Världscup i Ulricehamn

Den här helgen alltså, så häftig upplevelse. Den har gått somliga helt obemärkt förbi men för andra har det varit en världshändelse och en riktigt, riktigt mäktig sportupplevelse. Jag har varit i Ulricehamn på världscup i längdskidor (och tyvärr fått svara nej flera gånger på frågan ”har du åkt?”) och sett världsstjärnor som Charlotte Kalla, Daniel Rickardsson, Dario Cologna, Therese Johaug, Ingvild Flugstad Östberg…. i stort sett alla var där, några storstjärnor som saknades p.g.a. skador, förkylning och uppladdning inför VM var Stina Nilsson, Martin Johnsrud Sundby och Johannes Høsflot Klæbo.

Jag åkte ner med Sofie i torsdagskväll och checkade in hemma i hennes barndomshem och sov som en stock. Fredagen tog vi en liten sightseeingjoggingtur och det var första gången jag sprang på evigheter efter ryggont och lätt förkylning och svinkallt väder i Umeå så det var helt underbart att komma ut i SOL och röra på sig. Vi gick direkt därefter till Ulricehamns kallbadhus för att basta och bada i sjön.

Ser ni så fint? 

Extra kul eftersom jag dels börjat vinterbada en del på slutet men också för att jag skrivit en hel c-uppsats om kallbadhus och ritat ett förslag på det i Umeälven åt umeå kommun för sisådär tio år sen nu. Vi har fortfarande inget kallbadhus och jag har bara läst om dem, och jag har vinterbadat och bastat men aldrig provat något riktigt kallbadhus. Det ser precis ut som klassiska bilder, på pålar ut i vattnet. Bastu med underbar utsikt över sjön och så en snorhalkig trappa ner i för dagen ganska grunt vatten. Det råder ju lite olika skolor huruvida man ska basta eller inte när man vinterbadar (att det är hälsosamt att låta kroppen sköta igångkicken av värmen och blodcirkulationen för egen maskin) men åh så gött! Jag älskar ju att basta också.

Det var härlig avslappning och den behövdes för sen behövdes det hjälp från funktionärerna och självklart hoppade vi in och hjälpte till. Vi hämtade ut våra biljetter och var upp på området och kollade in det, planerade var vi ville stå och se tävlingarna. Vi åt buffé på området på ”uppvärmningen” som eventet kallades på fredagkvällen och det satt fint även om vi inte var i riktigt samma upptaggade stämning som en del som kört företagsstafetten och sen börjat med after ski direkt.

På lördagen kom vi tidigt, typ först av alla när det öppnade klockan åtta. Sen stod vi på upploppsläktaren hela dagen, med bara små utflykter till bajamajorna, vattenfalls glasbur för lite värme och för att köpa hamburgare.  15 km fristil för herrarna och 10 km fristil för damerna, herrloppet blev riktigt spännande medan Therese Johaug som vanligt var rätt överlägsen på damsidan. Ebba Andersson gjorde återigen en fantastisk insats och kom trea. Allt det här har ni förstås redan läst i tidningarna om ni är intresserade och annars kanske ni totalt skiter i längdskidåkning. Jag tycker det är så kul att åka men också att titta på, det är ju inte heller alltid givet att man gillar det. Ulricehamnsborna med omnejd och tillresta var helt suveräna som publik och åkarna slutade aldrig tacka dem och kalla oss för världens bästa publik och att det borde vara världscup i Ulricehamn jämnt. Kolla till exempel det här klippet på när Ebba går i mål.

Gänget på läktaren

På söndagen var det stafett och vi såg damernas 4x5km från upploppsläktaren och dånet när Jonna Sundling spurtade om finland för en andraplats finns det inga adjektiv i världen som kan beskriva. Sen gick vi ut i skogen för att kolla herrarna, dels var det ganska blåsigt och snöigt och det kändes också kul att få se lite mer av arenan och röra lite på sig. Herrarna körde 4×7,5 km (till skillnad från på mästerskap och OS då de kör 4x10km) och det innebar att de körde två varv ute längs banan medan damerna bara ett långt och ett kortare varv. Så vi stod vid ”väggen” och såg dem passera både nerför och uppför två gånger per åkare och det var häftigt att komma dem så nära. Vilka muskelpaket och skickliga i tekniken och återigen häftigt att se vad publikens jubel kan göra för att orka uppför en backe. Det var en helg av längdskidåkning när den är som allra bäst och som det ser ut återkommer det 2021 till Ulricehamn och då är det mycket som ska till för att inte jag ska vara där igen också.

