Kategori: Träning

Om att springa med tassar

Johanna W

Jag har hittat en ny träningskompis. Hon har fyra tassar och hennes enda vilja är att springa där, när och lika snabbt som jag springer. Hon är helt perfekt.

Efter sex dagar ihopselade är det inte konstigt att vi är tajta och igårkväll hade benen vilat tillräckligt och vi gav oss iväg utan packning i högre tempo än senaste veckan. Egentligen försöker jag komma bort ifrån pass som är mellanlånga och mellansnabba för jag blir aldrig varken uthålligare eller snabbare, men jag tänkte bara springa ur benen lite och se hur fötterna kändes efter så många dagars vandring. Jag kom också att tänka på ett tips jag läst om löpsteg – längd vs. Frekvens – som fick mig att titta till mitt eget och jag testade att bara luta mig lite mer framåt och tänka ”sparka bak” istället för att springa upprätt och pendla fram lite med fötterna för det ger mig en falsk känsla av att det går lätt och att jag tar långa steg. Det är inte riktigt effektiva steg. Att luta lite framåt, jag tänkte diagonalåkning i skidor, är ännu viktigare när man har en sele runt midjan har jag märkt. Det är lätt att man blir bromsklossen som håller sig upprätt och håller koll så ingen ska snubbla. Det handlar bara om möjligen centimetrar, men det kändes skillnad, och det gick betydligt snabbare än vanligt.

Sedan jag tog mig igenom lövångerloppet utan musik har jag slutat med det också, och att springa med musik längs vindelån, dessutom med sällskap, vore som att spotta i kyrkan. Det gör man bara inte. Den lilla fyrbenta gör ryck när hon ser en spännande fågel, hon lyssnar till ”kom här” och håller sig alltid på vägen eller stigen men hon höjer tempot. Åt mig.

Att komma in i ett tempo som man känner är högre än vanligt, helt synkat med någon annan, och man känner att tillsammans med den andras kraft och pepp klarar man det, med forsens brusande i bakgrunden och kvällssolen som tittar fram, ja då rusar endorfinerna genom kroppen. Att sedan gå ner och basta vid ån, det är nästan omöjligt beskriva med ord.

 

Om att springa lopp

Johanna W

Jag hade planerat allt så in i minsta detalj, till och med fikat som stod i kylskåpet stod på en post-it brevid övrig packning. Nya löparstrumpor, kollat vägbeskrivning, lånat bilen i god tid, laddat mobilen….. och inte tagit med den.

Sedan jag kickade igång året med två lopp och i midsomras läste Martina Haags bok ”Heja heja!” har jag blivit mer och mer sugen på att springa en herrans massa lopp. Inte för att jag tycker det är så kul att springa, eller för att jag gillar att tävla i något jag inte anser mig bra på, utan för att det är en utmaning. Det är spännande, jag blir nervös att jag ska komma ihåg allt, hitta dit, ta rätt nummerlapp etc. Kanske har det också aningens att göra med att jag anmält mig till Lidingöloppet, inte för att det är tre mil i terräng, vilket är extremt långt och jobbigt, speciellt om man inte är någon van löpare, utan för att jag oroar mig att jag inte ska hinna till starten för jag tar bussen för sent, att jag blir bajsnödig, glömmer skorna i Umeå eller något liknande.

Därför hade jag för några veckor sedan anmält mig till att springa Lövångerloppet, 15 km min första lördag på semestern. Hurra, tid att vila och ladda. Jag har inte precis tränat för 15 km men har argumentet: Jag ska springa fjällmarschen den 20:e och det är 16 km i fjällterräng så det är lika bra veta hur jobbigt det är redan nu räcker gott (observera att jag inte lever på den gamla meriten att en gång i livet tidigare sprungit över 15 km vilket var just fjällmarschen, 2010).

