Blodomloppet 2018 – race report

För några dagar sen sprang jag årets upplaga av Blodomloppet. En liten racereport, skriven samma kväll men som hamnat i utkorgen i väntan på hur det skulle kännas dagarna efter. Eller sanningen, nästan skriven samma kväll men jag var så trött att jag mådde illa så för säkerhets skull publicerade jag inget direkt, och sen glömde jag bort det. Får återanvända en bild från Göteborg eftersom jag inte tog en enda på blodomloppet, jag hade fullt upp med att springa och sen ha picknick (i år a.k.a. återhämta mig)

Ny bana på kajen. Det visade sig vara en fin runda, även om jag i början tyckte det var lite svårt se var starten var, det var trångt på kajen och jag var osugen på mer asfalt än på I20-området. Starten gick á la vasaloppet, dvs. en knall hördes plötsligt och sen såg man bara hur en orm av människor sakta segade sig fram. Ingen vits skynda för chipet startare inte förrän man passerar den uppblåsbara bågen ändå.  Mycket folk i början men det var lika bra, det gick inte springa för fort. Jag hade bestämt mig för att ge det jag hade och ha en jobbig och oskön timme och se vart det kunde leda. Kroppen kändes bra och efter backen upp förbi broparken och över cykelbron då det tunnades ut något med folk kunde jag kunde springa i eget tempo hela vägen. Första halvan kändes bra och gick i bra tempo men som jag brukar hade jag sen tungt mellan 6-8, men det var som sagt väntat. Det är intressant hur det ändå ska vara så svårt att tänka bort, jag VET ju att det är jobbigt då. Efter ungefär sju kilometer kom jag på att jag hade inte överhuvudtaget känt foten som var så skadad ifjol efter en överbelastning och låsning i hälen. Inte heller asfalten kände jag av, jag gruvade lite då jag helst springer på som hårdast grusväg eller gamliaspåret (sveriges hårdaste elljusspår?). Magen annonserade att den ville krångla men jag lyckades hålla den i schack med att fokusera på stabilt tempo och inte tänka så mycket på det, föraningar om mjälthugg andades jag igenom två gånger men sen kom tankarna ändå att jag skiter i något pers, jag är nöjd bara jag tar mig i mål på det här tempot hittills, försök hålla i bara, håll bara i….. och det lyckades jag med och när det var bara 1 km kvar så kom krafterna tillbaka igen. Det gick växla upp något och sen såg jag målet på rätt långt avstånd och bestämde mig för att nu järnspikar, nu kör jag. Så jag växlade upp mer och spurtade de sista kanske 200-300 m mot mål och höll på springa över några i målet. Banan gick ihop med de som sprang 5km några hundra meter före mål så det var tjockt med folk och alla hade inte direkt samma inställning om spurt på slutet eller det jag tycker är en ganska självklar regel: STANNA FÖR F*N INTE EN HALV METER EFTER MÅLLINJEN! Gah. Jag var alldeles för tävlingsinriktad jämfört med de runtomkring mig och som tur var hörde jag min kollegas röst när jag stod och flämtade och hängde över knäna. Hon fick lotsa mig till banan och vatten och jag tittade på klockan. 1 sekund över mitt mål… Jag var ändå nöjd att det gick springa så pass snabbt och att jag tagit ut mig, det var ju mitt mål.

Picknicken var som vanligt trevlig men jag var så trött att jag fick sitta och dricka läsk och försöka äta medan kollegorna sakta såg färgen återvända till ansiktet på mig. Kanske inte som de flesta har inställningen på just blodomloppet men för mig som inte springer jättemånga lopp och vill bli bättre på just att ta ut mig så var det värt det.

