Om att byta gym (igen)

Idag har vi haft kvartalsutbildning för den senaste releasen av bodypump, nummer 88 i ordningen, och det är ett grymt pass! Aningens lägre tempo, mördande tricepslåt, grymt bra musik och fokus på rygg. Hej skidsäsong, säger jag.
Vi tränade teknik på marklyft, vilket är bra för mig eftersom jag behöver träna ryggen extra mycket (den är av lite sämre kvalitet än resten av min kropp kan man säga) och jag har haft nytta av fredagsgymmandet i höst.

Var bara hem och käkade och sedan hade jag mitt pass på simhallen, och innan dess körde jag cykel/core, det brukar vara ganska lagom uppvärmning och det är ingen tid emellan så jag hinner aldrig känna om jag är trött heller.
Berättade på slutet att nästa söndag blir mitt sista pass på simhallen, efter jul blir det bara iksu för mig. Det känns jättekonstigt och tråkigt, men samtidigt väldigt roligt och jag vet att jag har större utmaningar och utvecklingsmöjligheter där. Så otroligt tråkigt bara att veta att mina söndagspumpare jag tycker så mycket om inte kommer att peppa mig varje söndag.
Men sånt är livet, jag byter inte från något utan till. En före detta chef till mig uttryckte det så och jag tycker det är passar bra. Eller, eftersom det faktiskt känns lite som att göra slut med en helg grupp av personer, så ”It’s not you, it’s me.”

För övrigt, trevlig advent på er och som ni ser har jag gjort om layouten på bloggen lite, kommer flytta över domännamnet också. Apropå nya gymtider så har allt sin tid och fippla med egna inställningar är inte tid för just nu.

Och för att avsluta vill jag citera mig själv: efter träning kommer badkar och solsidan.

Om att inte gilla att springa

Jag har alltid sagt att jag inte tycker om att springa. Jag har gjort många tappra försök men i år hade jag bestämt mig för att inte ens försöka, för att slippa besvikelsen som alltid uppstår när jag får ont eller inte är lika snabb som jag vill tro. Jag tackade nej till vårruset. Ändå köpte jag nya löparskor, utifall att. Och eftersom jag var sponsor sprang jag i början av maj ett välgörenhetslopp. Kanske var det också lite, lite eftersom jag ville se hur det gick. En chockstart för kroppen och ett nederlag för psyket som fick följas upp hos naprapat då ena knät låste sig totalt några dagar senare. När det gått över köpte jag nya sulor och lovade att gå in dem försiktigt och ”inte springa en mil ikväll”. Jag sprang bara 7 km den kvällen, och sedan hade jag inte ont mer på hela sommaren.

Jag skulle inte springa i år. Det blev totalt 25 mil, 6 lopp varav en halvmara och Lidingöloppet 30 km. Nu väntar jag på skidsäsongen och det är inomhusträningens tid. Varken kallt, mörkt eller halt. Efter Lidingöloppet svor jag på att aldrig springa mer. Jag var less, skorna slitna och målet nått. Och nu, i mörkret minns jag löprundorna i sommarljus som romantiska stunder av perfekt ansträngning, mentalt nirvana och runner’s high.

Det är något med säsongsträning. Det får mig att längta. Ge mig några säsonger till så är jag nog mogen att säga att jag nog tycker det är ganska kul med löpning ändå.

Om att prova på

Förra veckan hade jag en riktig prova-på-vecka. På måndagen följde jag med en vän på aerobic dance, något som ligger ett par tre steg utanför min komfortzon även om jag älskar att dansa. Jag har inte dansat koordinerat sedan studenttiden i Luleå då jag var med i spexdansgänget Xtreme som uppträdde på sittningar och annat. Vi gjorde våra egna danser och det är nyckeln till min framgång vad gäller koordination, jag har en så lång inlärningsprocess att det är inte klokt. Men när det sitter då svänger det. Att basta efteråt var inte heller dumt.

I lördags var det inspirationsdag på iksu och jag tänkte utmana kroppen och framförallt rygg och nacke som ofta spökar för mig med allehanda varianter av nackspärr, stelhet och huvudvärksframkallning. ”Stark för din kropp” – cirkelträning med enbart kroppsvikter med djur och jägartema, perfekt för mig! (men hur starka var vi på skolgympan egentligen?! Spelade fotboll med krabbgång. Jag kan nu meddela att krabbgång är jättejobbigt, speciellt baklänges!)