Sagt och gjort, jag hade allting redo och var taggad till tänderna och riktigt längtade efter att få ge mig ut och leka Martina Haag, riktig glad löpare och springa ett riktigt lopp. När man kommer fram och upptäcker att mobilen som innehåller både runkeeper, d.v.s. farthållare, och musiken jag peppat mig själv att få höra som skulle få mig att flyga fram genom skogarna kring mitt gamla konfaläger, ja då utbryter…. ska vi kalla det panik korsat med uppgivenhet? Som att jag förlorat på förhand. Hur kan man få springa ett lopp om man inte ens kan hålla rätt på telefonj*len som jag annars måste slita mig ifrån?! Hur skulle det nu gå? Hur hade det här gått om det varit Lidingöloppet? Jag överlade snabbt med mig själv några olika alternativ och beslutade att det var bäst hämta ut nummerlappen först, den var mest tidskritisk. Kom fram, fick gå före i kön eftersom jag var föranmäld (läs: kände mig rutinerad), fanns inte på listan men däremot fanns en Jenny Westberg som skulle springa 15 km. Övertalade dem att få Jennys nummerlapp med en sannolikhetsteori att det knappast var både en Johanna och Jenny med samma efternamn bland de fem (eller då skulle det ju bli sex) föranmälda damerna på den sträckan. Fick en vägbeskrivning till starten som inte stämde med den jag fått när jag ringt imorse (hemma) (ja, orolig att inte hitta eller ha läst fel på tiden), knatade iväg och försökte spana om jag kunde se någon annan löpare utan mobil, musik eller pulsklocka men likt en nydumpad som bara ser par som går hand i hand kunde jag inte se annat än sportiga armband med smartphones och hörlurar i. OCH pulsklockor. Herregud, jag hade inte ens min vanliga klocka.

Som en blixt från klar himmel kom jag på en livlina, tillbaka till sekretariatet för att fråga om jag fick ringa en vän. Hon som var på väg till skellefteå på camping som faktiskt har min extranyckel (tror jag). Överhör medan hon inte svarar hur de beskriver vägen till starten för en annan som ska springa 15 km vilket inte alls är samma som för mig. ”Ojdå, jag fick för mig du skulle springa 8 km rundan, det är den som startar i munkviken”. (hello, ser jag inte ut som jag kan springa 15 km eller?!) Nu hade allt jag oroat mig för nästan redan hänt. Bestämde mig för plan B, att försöka köra som en biltjuv hem och hämta mobilen. En och en halv timme till start, som jag fortfarande inte vet exakt var det är, det tog en timme hit…. Efter ca tre minuter på E4:an hade ungefär 348 husvagnar och vetskapen om fler fartkameror än i resten av Västerbotten totalt krossat den drömmen. Det fick bli au natural. Försöka uppnå ”runners high”, njuta av naturen, vara som de riktiga löparna. Jag hade åtminstone ett vätskebälte. Trots att ingen annan hade vätskebälte i den 25-gradiga värmen och det fanns vätskekontroller på banan kände jag mig nöjd med beslutet att prova använda det. Jag ska ju springa längre senare i sommar… Ni kanske har pulsklockor och har tränat lite mer men JAG HAR ARONIASAFT! tänkte jag och lufsade iväg, rätt nöjd att ha övertalat mig själv att det gör inget att jag inte kan:

  • smsa en kompis innan loppet hur nervös jag är
  • veta hastigheten jag springer i, exakt hur långt jag kommit eller hur långt kvar det är
  • lyssna på min peppande musik
  • automatskryta för mina kompisar på runkeeper (2 st) att jag sprungit ett lopp jag tycker är jättelångt
  • instagramma när jag kommit i mål

Jag var inställd på att hamna själv, och trots att det dök upp många fler än väntat så blev det mycket riktigt så iallafall. Trodde jag skulle få sällskap av följecykeln, en trevlig dam som såg ut att kunna frakta mitt vätskebälte i cykelkorgen utan att tycka det var fusk  men faktum är att en löpare var ännu mer ovan än mig. Han såg verkligen ovan ut, vilken bragd att han tog sig i mål!