Snittpuls 170 bpm, max 183. Mitt max uppmätta i labb är just 183 så kanske har jag några slag över, klockan har mätt 187 nån gång på spinning men oklart hur den egentligen mäter maxpulsen, hastigheten mellan två slag bara? Eller snabbaste minuten? Nån som vet? Hursomhelst den ligger där nån stans och det innebär att 170 slag är ca 91-92% av max. Det är den pulsnivå jag brukar kunna komma upp i på intervaller eller periodvis i skidåkning men att kriga nästan en hel timme på ett snitt på 170 det är något nytt. Jag måste ha flyttat min gräns.

Tiden? Ska vi prata om den? Den är ju så individuell. Det är roligt se hur den hela tiden faktiskt förbättras, det är så lätt att bli lite irriterad för att det inte går ännu bättre men på det stora hela så är jag supernöjd. Klockan stannade på 55:01 och jag kan ärligt säga att det var folk ivägen både i starten men framförallt i slutet så jag hade nog kunnat spurta hem de sista två sekunderna för att hamna under min egna magiska gräns sub55 men jag är nöjd ändå. Min näst bästa tid på milen någonsin så klart jag är nöjd! Jag har ju skrivit om att jag sätter upp guld, silver och brons-mål för lopp och idag tog jag definitivt silver. Jag hade perset inom räckhåll men det betyder bara att jag fortfarande har perset inom räckhåll.

Dan efter var jag fortfarande mör men ännu mer nöjd och nu såhär flera dagar efteråt känns det mest fantastiskt att jag kunde ta i och att jag inte fick ont av asfalten och att magen inte pajade av att jag tog i. Igår var jag och tittade på toughest och blev allt lite sugen, kanske blir något sånt lopp som utmaning nästa år igen, ett som är säkert är ju att jag blivit starkare i överkroppen och det vore roligt att få testa det. I år är det dock ett fjällopp som är målet och att springa mycket fjäll för övrigt och hemma i stan att springa snabbt, det är ju faktiskt kul…

 

Glada nyheter och tråkiga beslut

God morgon världen! Jag sitter äntligen i lugn och ro vid frukostbordet och har en riktig datafrukost och läser bloggar, facebook och nyheter. Ungefär i den ordningen. Det är lördag efter en arbetsvecka som pågått sedan i söndags så det var skönt att sova ut, och den glada nyheten är att jag vaknade med en helt okej fot trots att jag utsatt den för löpning igår. Jag kunde till slut inte hålla mig, nångång måste en ju prova, och på måndag ska jag till sjukgymnasten igen så efter att ha varit helt smärtfri i mellanfoten en vecka och helt smärtfri när jag går i hela foten så testade jag. Mest för att få komma ut i luften faktiskt, starta dagen på strandpromenaden som hade blivit min tradition det här året ända sedan i mars. Inte varje dag då, men en gång i veckan. Jag tränar ju mycket som ni vet, men det jag känt passat allra bäst in på just ”friskvårdstimme” är att vakna vanlig tid men istället för att åka till jobbet direkt så få gå ner på strandpromenaden och springa. Det är nästan alltid sagolikt vackert och jag ser årstiderna växla, det är omöjligt att ställa höga krav på sig själv på morgonen så löpningen känns i stort sett alltid bra. Det är min friskvård. Resten är mer träning och hobby (och en del autopilot), hänger ni med?

Foten kändes okej och jag sprang intervaller men i rätt maklig takt, de var korta och upplägget var kortare och kortare. 5x2min(1min v) 5x1min(1min v) 5x30s (30s v). Upp- och nedvarvning gick jag och gjorde lite löpskolningsövningar. Det var helt magiskt att få komma ut!

Sen fram på dagen ömmade hälen rätt rejält så jag hade dåligt samvete när endorfinerna gick över men då hade jag inte mindre än två vick som instruktör så jag fick en massa träningsglädje från deltagarna. Premiär på pilates cirkel och det var hur kul som helst! Ni som inte testat, gör det! Cirkelträning med fokus på bålstabilitet, bålstyrka och kroppskontroll. Det är inte tjugo stationer situps utan det är hur du ska använda bålen i praktiken, det är i TRX-band, med pilatesbollar, små bollar, bosu-bollar, cx-band m.m.

