Den här dagen alltså. Från att vakna utsövd med en timmes extra sömn, en kaffe och typiskt spansk frukost åkte vi till stranden. Gava, ett stenkast norr om Castelldefels där jag brukade hänga. Vi solade, badade, i slutet av oktober! Det är mer än jag ens kunde drömma om hemma i höstregniga mörka Sverige. Vi åkte vidare till Sitges. Åt paella, strosade. 
Kategori: The Tramp goes…
Reseinlägg
Om att vara hemma i Barcelona
Jag kände mig hemma så fort jag klev av flygbussen vid plaza espanya. Värmen var helt ofattbar, över 20 grader klockan fem på eftermiddagen och framförallt doften som slog emot mig, doften av själva staden, fick mig att dra ett djupt andetag och andas ut alla gamla bekymmer och känna mig som ny. Ni vet som att det kan lukta speciellt i någons hus, du skulle känna igen t.ex. mormors hus med förbundna ögon i hundra år framöver, så känns det för mig här.
Vi gick ut nästan på en gång och såg fotbollen, el clasico, och åt lite tapas till. Strosade vidare längs gatorna runt poble sec och san antoni där Adriana bor nu, fortfarande håller vi oss längs med Av. Parallell men på andra sidan och lite längre upp än var vi bodde tillsammans 2008. 
Jag och Adriana
Jag har just sovit en sömn utan dess like och med tidsomställning blev det ju inte sämre och idag blir det bara strosande och carpe diem. Väldigt skönt att inte ha några särskilda planer.
Om resan till Marocko då allt började
Tänk hur saker kan bli. Just idag har Towe gjort en film om resan till Marocko i mars i år då allt det här med Svenska Resebloggar började. Stoppa ett gäng obotliga resenärer som inte känner varandra i en bil och skicka dem på road trip…Vänskap uppstår, déer föds. Det blåste och var soligt i Sahara, så vi hade turbaner hela bunten men ni känner igen mig som hon som rider dromedar med en fjällrävenkånken…
Om att gå till bageriet för frukost
Torsdag betyder restips och tillbakablickar och något jag aldrig får nog av är att kliva upp en semestermorgon, ha hela dagen kvar, dra på ett par flipflops och gå genom gatorna och se hur allting håller på att vakna, hur ortsbor gör tidiga morgonärenden, hitta en bagare och handla färskt bröd. Sätta sig någonstans eller gå tillbaka hem, till balkongen, altanen eller var jag nu befinner mig, och dricka kaffe och mumsa färska mackor, gärna med solvarm tomat på. Det tröttnar jag aldrig någonsin på.
Om Kato Koufonisi
När vi utforskat pärlan Koufonisi tog vi badbåten som gick till över till den ännu mindre ön bara ett stenkast ifrån, den ännu mindre ön Kato Koufonisi. Båtchauffören, öns egna superstar om vi ska tro alla idolbilder på honom tillsammans med glada turister på restaurangerna runt om ön snirklade oss fram mellan klipputsprång och bukter i det turkosa kristallklara vattnet på väg till Kato Koufonisis sydostligaste vik. Den lilla ön har inga fasta boende men desto mer populär att campa på.
Vi letade rätt på stigen och lämnade viken Nero bakom oss. Stigen fick mig att vilja springa lite, magisk utsikt och nästan obanad terräng. Vi trängdes bara med getter och var länge osäkra på om det verkligen var en led eller om vi helt enkelt traskade getternas upptrampade stig, men eftersom det bara var att följa kusten och så liten ö att vi i princip såg hamnen vi skulle till så var det bara ett fantastiskt skönt avbrott från turistträngseln och precis lagom vandring. Skor var värdefullt men det var långt ifrån svårbanad terräng. Vatten är det enda som verkligen behövs på en sån här tur. En knapp timme senare var vi svettiga och lite trötta då plötsligt bakom ett krön, den vitaste viken jag någonsin sett.
Jag hade kunnat stanna för evigt. Men vi vandrade vidare mot öns enda restaurang, Tavernan.
Förutom restaurangen fanns ett litet kapell och ett till litet hus. Jag åt den enkla rätten som blev en favorit under resan, risfylld tomat och paprika, i väntan på båten. Hela ön hade ett lägre tempo än resten av världen och jag behöver bara tänka på den här dagen så sprider sig ett lugn i kropp och själ. Inga bilar, den mat som erbjuds är vad som bjuds, båten går på bestämda tider och när den sista har gått då är det bara att vänta till imorgon. Och den perfekt djupa viken med de vita stenarna och det kristallklara vattnet, det glömmer jag aldrig. 
Johanna Westberg 