Skidpremiär!

Idag begick jag premiär på skidor, äntligen! Vintern har inte alls kommit igång som förra vintern, däremot mer likt vintrarna innan då det knappt gått att åka. Nydala konstsnöspår har nog varit öppet ett tag men jag har inte haft så stor lust att åka och trängas på 1,8 km och med fullt upp med andra saker har jag valt att inte tänka så mycket. Jag skulle gärna åka kungsledenrännet i år också men känner än så länge ingen stress över träningen, över dessa mil som ska samlas. Jag levde länge i tron att jag skulle kunna åka i Kiruna, hade till och med bokat vandrarhem så nära skidspåren som möjligt, men det var inte ens snö där.

Så idag tittade till och med solen fram och jag låg i soffan och kollade på damernas 10km-lopp på vinterstudion och tänkte att idag, nu ska det bli av. Det får bära eller brista, jag åker och kollar och får lite frisk luft och dagsljus. Spåret var inte preppat sen lucia men då såg jag att femman faktiskt varit preppat för skejt, däremot bara 1,8 på klassiskt.

Åkte till Nydala, tog ur skidorna och pjäxorna och insåg att jag inte stoppat i några sulor i pjäxorna men shit happens, det brukar alltid gå lite trögt ändå första passen. Ömt i ländryggen och dödsflåsigt så det bara går att åka 5-6km. Jag brukar dock alltid börja med klassiskt och jag har ju aldrig åkt så mycket som förra säsongen. 80 mil varav 65 mil skejt, så när jag klev på nu ganska precis åtta månader efter rännet så kändes det som vanligt. Jäklar vad härligt! Superfint före hela 5km, bortsett från saxbacken som var full av gräs och barr men den är ju ändå go att slippa (superbrant för er som inte åkt den). Det blev två varv och så ett sista på 1,8 för att jämna ut och få ihop en hel mil, den gick lätt idag. Jag har inte ens vallat om sen kungsledenrännet så kanske var det därför det gick så lätt, hade ju rena guldvallan då. De klassiska åkarna hade svårt att få fäste och det är nästan lite extra skönt att skejta då. Inga känningar nånstans, inte ens lite blåsor på tummarna från stavarna eller trötta fötter (och då hade jag inte ens sulor…!). Flåsigt förstås, men det är bara att konstatera att det är svårare att komma upp i sån puls i löpning, det är den här tiden på året det händer magi med konditionen, om bara förkylningarna håller sig borta.

Äntligen, äntligen, äntligen! Så skön känsla i kropp och knopp, det är verkligen min favoritsport det här.

Stiglöpning och träningsinspo

Jag har haft en riktigt fin träningsvecka, den har innehållit mycket men ändå inte känts slitsam nån enda gång. Efter en helg med vandring med tung ryggsäck var det skönt sträcka ut och knaka igenom måndagspassen på iksu plus, somamove och yoga för löpare. När jag kom hem från det hade jag ett mess med förslag att hänga på TTGUs pannlampslöpning på tisdagen, sista anmälningsdag där och då på måndagkväll. Jag fick ett infall och anmälde mig! Hela 40 riksdaler skulle de ha, då går det ju inte tacka nej. När det blev tisdagkväll och kallt och mörkt så var det ju redan bestämt så vi åkte till Hamptjärnsstugan och väntade in bussen, lite miss i planeringen tror jag för vi fick vänta en halvtimme extra och det är ju lite småsegt när man står och huttrar och vill iväg och helst inte vill komma hem mitt i natten. Vi åkte bussen som skjutsade oss 9 km bort, övriga sprang antingen 17 eller 27 km. Starten gick vid 19.45 och det bar av i ett ganska högt tempo, jag hängde på några som verkade någorlunda lika och sen efter någon kilometer hittade vi in i en skön lunk. Första gången pannlampslöpning för mig! Så himla mysigt och det var skönt att springa med andra, det blir lite mer upplyst och lite trygghet. Efter halva vägen ungefär var det förvirring om vägen men en man i vår klunga var helt säker så vi hängde på honom och då var vi plötsligt bara några stycken och de var betydligt snabbare än mig. Jag försökte hänga på men det gick inte och då var det dessutom rätt stenigt och mycket hala löv på stenarna. Hann precis tänka att kommer det mer stenar nu så bryter jag antingen nån fotled eller handled, men då öppnade det upp sig och blev supermysig stig. Min pannlampa glappar lite så det blev spännande några ögonblick men sen lyste den igen och jag började höra 363an. Kom ikapp en man så vi sprang sista biten ihop, uppför från vägen till stugan. Där fanns det fika framdukat så det blev varm blåbärssoppa, macka och chokladboll till kvällsfika innan vi rullade hemåt.