Tillbaka på jobbet, i träningskläder för jag var ju inte med på passet själv, och sen avsluta veckan och åka ner på yogastudion och vicka för Moa. Ett gäng som ville avsluta sin vecka med after work-yoga och vara redo inför helgen. Sist av alla kom en man ner i studion som såg ut ganska exakt som Don Draper med en väska det stod San Francisco på och frågade ”are you going to teach a vinyasa class? Can I join?”. Såklart han fick!

Hursomhelst, idag är foten bra igen, den är pyttelite trött bara men det är ett klart förbättringssteg så nu är jag ganska säker på vad jag behöver göra för övning för att stärka upp så ska det här nog bli bra. Ingen vits att fundera så mycket mer på HUR det kunde bli såhär och varför just jag drabbades.

Det tråkiga är att den kommer inte alls hinna bli bra till löparveckan i bergen utanför Barcelona jag tänkt åka på i oktober. Inte ens i närheten, även om jag vet att jag skulle ha fått hjälp med att hitta alternativa kortare turer och så. Det känns så sjukt tråkigt, men också rätt beslut att inte chansa och åka och lägga massor med tid och pengar och inte kunna ens försöka vara med ordentligt. Jag satte det som mål eftersom jag inte var sugen på att sikta på något lopp utan hellre ha som motivation under sommaren att bygga så bra löpstyrka och kondis som bara möjligt för att få ut så mycket som möjligt av en sån resa. Jag måste säga att trots debaclet med foten så är jag ändå nöjd med löpsäsongen iallafall i år, och Barcelona finns kvar och det kommer fler löparresor.

Nu är morgonkaffet uppdrucket och det är dags att åka på potatisfestival på kolonilotten. Ha en fin lördag!

Topptur Åreskutan – löpning/vandring sommar

I söndags var jag med på ett pass som jag förra året bara kunde drömma om. Jag insåg det på lördagen att jag gick och längtade till toppturen och mindes plötsligt känslan från ifjol, då kändes det så avlägset. Jag undrade vilka det var som kunde träna så mycket att de orkade, de måste vara riktiga ultralöpare på heltid. När jag fått vara skadefri så har jag insett att även jag kan bli uthålligare, och springa i fjäll det vet jag ju redan att jag älskar. Jag vet också att det alltid är vissa partier som man får gå, förstår inte att jag inte tänkte på det ifjol. Vaknade och var längtig och pirrig och åkte i god tid till starten klockan 9. Vädret var fint och det var en härlig grupp, 25-30 personer ungefär. Ledarna var Ann-Sofie Forsmark som jag följt flera år i sociala medier som har min favoritinställning till löpning, ut och njut, och Magnus Hagström som jag bara hört talas om innan, visade sig också vara en kunnig och klok löpcoach. Vi tar väl turen i bilder, som vanligt kommer lite siffernörderi längst ner.

Topptur Åreskutan sommar (1 of 11)

Vi började från Holiday club och sprang uppför tottbacken. Redan där börjar utsikten över Åresjön imponera. Topptur Åreskutan sommar (4 of 11)Längre upp börjde vi även se åt fler håll, Åre är annars ganska ”enkelsidigt” men det finns förstås fjäll bakom fjällen. Snöfläckar kvar men torrt rätt långt upp, längre än då de hade rekat två dagar innan. Vi tog av på ”sommarleden” och därefter började det bli mer och mer snö.

Topptur Åreskutan sommar (3 of 11)Inte mig emot! Mina gamla trotjänare salomon s-lab terrängskor stod emot bra, men till slut var även jag blöt om tassarna men kolla utsikten. Vem bryr sig om lite blöta fötter? Det var ju plusgrader ute, det är skillnad om det vore vinter och minus..

