11)

Vi började från Holiday club och sprang uppför tottbacken. Redan där börjar utsikten över Åresjön imponera. Topptur Åreskutan sommar (4 of 11)Längre upp börjde vi även se åt fler håll, Åre är annars ganska ”enkelsidigt” men det finns förstås fjäll bakom fjällen. Snöfläckar kvar men torrt rätt långt upp, längre än då de hade rekat två dagar innan. Vi tog av på ”sommarleden” och därefter började det bli mer och mer snö.

Topptur Åreskutan sommar (3 of 11)Inte mig emot! Mina gamla trotjänare salomon s-lab terrängskor stod emot bra, men till slut var även jag blöt om tassarna men kolla utsikten. Vem bryr sig om lite blöta fötter? Det var ju plusgrader ute, det är skillnad om det vore vinter och minus..

Topptur Åreskutan sommar (10 of 11)

Vi kan väl ta en liten outfitgenomgång för er som är nyfikna. Nere i byn var det ca 10 grader när vi startade. Upp längs vägen gassade solen och vi tog av yttersta lagret ganska snabbt. Väl på toppen behövdes de igen. Jag har på mig:

  • Terrängskor salomon s-lab anno dazumal vid det här laget. Vill inte byta.
  • Långa strumpor
  • Kompressionstajts (helt utan syfte jag bara gillar dem)
  • sköna trosor of course
  • Löpartröja
  • Cykeljacka som står emot regn och vind från craft (som jag mest använder till löpning och längdskidåkning)
  • Buff
  • Tunna handskar
  • Löparrygga 4L
    • Mössa och skidhandskar
    • vätskeblåsan
    • bar och gel
    • skidväst
    • torra strumpor

Kul att jag verkar ha förmåga att bli fångad ovetandes i en bra outfitposering, det hände i skuleskogen också.

Topptur Åreskutan sommar (7 of 11)

Till slut efter ungefär 2 timmar och en kvart nådde vi toppen! Där fanns en liten stuga och femtio meter brevid en stor altan utan hus som gjord för att hoppa en toppbild på.

Topptur Åreskutan sommar (9 of 11)

Topptur Åreskutan sommar (8 of 11)Utsikten från toppen var inte alls dum. Byn Åre syntes inte längre men bortom den och åt andra hållet såg vi långt.

Topptur Åreskutan sommar (6 of 11)

På väg ner var det bara att släppa på, snön var mjuk men höll för att springa. Minns ni scenen i Ronja rövardotter då rövarna ska tvätta sig på vintern? De springer nakna och ystra nerför en backe. Ungefär så såg vi ut, men med färgglada kläder på. Ystert, tjoande, skrämmande, adrenalinkickande. Snabbt gick det, ungefär i 4:00 utför för mig, det är som en dundrande intervall i mitt fall och jag både blev omsprungen och sprang om. Tjoho!

Sen sicksackade vi oss nerför själva slalombacken och det var mindre kul, när snön tog slut blev det stenigt och tack och lov fanns det ändå upptrampade leder. Korsande downhillcyklister hade företräde och hade precis börjat sin säsong och sen var jag så trött på slutet att jag fick både mjälthugg och ont i ett knä, det är så himla slitigt att springa utför. Ni vet ju hur brant en slalombacke är, jag springer dem hellre uppför… Men ner ska man ju ändå och det var en härlig tur, ganska lättlöpt mot slutet tack och lov! En dryg timmes utförslöpning så totalt ganska precis 3,5 timmar. Så himla rolig tur och jag är så glad att jag gjorde den. Det var inte enkelt men det var fullt överkomligt. Turen går förstås att göra i lugnare tempo och vandra hela vägen, det går också att åka kabinbanan upp och bara vandra sista biten. Belöningen på toppen är ju densamma!

Åreskutan topptur i siffror och kartor

höjdkurva topptur sommar åreskutantopptur karta snapshot

Capture.JPG

Skärmdumpen visar hur vi sprang, det finns många sätt att nå toppen så det här är bara ett av dem. Banan från garmin finns HÄR. (jag vet inte varför de blir i mile när de görs offentliga, någon som vet?)