img_6654

img_6656

Onsdagen var jag för andra veckan i rad på bodybalance, så himla skönt pass! Torsdagen checkade jag ut vid 16 från jobbet och blev upphämtad av Macke och Nova och så åkte vi till Bäcksjön och sprang runt den. Stig och stränder som på mallis, utan att överdriva faktiskt. Så himla fint och det är nåt visst med att springa runt nånting. Det är 8 km runt och en timme tog det i skön pratfart med stopp på stränderna för vattenhunden Nova. I tisdags tog 9 km en timme, inklusive ganska rejäl uppför på slutet men också skillnad i intensitet och puls, så härligt att löppass kan se så olika ut, även om det på papperet ser ganska likt ut. Två distansrundor på stig 8 respektive 9 km, men ändå så helt olika i pulsnivå, tempo, upplevelse och syfte med pass. För mig var båda två syftet helt och hållet upplevelsen men träningsmässigt så var den ena ganska nära en utmanande distansfart eller tröskelfart och det andra ett lugnt återhämtningspass.

img_6673

Igår hade vi inspirationsdag på Iksu, det är femte året jag är med och det är så himla fint avbrott mitt i oktober att få massa ny inspiration. Jag försöker gå på sånt jag inte kan gå på annars, vi är ju rätt bortskämda på iksu trots allt, och gärna med externa inspiratörer. I år blev det Qi Gong, mediyoga, föreläsningar, löpintervaller och bodypump. Qi gong var nog det som toppade i år på överraskande bra. Jag är fascinerad av alla österländska ”träningsformer”, som mer är filosofier och så kopplade till helheten. Qi gong balanserar nervsystem och sinne och startar igång energier. Det var precis vad det gjorde, extra bra för mig som har krångel med stel bröstrygg och framåtskjutna axlar, det strålade glatt från halsen och ut till fingertopparna nästa vad jag än gjorde, men jag njöt av det, det var på ett goont sätt. Föreläsning om löpning med L-G och Malin Skoog, fortsättning från förra året och lite repetition, i år hade jag mobilen så jag kunde fota det jag vill komma ihåg. Mycket matnyttigt och framförallt väldigt humoristiskt berättat. De har så mycket kunskap och klok inställning till löpning. Sen var det mediyoga, även det med Angelique från Luleå som hade Qi gongen. Det var ungefär vad jag väntat mig, mycket andningsövningar och lugn kundalini. Jag gillar det och i och med att jag gjort det rätt mycket utan att veta om det tidigare, när jag hade en skiva hemma som hette ”slipp huvudvärken” utan att ha en aning om att det var nån särskild yogaform, eller ens yoga, så jag känner mig trygg i just de mantrana och övningarna, det är välbekant och jag vet hur gott det gör min kropp och knopp. Lunchföreläsning med Christina Rickardsson som berättar sin historia från gatubarn i Brasilien till friidrottare i Sverige, jag har hört henne förut tillsammans med Stefan Holm men det var intressant höra igen, denna gång med mer twist mot idrottandet. Under tiden åt jag min medhavda lunch, enkelt genidrag om ni frågar mig: pasta, grillad kyckling, pesto och körsbärstomater ihoprört till en kall sallad. Sen var det löpintervaller med Malin Skoog, en workshop som hette ”ta din löpning till nästa nivå”. Det var ett blandpass för att få prova på flera olika sorters intervaller och det var riktigt kul. Jobbigt men intervaller är ju så häftigt, det är hemskt men efter en halv minut är man människa igen och efter en minut är man nästan sugen på en till. Sista klassen för dagen hade jag anmält mig till bodypump, det är första gången jag går på pump sen jag slutade instruera själv för drygt två år sen. Före det körde jag varje vecka i kanske 4-4,5 år, varav 3,5 år som instruktör (och före det periodvis regelbundet i typ 10 år). Den stora anledningen var att jag blev sugen när jag såg vem som skulle hålla i det, min tränare på grundutbildningen Matilda Björck och Iksus Sara Sandström. Båda två är krutpaket och riktigt duktiga instruktörer och lite nostalgitripp med Matilda. Det var ett härligt pass, och jag fick bekräftat att det går för fort för att min rygg ska gilla det, det var en av anledningarna till att jag slutade instruera, men jag älskar fortfarande träningsformen och musiken. Sån genomkörare på en timme får man leta efter! Träningsvärken lär heta duga, trots att jag tack och lov inte fick för mig att ta mina gamla vanliga vikter. Kroppen mör, ben och armar darriga och sen var det bara hem och duscha, lägga upp benen en liten stund och sen bege mig till Rex där vi hade instruktörsmiddag. Över hundra pers, och då var det ungefär hälften som kunde komma. Mäktigt gäng kollegor minst sagt!