Topptur Åreskutan sommar (10 of 11)

Vi kan väl ta en liten outfitgenomgång för er som är nyfikna. Nere i byn var det ca 10 grader när vi startade. Upp längs vägen gassade solen och vi tog av yttersta lagret ganska snabbt. Väl på toppen behövdes de igen. Jag har på mig:

  • Terrängskor salomon s-lab anno dazumal vid det här laget. Vill inte byta.
  • Långa strumpor
  • Kompressionstajts (helt utan syfte jag bara gillar dem)
  • sköna trosor of course
  • Löpartröja
  • Cykeljacka som står emot regn och vind från craft (som jag mest använder till löpning och längdskidåkning)
  • Buff
  • Tunna handskar
  • Löparrygga 4L
    • Mössa och skidhandskar
    • vätskeblåsan
    • bar och gel
    • skidväst
    • torra strumpor

Kul att jag verkar ha förmåga att bli fångad ovetandes i en bra outfitposering, det hände i skuleskogen också.

Topptur Åreskutan sommar (7 of 11)

Till slut efter ungefär 2 timmar och en kvart nådde vi toppen! Där fanns en liten stuga och femtio meter brevid en stor altan utan hus som gjord för att hoppa en toppbild på.

Topptur Åreskutan sommar (9 of 11)

Topptur Åreskutan sommar (8 of 11)Utsikten från toppen var inte alls dum. Byn Åre syntes inte längre men bortom den och åt andra hållet såg vi långt.

Topptur Åreskutan sommar (6 of 11)

På väg ner var det bara att släppa på, snön var mjuk men höll för att springa. Minns ni scenen i Ronja rövardotter då rövarna ska tvätta sig på vintern? De springer nakna och ystra nerför en backe. Ungefär så såg vi ut, men med färgglada kläder på. Ystert, tjoande, skrämmande, adrenalinkickande. Snabbt gick det, ungefär i 4:00 utför för mig, det är som en dundrande intervall i mitt fall och jag både blev omsprungen och sprang om. Tjoho!

Sen sicksackade vi oss nerför själva slalombacken och det var mindre kul, när snön tog slut blev det stenigt och tack och lov fanns det ändå upptrampade leder. Korsande downhillcyklister hade företräde och hade precis börjat sin säsong och sen var jag så trött på slutet att jag fick både mjälthugg och ont i ett knä, det är så himla slitigt att springa utför. Ni vet ju hur brant en slalombacke är, jag springer dem hellre uppför… Men ner ska man ju ändå och det var en härlig tur, ganska lättlöpt mot slutet tack och lov! En dryg timmes utförslöpning så totalt ganska precis 3,5 timmar. Så himla rolig tur och jag är så glad att jag gjorde den. Det var inte enkelt men det var fullt överkomligt. Turen går förstås att göra i lugnare tempo och vandra hela vägen, det går också att åka kabinbanan upp och bara vandra sista biten. Belöningen på toppen är ju densamma!

Åreskutan topptur i siffror och kartor

höjdkurva topptur sommar åreskutantopptur karta snapshot

Capture.JPG

Skärmdumpen visar hur vi sprang, det finns många sätt att nå toppen så det här är bara ett av dem. Banan från garmin finns HÄR. (jag vet inte varför de blir i mile när de görs offentliga, någon som vet?)

En liten analys av siffrorna: sträckan var ca 6 km upp och 8 km ner. Högsta höjd är 1420 möh och inte något annat som Garmin tror, där har lantmäteriet rätt och klockan påminner om att den faktiskt bara är ett verktyg att inspirera och optimera träning, inte en sann verklighet till exakt allt som händer. Stigningen är alltså total stigning, inklusive alla små knixar upp och ner längs vägen, totalt sett är det ungefär 1000 höjdmeter bara (”bara”). Kalorier är ju skitsamma, de är det jag tror minst på av klockan men det ger ju ett hum om att det är bra att käka ordentligt när man kommer hem igen. Pulsnivån är rimlig eftersom vi pausade mycket men konditionsträning 3,6 av 5? Till det säger jag: moahahaha, det här var nog det bästa konditionspasset på år och dar. Men framförallt: det roligaste! Topptur Åreskutan sommar (5 of 11)