Det var fantastiskt vackert. Och otroligt jobbigt. Mestadels på landsväg och när skylten med 13 km dök upp trodde jag att jag skulle dö. Det var så varmt! Men efter 4 km kom första vätskekontrollen och då kändes det bättre (det var även bara jag som hade långa tajts, jag har ju dock fått för mig nu att mina ben kommer falla isär om jag inte har mina älskade kompressionstajts och har glömt hur det kändes springa i shorts, men det finns grader i helvetet och svarta tajts i 25-gradig sol är en av dem) Strax svängde vägen ner mot kusten och då kom jag in i andra andningen, om man nu kan göra det när man springer så långsamt, men åtminstone började jag tycka att det var fint, roligt och att det kanske skulle gå trots allt. Sedan var allt bara nedräkning. Stugägare som hejade glatt, steniga stigar och somriga dofter och vyer. När det var 4 km kvar var det ut på landsvägen igen och då började det tryta. Jag tänkte på Jörgen Brinks berömda vägg och på de löpare jag sett trilla av vägen på vindelälvsloppet och tänkte: Gör bara så att jag kommer i mål. Ärligt talat var det lite svajigt efter ca 12-13 km och jag har full förståelse att folk helt enkelt bara vinglar av. Ofta har de sprungit lite snabbare än mitt tempo men allt är ju relativt.

När det var 2 km kvar stannade jag och pussade skylten (true story). Jag var så glad då jag insåg att jag skulle klara det. 2 km, det kan ju ett barn springa.

Jenny Westberg kom i mål på en helt värdelös tid men utan att ha ont nagerst, med samtliga  andra deltagare (utom den tappraste kämpen) och hejaklack på plats som hejade (fördelen med att vara nästan sist), jag var inte sist,  jag åt mitt fika, jag duschade (naturligtvis var det slut på varmvatten vid det laget) jag fick inte kramp efteråt som på blodomloppet (läs: hade druckit ett halvt rör resorb och typ 5 liter vatten senaste dygnet), jag snicksnackade med andra löpare och frågade hur det gått för dem (och svarade artigt att jag var nöjd också trots att jag kände mig sämst och bevisligen var det) jag köpte en hamburgare (de var mjölkfria! dagens flyt) och jag vann en termometer på utlottningen. Den visar både inne- och utetemperaturen.

Jag visste då att jag skulle känna mig så trött och missnöjd för jag tror och hoppas alltid att jag ska springa fortare än jag gör och att lopp på något vis ska pressa mig till att göra det, men också att snart skulle jag nog förhoppningsvis vara nöjd också. När jag cyklade hem efter en 30-årsfest med dansgolv mitt i sommarnatten tänkte jag trots värkande ben att: jag kunde nog tagit i mer ändå. När jag vaknade på söndagmorgon pigg och fräsch i benen, fortfarande utan ont någonstans (haft problem med fötterna) tänkte jag faktiskt, fy fan vad jag gjorde det bra ändå. Det är en skön känsla.

Om att byta gym

Johanna W

I vintras blev jag tillfrågad att bli instruktör på Umeå Simhall. Då hade jag varit, och stormtrivts, på träna i tre år. Det kändes på ett sätt väldigt konstigt och vemodigt, samtidigt som jag verkligen ville prova på att bli instruktör. Jag nappade. Resten är ingen märkvärdigare historia än att jag stortrivs som instruktör och bara längtar tills jag får köra nästa pass. Och när jag cyklar vägen mot simhallen har jag en skön deja vú-känsla, eftersom jag cyklat den så många gånger till fys- och basketträningar på gammliahallen att jag skulle kunna cykla den blundandes. (Får dock samma känsla över gamla cykelbron till träna, den som leder mot tegshallen, så just känslan är inget nytt men något jag märkt att jag trivs med)

I sommar behövde iksu vikarier och eftersom vi har så lite pass och inte jag har något fast så hoppar jag in där. Nytt gym, igen. Stort. Jättestort. Igår var premiären och jag kom dit i gooood tid, även fast jag redan gått igenom hur belysning, stereo m.m. funkar där. Kvällen innan hade en bekant meddelat att hon skulle komma på passet och att det då var 6 pers bokade. När jag kom en halvtimma innan passet var det ca 20 bokade. Tänkte att vi kanske inte ryms med den främre vikväggen nere (dvs en liten basketplan). Redan fler anmälda än vad som ens ryms i lokalen på simhallen. Pirret i kroppen steg, men eftersom passet sitter som det ska bara steg peppen. Och hög är scenen, hur skulle jag kunna så kallat ”connecta” med de längst bak om det blev glest och utspritt?