Idag har jag en lugn vilodag, ingen träning utan ska unna mig att tom-duscha, göra ansiktsmask och prova växtfärga mitt nyklippta hår.

Löpcoachutbildning steg 1

Min egentliga anledning att åka ner till Stockholm var inte att springa tjejmilen, det var en bonusgrej jag gärna ville göra när jag ändå skulle ner. Det jag åkte ner för var att gå en kurs inom löpcoaching. Det fanns inte en chans i fredags att jag pallat sätta mig på ett plan, än mindre att jag skulle orkat springa tjejmilen i lördags, men efter 48h i sängen hemma så åkte jag ner på söndagkväll. Helt okej mådde jag och sååå peppad, jag har längtat till det här! Helt utan prestationskrav eller pirr, som jag ibland känt på en del andra utbildningar (är jag lika stark som de andra? Tänk om jag inte hittar till lokalen? Osv) 100% peppad var jag den här gången och extra tacksam efter förkylningen att den släppt tillräckligt. Lite var den kvar men jag deppade inte särskilt och det gör jag inte såhär i efterhand heller. Jag har kunnat vara med på allt utom då de andra maxat sig, även om det varit rätt korta pass. Jag tänker inte göra om tabben jag gjorde för några år sen då jag tränade förkyld och åkte till Stockholm på kurs och kom hem med lunginflammation, bronkit och mykoplasma.

En dag löpkunskap och två dagar löpcoach steg 1, ute på Bosön som är ett stort träningscenter på Lidingö där många träningsutbildningar hålls. Utbildningsföretaget heter ”konditionsidrott” och lärare var Calle Norell och Malin Ewerlöf. Jag hade spanat in några olika men jag gillar deras approach med vetenskap men ändå enkelt och kompakt upplägg och så gillar jag Malins coachingstil och inställning till löpning från podden ”Ewerlöf & Månström”. Plus att hon är en legend inom löpning i Sverige förstås, men det var ju inte löpning vi skulle lära oss egentligen utan allt runtomkring.

Hur kul som helst, de var ännu duktigare och mer inspirerande än jag hoppats. Vi har kört massor med löpskolning, mycket nytt även för mig som kört en hel del, och massor med kunskap kring löpning och träningsupplägg och mycket nördande kring teknik. Vi har även lärt oss göra vissa tester så nu är jag redo att coacha löpare. På riktigt.

Jag nyper mig i armen och fortsätter läsa vetenskapliga artiklar om styrketräningens effekt på löpekonomi på planet hem. Jag har redan bokat in min första kund för vo2max-test och satt ihop några pass till en annan, och börjat skissa på ett upplägg till mig själv också. Det är vänner och familj än så länge för att öva, men jag hoppas kunna coacha fler!

Tavelsjö halvmarathon 2018

Det börjar väl bli hög tid för en race report från förrförra helgens halvmara. När det känns som att alla andra springer lopp i helgen men jag är förkyld och fick stanna hemma från Tjejmilen så blir det tillbakablick på Tavelsjö Halvmarahon! Min tredje halvmara och jag trodde ett tag att det skulle bli min snabbaste. Jag gick ut på första kilometern på 5:07, ett kanontempo när det gäller mig. Då var det bara två mil kvar då…

Inför loppet

Jag hade datumet uppskrivet länge men lite löst sådär, det är alltid svårt veta hur träningen går och ifjol var jag så förhoppningsfull på försommaren och hade otur och blev skadad. I år har jag sprungit regelbundet men inte jätteavancerat, två gånger i veckan har jag haft som riktlinje och följt ett enkelt schema med typveckor och typpass. Men mest har jag vandrat eller sprungit på fjället som alltid blir rätt mycket inslag av gång. Men jag kände mig stark och säker på distansen och eftersom jag ändå skulle hålla i uppvärmningen för Iksus räkning så var det ju lika bra att springa.