En liten analys av siffrorna: sträckan var ca 6 km upp och 8 km ner. Högsta höjd är 1420 möh och inte något annat som Garmin tror, där har lantmäteriet rätt och klockan påminner om att den faktiskt bara är ett verktyg att inspirera och optimera träning, inte en sann verklighet till exakt allt som händer. Stigningen är alltså total stigning, inklusive alla små knixar upp och ner längs vägen, totalt sett är det ungefär 1000 höjdmeter bara (”bara”). Kalorier är ju skitsamma, de är det jag tror minst på av klockan men det ger ju ett hum om att det är bra att käka ordentligt när man kommer hem igen. Pulsnivån är rimlig eftersom vi pausade mycket men konditionsträning 3,6 av 5? Till det säger jag: moahahaha, det här var nog det bästa konditionspasset på år och dar. Men framförallt: det roligaste! Topptur Åreskutan sommar (5 of 11)

Blodomloppet 2017

Ikväll gick blodomloppet av stapeln i Umeå, motionslopp i 10km eller 5km som många springer med arbetsplatsen. Är man 5 personer och bildar ett lag så får man en picknickkorg efteråt, bra upplägg. Blodgivare får rabatt och extra present dessutom. Första gången jag sprang ett blodomlopp var i Luleå när jag pluggade, det kan ha varit vårruset också, och sen dess har det blivit några stycken. Jag tror det här var mitt femte blodomlopp på 10km i Umeå. Det blev min bästa blodomloppstid någonsin, och hade det inte varit för min mage så hade det nog blivit pers. Men ni vet ju vad Gunde brukar säga, nära skjuter ingen hare…

Såhär såg det ut före, som vanligt massvis med folk och tur med vädret i år. Blodomloppet brukar faktiskt ha tur med vädret, förra året fick vi springa i uppehållsväder men ha picknick i regn. Jag var som vanligt lite nervös innan men också förväntansfull, jag vet att jag är i form och har tänkt och peppat att jag ska åtminstone ta i och för en gångs skull känns inte 10 km långt alls. Kanske för att jag sprungit en halvmara redan. Guldmålet var förstås pers, att upprepa sub55 från tjejmilen förra året med lite marginal. Silvermålet var bättre än blodomloppet ifjol vilket var 57 blankt och brons var sub60.

Starten var märklig, ingen ordning alls och ingen visste riktigt vilken startgrupp som var vilken. Tidtagningen börjar ändå med chippet under den uppblåsbara start-bågen så det spelar egentligen ingen roll, men när man är uppvärmd och redo är det mest störigt att behöva stå kvar i fem minuter extra. Vi kom iväg och det kändes bra, hittade snabbt mitt tempo som kändes bra och mycket riktigt var det också ett bra tempo. Insåg efter 3km att det var en slakmota, alltså en nästan omärklig men seg uppförsbacke. Sen går det nerför och då gick det undan och även inklusive lite vatten vid vätskestationen höll jag tempot bra. Sen började jag få ont i magen och behöva gå på toa, sånt som går över eller går att tänka bort oftast. Tänkte bort det i några kilometer men sen blev det outhärdligt, fick göra en avstickare in i skogen och inte nog med tidsbrist så råkade jag få in en grankvist i tajtsen. Inte en sån där färsking med skott, utan en torr jäkel. Lite rivig touch på de sista 2,5 km men nog med stopp och magontet släppte lite och övergick i att benet nästan låste sig, det har hänt en gång förut och då sprang jag också riktigt bra. In i mål älgade jag på under 56 minuter och det får jag vara nöjd med, irriterande förstås att inte klara att springa hela loppet (i år heller, ifjol fick jag gå p.g.a. mjälthugg) men det är ju bara början på säsongen också. Undrar hur fort jag faktiskt kan springa? Jag är sugen på att testa, tänker satsa stenhårt på att hålla mig hel och hålla löpningen så kontinuerlig som möjligt.

Det kommer fler lopp och det viktigaste är att ha kul, på blodomloppet blir det extra tydligt med kollegor som hejar på varann i alla olika nivåer. Vi hade två lag med deltagare i alla klasser, både dam och herr i 5km och 10km och även i promenadklassen samt egen hejaklack. Det ni, det är ingen dålig uppslutning för en enhet på 15 personer! Vi avslutade rutinerat på fotbollsläktaren även om det var riskfritt för regn i år. Picknick och eftersnack när det är som bäst! 