Blodomloppet 2017

Ikväll gick blodomloppet av stapeln i Umeå, motionslopp i 10km eller 5km som många springer med arbetsplatsen. Är man 5 personer och bildar ett lag så får man en picknickkorg efteråt, bra upplägg. Blodgivare får rabatt och extra present dessutom. Första gången jag sprang ett blodomlopp var i Luleå när jag pluggade, det kan ha varit vårruset också, och sen dess har det blivit några stycken. Jag tror det här var mitt femte blodomlopp på 10km i Umeå. Det blev min bästa blodomloppstid någonsin, och hade det inte varit för min mage så hade det nog blivit pers. Men ni vet ju vad Gunde brukar säga, nära skjuter ingen hare…

Såhär såg det ut före, som vanligt massvis med folk och tur med vädret i år. Blodomloppet brukar faktiskt ha tur med vädret, förra året fick vi springa i uppehållsväder men ha picknick i regn. Jag var som vanligt lite nervös innan men också förväntansfull, jag vet att jag är i form och har tänkt och peppat att jag ska åtminstone ta i och för en gångs skull känns inte 10 km långt alls. Kanske för att jag sprungit en halvmara redan. Guldmålet var förstås pers, att upprepa sub55 från tjejmilen förra året med lite marginal. Silvermålet var bättre än blodomloppet ifjol vilket var 57 blankt och brons var sub60.

Starten var märklig, ingen ordning alls och ingen visste riktigt vilken startgrupp som var vilken. Tidtagningen börjar ändå med chippet under den uppblåsbara start-bågen så det spelar egentligen ingen roll, men när man är uppvärmd och redo är det mest störigt att behöva stå kvar i fem minuter extra. Vi kom iväg och det kändes bra, hittade snabbt mitt tempo som kändes bra och mycket riktigt var det också ett bra tempo. Insåg efter 3km att det var en slakmota, alltså en nästan omärklig men seg uppförsbacke. Sen går det nerför och då gick det undan och även inklusive lite vatten vid vätskestationen höll jag tempot bra. Sen började jag få ont i magen och behöva gå på toa, sånt som går över eller går att tänka bort oftast. Tänkte bort det i några kilometer men sen blev det outhärdligt, fick göra en avstickare in i skogen och inte nog med tidsbrist så råkade jag få in en grankvist i tajtsen. Inte en sån där färsking med skott, utan en torr jäkel. Lite rivig touch på de sista 2,5 km men nog med stopp och magontet släppte lite och övergick i att benet nästan låste sig, det har hänt en gång förut och då sprang jag också riktigt bra. In i mål älgade jag på under 56 minuter och det får jag vara nöjd med, irriterande förstås att inte klara att springa hela loppet (i år heller, ifjol fick jag gå p.g.a. mjälthugg) men det är ju bara början på säsongen också. Undrar hur fort jag faktiskt kan springa? Jag är sugen på att testa, tänker satsa stenhårt på att hålla mig hel och hålla löpningen så kontinuerlig som möjligt.

Det kommer fler lopp och det viktigaste är att ha kul, på blodomloppet blir det extra tydligt med kollegor som hejar på varann i alla olika nivåer. Vi hade två lag med deltagare i alla klasser, både dam och herr i 5km och 10km och även i promenadklassen samt egen hejaklack. Det ni, det är ingen dålig uppslutning för en enhet på 15 personer! Vi avslutade rutinerat på fotbollsläktaren även om det var riskfritt för regn i år. Picknick och eftersnack när det är som bäst! 