Så vi kom dit i god tid och vädret var fantastiskt, jag kände flera som skulle springa och morsade på lite folk till höger och vänster. Uppvärmningen skulle ske från ett lastbilsflak intill starten, som i sin tur var vid Tavelsjö kyrka (karta finns längre ner). Jag visste inte hur det såg ut på förhand och inte vad jag skulle vänta mig alls men det blev jättestor uppslutning! Stora delar av startfältet och det bästa av allt, många barn och publik hängde också på! Vi körde tre peppiga låtar med enkel koreografi och jag hoppas det var uppskattat. Det verkade så och det var några som tackade för uppvärmningen längs banan sen.

Starten gick klockan 11 för den första startgruppen, för de som tänkt springa på 1:55 eller snabbare. I det här fallet verkade folk bedöma ganska bra, till skillnad från till exempel vårruset där det kan stå barnvagnar i sub20-gruppen. Jag hade oavsett uppvärmningsrollen planerat att starta i startgrupp två eftersom mitt pers är 2:07 och tidsoptimist i vanliga fall så på lopp är jag realist. Perfekt för jag hann med en sväng på bajamajan där emellan!

0-5 km

Första kilometern gick snabbt, det var lätt utför men inte så att det märktes jättemycket och jag sneglade på klockan för att hålla koll. Första plingade in på 5:07 och då hade jag ändå bromsat, tänkte att det här verkar bli en bra dag bara jag inte går in i väggen direkt. Bara 20 kvar… Ganska direkt kom vi ut på en lite större väg och då började det svagt stiga uppåt. Kroppen kändes helt okej och det gick att hålla ett ganska bra tempo utan att känna att det var risk att stumna. Det var också galet vackert i solsken över åkrarna och sjön runtomkring. Jag gillar ju inte asfalt men det gick bra och redan efter 4 km kom första vätskestationen, skönt! Jag drack sportdryck i farten och hällde en mugg vatten över huvudet. Varmt men det fläktade lite, skönt att jag valde shorts iallafall! Jag gillade att det var vätska redan efter fyra kilometer, det kändes så himla överkomligt och som ett bra delmål. Redan här har jag börjat tänka på att en sjundedel är gjord, sen första vätskan osv… Första fem kilometerna gick på strax över 28 minuter och det var väldigt god marginal till ett personbästa, jag kände mig peppad men också så himla glad av att vara ute och njuta och med tanke på mitt mörka psyke förra loppet så tog jag ett beslut att inte bry mig om tider. Jag utvärderade länge om det var hjärnan som var lat och inte ville ta i men det var faktiskt att jag verkligen, verkligen ville njuta av en fin löpupplevelse.

6-10 km

Det fortsatte längs asfalt och jag kände lite i knät i det ben som foten fortfarande är lite instabil på, det blir lite spänt. Tempot höll dock bra och jag hade en person jag drog fram och tillbaka med, i svaga uppförslut kom hon ikapp mig men så fort det började gå bara aningens lite utför så drog jag ifrån och kom det en lite större backe så gick jag om också. Just när både jag och knät började vara ganska less på asfalten fick vi svänga av, vid 9 km. In på en skogsväg och direkt blev det härligt springa igen. Lite fler och mindre backar och det dröjde inte länge innan jag drog ifrån min parhäst och sen såg jag henne aldrig mer (yey!). Första milen på 58 min så det hade alltså börjat gå lite långsammare, jag hade släppt vittringen på min drömgräns under två timmar men fortfarande var ett pers (2:07) inom räckhåll gott och väl.

11-15 km

Efter en timme tog jag en gel, det gick helt okej men de är ju så kladdiga! Colaklet över hela handen och ingenstans slänga skräpet men planen var vätskestationen efter 12 km så det var bara att hålla i. Då hade det dessutom börjat kännas lite tyngre, och märktes i tempot även om det inte kändes i kroppen att det gick lite långsammare. Jag gillade verkligen uppdelningen av vätskan, hela sträckan blev så lätt att dela upp i smådelar. Nu var nästa stora mål den omtalade mördarbacken efter 16 km.