Trailrunning i skuleskogen på Höga kusten

I lördags var jag ute på en härlig löptur som jag sett fram emot länge och ett tidigt mål med vårens träning att kunna följa med på. Jag åkte med Iksu frilufts till skuleskogens nationalpark på Höga kusten för att springa stigar! Förkunskapskravet var ”kunna springa en mil” och det fanns en liten packlista på hemsidan (finns just nu på iksu frilufts hemsida, kanske byts den ut senare mot nästa års turer) och det var även ett förmöte som jag missade p.g.a. hade pass men min längdskidkompis Sofie gick för oss båda. Vi möttes på iksu sport och åkte i samlad trupp ner till entré syd, från Umeå tar det ungefär två timmar att köra. Lite fika i bilen så var vi redo att starta på en gång. Kartor, toa och massor av parkeringar fanns vid enrén och vi hade makalöst tur med vädret, efter förra veckan här med snö.

Trailrunning skuleskogen höga kusten (4)Utsikten från entré sydkarta umeå dockstaMer om turen i kartor och siffror längst ner

Vi sprang ner och ut mot vattnet och det var inte många kilometer spång och mysig skog ner till en strand som såg ut som från rivieran. Badlängtan! Vi stannade till och kikade in i en typisk höga kusten-stuga, det finns rätt många så skulle det mot förmodan vara fullt kan man alltid gå till nästa (jämfört med i fjällen där det ofta är rätt långt).

Trailrunning skuleskogen höga kusten (6)Trailrunning skuleskogen höga kusten (7)Trailrunning skuleskogen höga kusten (5)Trailrunning skuleskogen höga kusten (3)Det finns rätt tätt med sånna här stugor att pausa och övernatta i. Obemannade men fina!

Trailrunning skuleskogen höga kusten (8)

Vi fortsatte genom skogen och det var sådär magiskt solljus och fågelkvitter, väldigt efterlängtat att få tassa mjukt också. Gruppen var väldigt jämn och det var ett bra tempo som var kul att springa i men gick att småprata. Lungorna helt okej men det kändes att benen var ovana terräng. Första delen var väldigt lättsprungen och eftersom alla var pigga och vädret var grymt så svängde vi ut på tärnättholmarna också. Där satt jag och fikade med snöskorna för ett drygt år sedan. Sedan började det så smått gå lite uppför och vi tog oss till tärnättvattnet, där jag tältade första natten på höga kusten winter classic. Riktigt roligt att se alltihop sommartid, det gick jag och längtade efter när jag varit på snöskovandringen. Lite fika och dasspaus och sen vidare mot slåttdalsskrevan. Trailrunning skuleskogen höga kusten (11)

Trailrunning skuleskogen höga kusten (9)Typiskt härlig stig att springa på

Trailrunning skuleskogen höga kusten (10)

Trailrunning skuleskogen höga kusten (12)

Sen kom vi då till slåttdalsskrevan där det sägs att Ronja Rövardotter spelats in. Tveksamt om de verkligen hoppade över den klyftan dock, jag misstänker trickfilmning… Där hör det till att fota och precis som på vintern är det lätt att alla hamnar på varandras bilder men vi försökte vara lite schyssta.

Trailrunning skuleskogen höga kusten (14)

Fotograf Sofie fångade mig på väg till min pose, och när jag ser bilden tänker jag att vi kan passa på med en dagens outfit. Det är ju inte alls min grej men när det gäller sånna här turer tänker jag att det kanske är fler än jag som brukar noja lite över att vara rätt klädd och jag tycker jag fick till en rätt snygg matchning också faktiskt. Jag har på mig, och vi börjar nerifrån och upp så blir det som när jag packar för lopp:

  • Insprungna terrängskor. Jag har ett par gamla salomon s-lab, egentligen tävlingsskor men jag gillar dem jämt. Superduperlätta men ändå bra grepp.
  • Knähöga kompressionsstrumpor. För jag gillar det och mina vader är slitna.
  • Tajts och premiär för året: utan långkalsonger!
  • Sköna underkläder
    • Sporttrosor, inga speciella men av icke-bomullstyg. Underskatta inte att råka ta ett par osköna en sån här dag.
    • sporttop och pulsband
  • Underställströja. Lite för varmt, hade funkat med t-shirt eller en tunnare löpartröja.
  • Löparjacka. Ingen speciell, min är från Nike och kommer från iksus gruppträning, men den har fickor, inknövlingsbar huva, funkar en liten stund mot lite regn, funkar hyffsat mot vind.
  • Pulsklocka
  • Löparrygga från salomon, min är på 20L och det behövdes inte alls så stor, men den är skön att springa i ändå och jag är ju rätt lång så den sitter bra. Sofie hade lånat min 4L och det funkade också utmärkt. I ryggan:
    • Mössa och vantar
    • Fleece/vindväst (som jag egentligen har till skidåkning men den funkar bra som förstärkning på sommaren också)
    • vatten
    • snacks
  • Buff

Trailrunning skuleskogen höga kusten (15)
Äntligen min tur!

Trailrunning skuleskogen höga kusten (2)Från andra hållet blev ljuset betydligt bättre och även en häftig molnrök svepte förbi

Trailrunning skuleskogen höga kusten (16)

Efter slåttdalsskrevan bar det av uppåt mot belöningen, slåttdalsberget med utsikten över havet. Så vackert, berg och hav så nära varandra. Fick även den vintertid förra gången. Högsta höjd 298 m ö h.

Trailrunning skuleskogen höga kusten (17)Trailrunning skuleskogen höga kusten (19)Såå efterlängtat!Trailrunning skuleskogen höga kusten (18)Hade såklart skrytbuffen på mig 

Därefter tog vi nästan samma väg ner och började slingra oss hemåt, en stigning till och då började benen vara rejält trötta. Tack och lov var de sista drygt 5 km nästan bara neråt och mer och mer lättsprunget. Härligt att ändå hålla uppe tempot, det hade jag nog inte gjort om jag sprungit själv. Några hade sån kräm kvar att de gasade på, själv tuffade jag i jämn takt sista biten och njöt av skogen och att kroppen orkade hela dagen utan skavanker heller. Hittade en blåsa på en tå när jag kom tillbaka till bilen men den hade jag inte ens märkt, så det var klart godkänt resultat. Vi satte oss vid entré syd och åt vår medhavda matsäck innan vi sen rullade hemåt. Trötta och ganska illaluktande men väldigt lyckliga.

Trailrunning skuleskogen höga kusten (21)

Turen i siffror

Vi startade turen inte så långt från kusten och sprang ner till havsnivå direkt. Två större stigningar med maxhöjd 298 m ö h, det ger dryga 500 höjdmeter totalt på turen. 19,6 km mätte min klocka, någon annans något mer och någon tredje något mindre. Det beror nog mest på viftande med armar, antal dasspauser och GPS-satelliternas förnuft och känsla. Vi var ute i 3:45 inklusive snackspausen, total färdtid var 2:57. Allt är såklart superindividuellt hur långt man hinner, och vi höll ett ganska högt tempo. Jag är glad att jag kunde springa lite mer än en mil innan faktiskt. Att vandra skulle nog ta ungefär det dubbla, men vi gjorde ju trots allt avstickare också så att skippa tärnättholmarna sparar 1,5 km och att hoppa över utsikten sparar en hel del höjdmeter, men gör bara det i nödfall för det är såå värt det!

Jag tror inte direkt på kalorimätaren i sånna här klockor, men det ger en indikation ändå på att det faktiskt är viktigt att inte glömma snacks!

 

karta och höjdkurva

 

För dig som vill titta ännu närmre eller testa springa eller vandra rundan själv har jag exporterat en direktlänk till själva rutten från min gps-klocka (garmin) Höga kusten skuleskogen Terränglöpning

18404149_10155476821477280_6730302300067821624_o

Stort tack till Iksu frilufts och alla grymma löpare som var med och gjorde dagen kanon! Har lånat bilden från Iksu Frilufts facebook och jag kommer definitivt hålla utkik efter fler turer med dem.

Jag gjorde förresten en film om dagen också, den finns på instagram! Den går att titta på även utan konto via länken och det går även att se via dator, då syns det dock att kvalitén är för mobil.