Trailrunning i skuleskogen på Höga kusten

I lördags var jag ute på en härlig löptur som jag sett fram emot länge och ett tidigt mål med vårens träning att kunna följa med på. Jag åkte med Iksu frilufts till skuleskogens nationalpark på Höga kusten för att springa stigar! Förkunskapskravet var ”kunna springa en mil” och det fanns en liten packlista på hemsidan (finns just nu på iksu frilufts hemsida, kanske byts den ut senare mot nästa års turer) och det var även ett förmöte som jag missade p.g.a. hade pass men min längdskidkompis Sofie gick för oss båda. Vi möttes på iksu sport och åkte i samlad trupp ner till entré syd, från Umeå tar det ungefär två timmar att köra. Lite fika i bilen så var vi redo att starta på en gång. Kartor, toa och massor av parkeringar fanns vid enrén och vi hade makalöst tur med vädret, efter förra veckan här med snö.

Trailrunning skuleskogen höga kusten (4)Utsikten från entré sydkarta umeå dockstaMer om turen i kartor och siffror längst ner

Vi sprang ner och ut mot vattnet och det var inte många kilometer spång och mysig skog ner till en strand som såg ut som från rivieran. Badlängtan! Vi stannade till och kikade in i en typisk höga kusten-stuga, det finns rätt många så skulle det mot förmodan vara fullt kan man alltid gå till nästa (jämfört med i fjällen där det ofta är rätt långt).

Trailrunning skuleskogen höga kusten (6)Trailrunning skuleskogen höga kusten (7)Trailrunning skuleskogen höga kusten (5)Trailrunning skuleskogen höga kusten (3)Det finns rätt tätt med sånna här stugor att pausa och övernatta i. Obemannade men fina!

Trailrunning skuleskogen höga kusten (8)

Vi fortsatte genom skogen och det var sådär magiskt solljus och fågelkvitter, väldigt efterlängtat att få tassa mjukt också. Gruppen var väldigt jämn och det var ett bra tempo som var kul att springa i men gick att småprata. Lungorna helt okej men det kändes att benen var ovana terräng. Första delen var väldigt lättsprungen och eftersom alla var pigga och vädret var grymt så svängde vi ut på tärnättholmarna också. Där satt jag och fikade med snöskorna för ett drygt år sedan. Sedan började det så smått gå lite uppför och vi tog oss till tärnättvattnet, där jag tältade första natten på höga kusten winter classic. Riktigt roligt att se alltihop sommartid, det gick jag och längtade efter när jag varit på snöskovandringen. Lite fika och dasspaus och sen vidare mot slåttdalsskrevan. Trailrunning skuleskogen höga kusten (11)

Trailrunning skuleskogen höga kusten (9)Typiskt härlig stig att springa på

Trailrunning skuleskogen höga kusten (10)

Trailrunning skuleskogen höga kusten (12)

Sen kom vi då till slåttdalsskrevan där det sägs att Ronja Rövardotter spelats in. Tveksamt om de verkligen hoppade över den klyftan dock, jag misstänker trickfilmning… Där hör det till att fota och precis som på vintern är det lätt att alla hamnar på varandras bilder men vi försökte vara lite schyssta.

Trailrunning skuleskogen höga kusten (14)

Fotograf Sofie fångade mig på väg till min pose, och när jag ser bilden tänker jag att vi kan passa på med en dagens outfit. Det är ju inte alls min grej men när det gäller sånna här turer tänker jag att det kanske är fler än jag som brukar noja lite över att vara rätt klädd och jag tycker jag fick till en rätt snygg matchning också faktiskt. Jag har på mig, och vi börjar nerifrån och upp så blir det som när jag packar för lopp:

  • Insprungna terrängskor. Jag har ett par gamla salomon s-lab, egentligen tävlingsskor men jag gillar dem jämt. Superduperlätta men ändå bra grepp.
  • Knähöga kompressionsstrumpor. För jag gillar det och mina vader är slitna.
  • Tajts och premiär för året: utan långkalsonger!
  • Sköna underkläder
    • Sporttrosor, inga speciella men av icke-bomullstyg. Underskatta inte att råka ta ett par osköna en sån här dag.
    • sporttop och pulsband
  • Underställströja. Lite för varmt, hade funkat med t-shirt eller en tunnare löpartröja.
  • Löparjacka. Ingen speciell, min är från Nike och kommer från iksus gruppträning, men den har fickor, inknövlingsbar huva, funkar en liten stund mot lite regn, funkar hyffsat mot vind.
  • Pulsklocka
  • Löparrygga från salomon, min är på 20L och det behövdes inte alls så stor, men den är skön att springa i ändå och jag är ju rätt lång så den sitter bra. Sofie hade lånat min 4L och det funkade också utmärkt. I ryggan:
    • Mössa och vantar
    • Fleece/vindväst (som jag egentligen har till skidåkning men den funkar bra som förstärkning på sommaren också)
    • vatten
    • snacks
  • Buff

