Jag har börjat ladda för nästa vecka då jag ska på löparläger, jag har kännt mig hyffsat snabb men distanserna blir aldrig längre. Har peppat mig själv med att jag fokuserar ju på att bli snabbare och undvika skador men det har ändå gnagt att jag inte springer längre än 3-7 km (kategori: jättekort för en som automatiskt börjat tänka i klassikermått)
Idag behövde jag komma ut och röra på mig men var inte ett dugg sugen och det regnade, det brukar vara bra grund för ett snabbt kort pass. På tiden med mjukt elljusspår och det sammanföll bra med middag på rödäng och lån av världens bästa springkompis.
Två varv runt Rödberget räckte gott för oss båda och känslan var lätt men blev osäker på tempot. Jag kom ihåg att jag sprang två varv med henne bara några dagar innan Lidingöloppet förra året för att få upp hastigheten i backigt spår men att jag då blev så besviken över hur långsamt det gick, trots alla mil i benen.
Så döm om min förvåning när det idag gick hela 30sekunder snabbare per km än ifjol vid samma tid! Äntligen!
Författare: Johanna W
Om en ösregnig måndag
Förr eller senare skulle det ju vända, det förstod vi väl alla. Jag är hemma på lunch efter ett ärende och trots att jag vände in imorse och hämtade regnjackan är jag sjöblöt. Det toköser ner och har gjort så hela dagen. Jag behöver byta kläder och skor men jag har ingen aning om var mina regnbyxor är, eftersom jag inte har använt dem sen förra året. Tack sommaren 2014 för det!
Om att bloggnörda
Gårdagkvällen spenderades fabulöst på restaurang och bar i stiliga matchande klänningar (nej, ingen bild men tänk silver och svart, 50-tal/nyårstema) och idag sitter jag ett stenkast från St:Eriksplan på café Non Solo bar med Towe och jobbar med www.svenskaresebloggar.se över en brunch och några kaffekoppar.
Vi har uppdaterat lite behind the scenes, förberett nyhetsbrev och planerat hösten så smått.
Druckit kaffe och pratat om resor som varit och som kommer. Ett ganska nördigt men fantastiskt sätt att spendera en söndag på!
Om Les Mills & Reebook the project #immersivefitness
Jag bara måste skriva om det här omedelbart så att ni som är i Stockholm och har möjlighet tar chansen imorgon. Les Mills (företaget som ligger bakom olika gruppträningskoncept bl.a. BodyPump) och Reebook har gått ihop och bildat ”the project” och kör nu en världsturné under namnet ”immersive fitness” som ska vara framtidens gruppträning. Svårt att greppa vad det egentligen är, men nu vet jag. Och jag hoppas det är framtidens gruppträning!
En rum med skärm runtom hela salen som projicerar upplevelsen att träna till. Jag testade The Trip vilket är cykel, så som ett spinningpass i en 3D-bio! Och det var inte några vanliga naturscener heller, utan digitalt. Har ni spelat Mario Kart regnbågsbanan? Då vet ni!
Instruktören satt med gruppen med blicken mot skärmen och kolsvart i rummet så bara rösten hördes. Hjälpte till så att upplevelsen och träningen blev så maxad som möjligt och trots att cykeln stod stadigt som en spinningcykel gör så gjorde skärmarna och att vi ställde oss, hukade och lutade om vartannat att det riktigt sög i magen i kurvorna. Grymt häftigt!
Så ni som har chansen, testa imorgon. Ett pass kostar bara 50kr och så bjuder de på dricka och bars efteråt (och så finns det en shop med träningskläder man kan bränna pengar i….) i galärparken på Djurgården. Sen drar de vidare och det är bara hålla tummarna att det återkommer i framtiden.
Om att äntligen få se Manu Chao
Det är kulturfestival i Stockholm och jag prickade av den allra bästa dagen att vara här, två band/artister jag velat se länge, på samma kväll, samma scen till och med.
Vi gick och köpte pizza på Birkastans pizzeria (kategori: stora som familjepizzor och otroligt goda!) och vädret vad fint.
När jag klev ut genom dörren lite sen iväg så öste regnet ner och himlen var helt svart. Skam den som ger sig tänkte jag och gick in och hämtade ett paraply.
Väl på Gustav Adolfs torg hade hoffmaestro fått avbryta, hela festivalen var på paus, på grund av åska och blixtar. Så det var en typisk festivalmisär och jag var glad jag hade paraply och om någon vill ha tips på sätt att lära känna nya människor – gå nånstans dit folk är fulla utomhus och det regnar, ställ dig själv i mitten med ett paraply, klart. 
När åskan dragit förbi kom de igång igen och det blev fart på den lilla skara som stannat och fler började strömma till. Kul se hoffmaestro in action, jag har aldrig lyckats tidigare men det kan definitivt bli fler gånger! Jag tycker det mesta är bra live och att konsert nästan alltid är bra men de är ju kända för att ha just bra livekonserter.
Det som många ändå var där för att se kom efteråt. 
En ljusshow på UDs fasad som mellanakt (den går med jämna mellanrum hela helgen för den som är nyfiken) var det dags ge plats på scen för Manu Chao.
Är det nån artist jag velat se genom tiderna (som faktiskt lever) så är det Manu. Jag har lyssnat oändligt mycket på honom, han står för stora delar av mina spanskakunskaper. Han spelar sällan och inte ofta så stort. Intima konserter helt oannonserade är mer hans grej men trots att han bodde i Barcelona medan jag också bodde där lyckades jag aldrig. Så äntligen.
När han klev på var det som om nån tryckt på en knapp och alla tog ner paraplyerna och började lyssna, sjunga och dansa. Energi på scen och framför, precis som det ska vara. Me gusta la guitarra, me gustas tu. Clandestino. Welcome to Tijuana. Den enda jag saknade var Desaparecido, min favoritlåt, men det var en perfekt spelning.
Johanna Westberg 