Umeå halvmaraton 2017 

Idag sprang Umeå halvmarathon, jag mitt andra halvmarathon i livet. Första gången var inför lidingöloppet 2013 och jag läste nyss igenom min racereport från höga kusten halvmarathon 2013, kul se tillbaka! Men nu till dagen…

Jag har ju tränat löpning helt okej i vinter, en bra sommarsäsong som jag höll ut längre än vanligt och sen till nyår bestämde jag mig för att årets löparmål skulle vara att springa en gång i veckan. Det har jag gjort, sånär som på tre veckor då jag varit på skidresa i Åre, skidresa i Hemavan och helg i Stockholm då jag dessutom var förkyld. Senaste veckorna har löpningen trappats upp lite, efter påsk då skidsäsongen var över och jag har sprungit 2-3 gånger i veckan. Jag har börjat så smått med långpass och så har jag följt ett litet schema på tröskelintervaller jag hittade i runners world som jag kände skulle passa. Så tre långpass har det blivit över 1,5 timmar, senast förra söndagen då det var första gången utan gångpauser. Men skidåkningen har varit snäll mot mig i år och styrketräning i höstas och som vanligt massa yoga har hjälpt också, så det har egentligen varit mest att vänja kroppen vid löpning. Så har det känts iallafall.Jag har haft span på det här loppet länge, jag ville springa ett halvmarathon och det kändes lite väl tidigt på året, å andra sidan bra för det var inget annat den här helgen och det är ju likabra att komma igång. Skönt springa i Umeå och slippa transport och nervositet. Upp på Nydala kändes som att åka på något av skidloppen jag brukar åka då och då. Läste förresten race report från Lövångersloppet, mitt allra första ”långlopp”, apropå att vara nervös. Anyways, även om jag egentligen bara skulle ha samma kläder jag alltid tränar i, så har det sin charm att lägga fram loppkläderna kvällen innan. Annars kan man ge sig tusan på att något är försvunnet också, så likabra lägga fram, ladda löparklockan och gå och lägga sig tidigt. Rundade av fredagen med ett skönt yogapass som gick ut på att vila så jag sov otroligt gott, lyxigt!

Fredag var riktigt sommarvarm men imorse när jag vaknade och kom till Nydala var det kallt och sol med lite moln på himlen, så lite svårt veta klädseln faktiskt men jag valde jacka, buff och började med fingervantar men de rök fort. Det blev en lagom klädsel, drog upp lite i kragen och ärmarna bara så var det perfekt. 

Största stressen höll på att bli skorna, ett chip som skulle tråcklas in i skosnörena och få dem att ändå sitta skönt. Det gick som tur var bra, under tiden jag väntade i toakön före start. Ungefär 200 löpare ropade speakern ut och ni ser ju vad alla har olika klädsel. Banan är platt, jag har sprungit den några gånger förut, dock max ett varv. Det satte av i ett rasande tempo och jag var inställd på att ligga lågt och bara hålla mitt tempo, men herrejösses vad jag ändå blev förvånad när jag på typ en halv minut var nästan sist. Mina misstankar besannades om att folk som springer halvmaror såhär tidigt på våren de kan verkligen springa. Jag rycktes inte med eller blev stressad, jag hittade ett litet gäng att ligga i rygg på faktiskt och hittade skön lunk. Höll lite koll på pulsen och kände att benen behövde någon kilometers uppvärmning innan de var igång ordentligt. Jag hade bara mjukat upp med mina rörlighetsövningar jag brukar göra innan, ytterst lite jogg eftersom loppet var så långt och jag skulle ändå inte springa fort, inte ens för att vara jag. Jag skulle bara ta mig igenom stabilt tänkte jag, även om jag inte hade någon aning om vilket tempo det skulle bli eller hur jag skulle lägga upp loppet.