Trailrunning skuleskogen höga kusten (15)
Äntligen min tur!

Trailrunning skuleskogen höga kusten (2)Från andra hållet blev ljuset betydligt bättre och även en häftig molnrök svepte förbi

Trailrunning skuleskogen höga kusten (16)

Efter slåttdalsskrevan bar det av uppåt mot belöningen, slåttdalsberget med utsikten över havet. Så vackert, berg och hav så nära varandra. Fick även den vintertid förra gången. Högsta höjd 298 m ö h.

Trailrunning skuleskogen höga kusten (17)Trailrunning skuleskogen höga kusten (19)Såå efterlängtat!Trailrunning skuleskogen höga kusten (18)Hade såklart skrytbuffen på mig 

Därefter tog vi nästan samma väg ner och började slingra oss hemåt, en stigning till och då började benen vara rejält trötta. Tack och lov var de sista drygt 5 km nästan bara neråt och mer och mer lättsprunget. Härligt att ändå hålla uppe tempot, det hade jag nog inte gjort om jag sprungit själv. Några hade sån kräm kvar att de gasade på, själv tuffade jag i jämn takt sista biten och njöt av skogen och att kroppen orkade hela dagen utan skavanker heller. Hittade en blåsa på en tå när jag kom tillbaka till bilen men den hade jag inte ens märkt, så det var klart godkänt resultat. Vi satte oss vid entré syd och åt vår medhavda matsäck innan vi sen rullade hemåt. Trötta och ganska illaluktande men väldigt lyckliga.

Trailrunning skuleskogen höga kusten (21)

Turen i siffror

Vi startade turen inte så långt från kusten och sprang ner till havsnivå direkt. Två större stigningar med maxhöjd 298 m ö h, det ger dryga 500 höjdmeter totalt på turen. 19,6 km mätte min klocka, någon annans något mer och någon tredje något mindre. Det beror nog mest på viftande med armar, antal dasspauser och GPS-satelliternas förnuft och känsla. Vi var ute i 3:45 inklusive snackspausen, total färdtid var 2:57. Allt är såklart superindividuellt hur långt man hinner, och vi höll ett ganska högt tempo. Jag är glad att jag kunde springa lite mer än en mil innan faktiskt. Att vandra skulle nog ta ungefär det dubbla, men vi gjorde ju trots allt avstickare också så att skippa tärnättholmarna sparar 1,5 km och att hoppa över utsikten sparar en hel del höjdmeter, men gör bara det i nödfall för det är såå värt det!

Jag tror inte direkt på kalorimätaren i sånna här klockor, men det ger en indikation ändå på att det faktiskt är viktigt att inte glömma snacks!

 

karta och höjdkurva

 

För dig som vill titta ännu närmre eller testa springa eller vandra rundan själv har jag exporterat en direktlänk till själva rutten från min gps-klocka (garmin) Höga kusten skuleskogen Terränglöpning

18404149_10155476821477280_6730302300067821624_o

Stort tack till Iksu frilufts och alla grymma löpare som var med och gjorde dagen kanon! Har lånat bilden från Iksu Frilufts facebook och jag kommer definitivt hålla utkik efter fler turer med dem.

Jag gjorde förresten en film om dagen också, den finns på instagram! Den går att titta på även utan konto via länken och det går även att se via dator, då syns det dock att kvalitén är för mobil.