16-20 km

Backen var lång men inte så farlig som en kan tro om en mördarbacke. Den gick i okej lutning och jag kollade på klockan och det var inte så himla många höjdmeter, kanske kring 40 höjdmeter totalt på en inte alltför lång sträcka. Jag minns inte riktigt abborrbacken från Lidingöloppet men kanske som den ungefär, hörde jag någon säga. Mitt på hållet fanns en vätskestation och där stannade jag och drack för första gången. Alla tidigare kontroller hade jag druckit i joggfart, något jag tydligen är ganska bra på. Jag har läst nåt tips om att klämma ihop muggen och så får man ju sänka farten och inte vara rädd för spill. Nu var det dock läge att gå. Jag fortsatte sen joggandes och förhandlade och funderade om det vore bättre att gå men kom fram till att det faktiskt inte var det, det gick helt okej att småjogga. På toppen stod en tavelsjöikon och erbjöd en svängom med hambo men jag tackade artigt nej även om jag älskar sånna kringaktiviteter på lopp, för risken var överhängande att jag fått kramp om jag försökt röra benen i nån annan riktning än lugnt framåt. Efter backen skulle det då rimligtvis bli nerför och då tassade jag förbi några igen, men sen var det som sirap. En tröst var att de flesta runtomkring verkade ha sirap i benen, det gicks här och där och det lunkades låååångsamt. Jag började räkna ner men 3 km kändes oändligt. Mot slutet var det också nån konstig felberäkning med kilometerskyltarna så vätskekontrollen upplevdes närmare än den var och väl ute från den, ja då kom 18km-skylten… suck och stön, hela 2km kvar. Men på den kontrollen fick jag coca cola! Det är så gott på lopp, kommer aldrig glömma barnet som bjöd mig på cola på vasaloppet, herregud vilken god cola. Ungen bjöd säkert tusen åkare den dagen, kanske flera lopp och flera år men jag kommer minnas hen för evigt.

20-21 km 

De sista kilometrarna var snigelfart och sirap i benen och även om jag inte tänkte ge upp helt så kom tankarna på ”hur kan det ens vara såhär jobbigt? måste jag gå nu? det är ju typ tio minuter kvar bara?!” Jag räknade till slut lyktstolpar och kollade klockan tusen miljoner gånger och jag såg målet tydligt, det syns så väl med svängen in till höger mot byn och jag visste ju precis hur det såg ut. När jag såg målet rent fysiskt med kanske 300 m kvar försökte jag spurta men det var förgäves, men upploppet på kanske 30 m kunde jag åtminstone springa med hedern i behåll, dock förbispurtad på mållinjen av en gammal fotbollsrival så det var lite surt men imponerande, inte spelar det ju någon roll. Härligt att se alla som tar i! Och så många gånger jag fått höra ”Men du var ju för pigg på spurten! har du inte tagit i?!” Jag hörde bara Sofie heja och hon sa efteråt att jag sprang i mål med snyggt löpsteg och det känns mycket mer värt. Jag kände mig faktiskt stark mestadels under loppet, men den något oväntade sirapen på slutet var seg.

Summering

Jag är supernöjd med loppet på det stora hela. Jag kände tidigt att jag inte ville ta det på för stort allvar och ändå gick det kanonbra springa i början. Kanske lite för fort eftersom det blev så jobbigt på slutet men jag har så himla svårt hålla igen också, det är ju så härligt när det går lätt. Och lite höll jag ju emot, jag körde iallafall inte in i väggen efter 3km och jag höll oväntat bra i backarna! Och utför! Hur har jag blivit så bra på svagt utförslöp? Jag är supernöjd, där var jag riktigt i form och både återhämtade mig och knappade in placeringar varje gång. Tiden blev 2:09:26 och det är en bit från pers (2:07:18) men det var å andra sidan mycket mer kuperat och jag har inte direkt tränat specifikt för det. Att kunna damma av en halvmara mest på skoj, det är banne mig en härlig känsla att känna sig så grundtränad! Är sjukt imponerad av min kollega som kom fyra och Sofie som kom nia, vilka träningsinspiratörer jag har omkring mig!

Alla resultat för tavelsjö halvmarathon 2018 finns här och här syns banan och höjdprofilen:

På kvällen var det Winnerbäck-konsert i Hedlundadungen, ett stenkast från mig. Så pizza på balkongen och sen en kort promenad var perfekt övergång till att få höra alla gamla favoriter igen, visserligen i galet ösregn och vind men det blev nästan bara mer minnesvärt.