Klockan bzzzade 1km och visade 5:41, bra tänkte jag men kanske lite för fort? Kände att jag ändå ville springa så, kroppen fick bestämma. Bzz 5:39, är det möjligt? Är det det här som är min mystakt idag? Nästan miltempo för mig. Bzz 5:50 okej det verkar rimligare. Skönt att bara springa utan att tänka så mycket, det blir ändå tillräckligt med tankar mot slutet. Hann bli törstig så kontrollen vid 5 km togs tacksamt emot och jag hade bestämt på förhand att jag skulle gå några steg och dricka vid varje kontroll. Efter den var det extraslingan ut längsmed en asfaltsväg som alltid är med i lopp vid Nydala för att det ska bli en mil runt sjön. Dödens tråkig och motvind ena vägen såklart. Resten är grusväg så benen höll sig fräscha och tempot landade otroligt stabilt kring 5:48-5:59 resterande del av milen. Kom in mot 10km på 59 minuter och innan loppet hade jag tänkt att springer jag bara första milen under 65min så kommer det iallafall inte ta hur lång tid som helst med andra. Dra mig baklänges, jag har blivit snabbare och uthålligare! Det var peppande och andra varvet kändes tungt i benen men alltid skönt vara halvvägs. Av någon anledning var vätskekontrollen flyttad till 8km istället för vid varvningen som det stod i PM:et innan, så det var tur att jag druckit där också även om jag egentligen tyckte det var lite väl nära 5km. Efter varvningen började det gå tyngre, klockan började visa tider över 6:00 och jag försökte att inte stressas av det. Jag hade sprungit så mycket bättre första halvan än jag trott så det vore dumt att börja bli missnöjd. Hemma på en lapp stod mina måltider, jag har lärt mig att sätta flera:

  • Dröm: sub 2h
  • Guld: Sub 2:06 (dvs 6:00-tempo)
  • Silver: Sub 2:16:30 (jag ville egentligen skriva 2:15 här som snygg avrundning men valde att vara klok och realistisk och snäll mot mig själv) 
  • Brons: att genomföra (ville egentligen skriva sub 2:24 som är pers, dock på mycket mer kuperad bana, men tänk då om jag inte skulle klara det? Ville vara snäll) 

Vid 12-13km kände jag att tekniken höll på att börja tryta och vaderna var sjukt trötta och stumma. Otroligt efterlängtad vätskekontroll där vid 16km innan asfaltsrakan och blev uppmuntrad vid asfaltsrakan när någon annan ropade till sin kompis ”bara 5km kvar vi kommer ju att klara det!!!”.  Inte långt därefter blev det dock ännu segare ändå, så orkade jag inte springa och landa på mellanfoten så att foten liksom får spjärn utan löpsteget kollapsade lite till Johanna 2013 men det var ändå inte mer än väntat. Mot slutet var det riktigt tungt och tankarna ihåliga, kunde inte bestämma mig för vad jag skulle tänka på överhuvudtaget trots att varannan tanke verkligen var positiv och tacksam för att jag höll på att klara det men också irriterad på mig själv för jag hade verkligen vittring på guldmålet men märkte att jag började förhandla och tänka ”Men silver är ju också jättebra”. ”Ja det är det! Men man kan ju för fan kämpa för guld!” Härdade ut och när det bara var 3km kvar vände det, tempot ökade något igen och jag höll ifrån de som var bakom och jag kunde faktiskt spurta i mål (ni har väl sett sånna slow motion-spurtar från alla motionärer som tar i allt vad de kan i slutet av långa lopp?)

2:07:23, inte särskilt långt från målet alltså! Och 17 minuter snabbare än min förra halvmara, och inte ont nånstans. Förutom i benen som var sjukt trötta. Inget vatten i målet och det var nog dagens största miss. Istället var man tvungen att få av sig chipet och lämna in det för att kvittera ut sin goodie bag där det fanns en festis. Jag kunde för fan knappt böja mig ner. Om jag kände mig som ett litet barn när jag skulle försöka knyta fast chipet och sen snöra skorna igen så var det INGENTING mot att försöka få upp dem och få loss chippet. Jag ska mejla till arrangören och be dem ändra titel på tävlingen till multisport…

Träffade på min gamla klass- och fotbollskompis Anna som dundrat in på 1:41, jäklar så imponerande! Vi kollade prisutdelningen och så köpte jag en varmkorv av kiosken mest för att det var Sandåkern som sålde. Nöjd och glad åkte jag hem och nu har jag legat i soffan mest hela dagen! Ätit, lekt en stund med Layla och rastat oss lite lagom i parken (hennes toalettbehov och mina krampaktiga ben), ätit lite mer. Jag har nog inte gått såhär konstigt sen Vätternrundan men vad gör väl det, jag fick ju silver.

På den här länken hittar du alla resutat från Umeå Halvmarathon 2017