Ett pass med yoga, följt av ”organic bodywork” som är ett koncept med helhetstänk. Enbart kroppsvikter där också med fokus på rörelse och följsamhet. Liknande bodybalance men andra övningar som kändes roliga och nya, inte bara gamla hederliga solhälsningen och krigarna. Avslutningsvis hade jag bokat in mig på yinyoga, som jag läst om i en tidning kunde bota smärta. Yinyoga är mycket meditation, väldigt lugnt och mycket hjälpmedel såsom filtar så man inte ska hinna bli kall. Efter hela den långa dagen så valde instruktören också att fokusera på just avslappning, meditation och stretch i de viktigaste områdena vi har både fysiskt och känslomässigt – höftpartiet och ryggen. Vi satt säkert 5-10 minuter i varje position och det hann göra både ont och vara lite skönt och direkt efteråt kändes kroppen som en 80-åring. Men när jag vaknade på söndagsmorgonen var jag som en gelegodisgubbe som gick att böja åt alla håll. Vilken skillnad! Träningsvärk utan dess like, men rörlighet i nacken som en duva. Inget ont som inte har något gott med sig….

Jag hoppas fler vågar prova på olika saker, följ med en kompis eller gå själv, för det är så roligt att upptäcka nya träningsformer! Det kostar inte mer än tiden, gärna några gånger så man hinner komma in i det. Allt är krångligt i början. Jag får ofta höra ”bodypump är inget för mig för jag gillar gymmet”, och så när de väl kommer på pass ”herregud så jobbigt, det här känns som jättebra komplement till min gymträning!” och så kommer de igen.

Om att vara tränare

I onsdags när jag körde bodypump på iksu plus som vanligt så kom en ung tjej fram till mig efteråt och frågade om jag spelat basket. Jag tyckte hon såg väldigt bekant ut och svarade förstås att det stämmer. ”Då har du varit min tränare, jag heter N”.

Det var en av mina F89-or som jag tränade då de gick i femman och sexan. Inte konstigt att hon var lite olik sig, hon hade ju blivit vuxen. Direkt mindes jag vilken position hon brukade spela, att hon var en riktigt bra skytt och vilka som var hennes kompisar.

I fredags var jag bjuden på en nätverkslunch med BNI och där träffade jag en gammal sandåkrare. Han berättade att hans dotter också är mjölkallergisk och gillar choklad, och att hon ligger tvåa i skytteligan! Henne hade jag på fotbollsskolan när hon gick i fyran eller femman.

Det är så roligt att se dem växa upp och att de fortfarande håller på med idrott! Tänk att jag har fått vara en del i deras idrottsliv, kanske har jag också sått ett positivt frö som hjälpt dem fortsätta med något de tycker är kul och mår bra av. Det är det som gör det så roligt, oavsett om det är fotbollsskola på sommaren, baskettränare för ett lag i seriespel eller bodypumpinstruktör. Jag tror faktiskt att jag aldrig kommer att tröttna på det.

Bild från releasen av BP87, lånad från en av instruktörerna.

Om Lidingöloppet

Nu är sommarsäsongens stora utmaning och mål över. Det gick hela vägen och jag kan knappt tro det! Sprang in på 3:33 och hade väl fantiserat om under 3,5 timmar men det var faktiskt jobbigare än jag trodde, trots att jag är van terräng. Första 5 km var mycket backigare än jag trodde och hade det inte planat ut så jag fick en bättre mellantid på första milen än jag räknat med hade jag nog blivit rätt deppig.
Mellan 1 och 2 mil hände inte så mycket men det började kännas tungt, samtidigt som det också närmade sig först halvvägs och sen sista slingan. Att runda målgången och ge sig ut igen gick bra, väl där var jag pigg och peppad på att ta de sista backarna och jag hade ork att börja hålla uppe tempot igen. Sprang om en hel del folk, framförallt i nedförsbackarna där nästan ingen i min del av fältet vågade rulla på. Abborrbacken blev jag inte så imponerad (läs: skrämd/knäckt) av,
nästa år kutar jag uppför den utan att fundera. Däremot var loppet totalt sett mycket mer terräng än jag trott, lite svårt här och var parera för stenar och rötter bland så mycket folk.
Inte ont men däremot krampkänning nästan hela loppet för mjölksyran gav sig inte riktigt.
Det gick bra för alla, sonen slog pappan med 2 minuter, på var sida om 2:50-strecket och idag sprang moster in på sin längsta och snabbaste distans och tid någonsin.
Så skam den som ger sig, det går att träna sig igång och iform för ett Lidingölopp på en sommar.
Känslan idag är nöjd, mör, stel i leder och återigen träsmak i ena skinkan som hade träsmak ända från ca övik och ner till Lidingö i fredags och som stod för stor del av krampkänningen under loppet (tillsammans med vaderna vilket kanske var mer väntat)
Mycket nöjda rullar vi nu hemåt från en toppenhelg med fantastiskt boende och privata guider.
Stort TACK för all pepp!

20130929-183121.jpg
Mitt och alla andras officiella resultat