Det kom femtiofem personer.

Det sägs att om man skulle få det adrenalinpåslag som Bruce Springsteen får av att kliva ut på ett fullsatt wembley så skulle man dö på fläcken. Om det är sant så tror jag att jag kan ha börjat bli lite adrenalinberoende. Så kul det var med så många! Jag blev så peppad själv att jag kände inte efter nånstans och idag har jag sån träningsvärk så det känns som jag aldrig har kört bodypump tidigare i mitt liv. Det är precis såhär jag vill ha det. Hallefuckingträningsluja.

 

Om bodypump utomhus

Johanna W

Igår firade vi nationaldagen med ett utomhuspass i BodyPump. Senaste releasen med flera instruktörer, som i tisdags på premiären, det är så kul! Dagen till ära hade vi blågula outfits och även deltagarna kom i blågult, en del med barnvagn inkl. hejaklack, förbipasserande stannade och hejade och fotade, vilken dag! Trots dödstrött av blodgivning dagen innan och att jag kört rätt mycket senaste veckan var det mitt roligaste pass hittills. Även om tisdagen med fullsmockad sal och ny release, som jag inledde och tack och lov satte helt och hållet, är svårslaget. Vilka kollegor jag har som kommer på såna här idéer, fullföljer dem och deltagare som uppskattar och både säger det med ord och handling. Ingen tvekan om att med ett leende hjälpa till bära in alla vikter efter ett tungt styrketräningspass i 25-30 gradig sol, det är laganda när den är som bäst.

Efter passet bjöd vi på blågula snacks som påfyllning!

Världens bästa  blågula kollegor!

Om back to (b)asics med löpning och crossfit

Johanna W

Jag har skaffat nya dojor. Och en ny hobby som heter utmaningskräkjobbig träning på söndagar.

Dags för nya löparskor och igår small det till. kunde jag inte låta bli prova mina nya skor, jag som mantrat ”jag gillar ändå inte att springa, jag gillar ändå inte att springa” hela våren. Men hur kan man inte bli åtminstone liiiite sugen när strandpromenaden tittar fram igen? Så nya pjucks, denna gång heldämpade och inte för pronation. Det var senaste tipset från min naprapat (inte helt egen, men hen är lite av en livlina för min träning just nu). Kanske pronerar jag inte så mycket ändå. Blev ett par asics igen, flera löparskorpar sedan sist jag hade något annat än Nike, men sanningen att säga är att jag nog faktiskt alltid gillat mina asics mer, men låtit pris och tillgång styra vid köp…. Barfotaskor som jag är lite nyfiken på ska man ändå inte springa i all träning, ca 1/3-del av passen lite beroende på hur vältränad man är och vilket löpsteg man har. Så, en lunk fram och tillbaka var riktigt härligt, men jag sparade lite på krafterna för idag var det dags prova något nytt igen. Grit förra helgen, och på temat fys var det nu dags för crossfit! Har testat ”crossfittraining” i stockholm, i tron att det var som indoor-walking fast med crosstrainers, dvs. en annan sorts TV-shopmaskin bara. Det var det inte. Jag har en vän som är helt frälst och aktiv och peppande i sociala medier kring just crossfit och jag vore ju dum om jag gick omkring och blev peppad, var nyfiken och inte hakade på. (Kategori: osannolikt om vi pratar om mig)

Iväg på cyklarna, jag och en kompis och upp till ”boxen”. Dagens träning, WOD (workout of the day) var en välkomst-WOD så jag ska inte vara för kaxig när jag säger att det var kul, svettigt, jobbigt men jag kunde tagit ut mig mer när jag lärt mig övningarna bättre och känt på pulsen lite. Så jag ska prova igen, det kunde vara ett perfekt komplement till bodypumpen, och då passar explosivt och högintensivt väldigt bra. Ska inte ge mig in på att berätta så mycket mer om crossfit, det kan den intresserade läsa på Crossfit Umeås hemsida, och ni som är nyfikna – kom en söndag! Kan jag, kan du. Eller Just do it, som Trine själv skulle ha sagt.