Jag har åkt mitt första seedningslopp någonsin. Jag har åkt det längsta jag gjort någonsin och dessutom mitt snabbaste någonsin (på 2 mil eller mer i snittfart)
Ändå är det nog tveksamt om jag verkligen seedas av detta, det återstår att se. Men en skön kick för självförtroendet och några raska pinnhål uppåt i antal tränade mil (alldeles för få ännu). Lite bekymmer med bakhalt men det hade de flesta, konstigt väder precis vid nollan och snöblandat duggregn. Omåttligt populärt åka också på grund av den snöfattiga vintern och just därför blev det korta och många varv på Nydala så spåren var sådär för oss som höll på ett tag…. Även lite bekymrad över dåligt glid men misstänker det kan ha med teknik, valla eller skidorna att göra. Måste kolla upp spannet (det ska man tydligen göra varje år! Jag minns inte ens vilket år jag fick dem i julklapp, kanske 2005, har inte kollat spannet sen dess iallafall)
Höll hög fart första 1-2 milen så blev nästan orolig jag inte skulle orka och mycket riktigt orkade jag inte hålla det tempot utan saktade av lite men åkte ändå på med marginal under 4 timmar vilket var som en drömgräns.
Stakning lönade sig inte riktigt så diagonalade mycket så är trött i precis hela kroppen. Men nöjd. Hade krafter kvar att slutspurta faktiskt.
Och har ätit en gel också och det gick bra så nu kan jag det, det ska man tydligen också träna på.
Etikett: Skidåkning
Om skidåkning (igen)
I onsdags gick det så bra, så bra. I går gick det så inihvete dåligt. Ett steg fram, två steg bak.
Jag har verkligen kul på skidskolan, två av tre gånger har det gått riktigt bra och senaste gången fick jag höra att jag åkte så bra att jag hade kunnat vara i den medelbra gruppen istället för den lätta. Det är visserligen en sanning med modifikation eftersom jag verkligen saknar en del grundläggande teknik och behöver höra den från grunden. Och lite som på BodyPump-kursen så visar det sig att jag har faktiskt helt okej teknik, men eftersom jag inte vetat det så behöver jag få det bekräftat innan jag kan ta mig till nästa nivå.
Uppvärmningslekarna är verkligen min grej, jag som hållit på med lagidrotter, tränat ungdomar och vikat som idrottslärare och fritidsledare har lekt miljarder olika lekar med och utan boll. Många av dem hade jag aldrig trott skulle gå med skidor förrän våra tränare berättat vad vi ska göra men döm om min förvåning att det gått finfint köra både svanskull, tunnelkull och nu senast skidfotboll med bara skidor på fötterna och inga stavar. Om skidfotboll vore en olympisk gren tror jag att jag på allvar skulle ha gjort en OS-satsning med stora chanser.
Tröstande igår var att en jobbarkompis körde om och frågade hur det gick och vid mitt uppgivna ”det är både framtungt och bakhalt” sa att det var trög snö, att det var något med spåren igår.
Idag ligger jag i soffan och kollar när min tränare Terese Andersson har kört skid-SM i falun och drar nytta av förra helgens nötande i teknikobservation och försöker studera om de gör som tränarna sagt. Har fått sällskap att köra både konstvägenloppet och 7-milastafett också och så fort chocken över förra årets resultat även motionsklasserna, har lagt sig ska jag anmäla mig.
Till alla eventuella friare: Valla-tekniker har seglat upp högt, högt på listan över önskvärd kompetens att bidra till ett framtida hushåll med. Tejpförespråkare göre sig icke besvär.
Terese Andersson IFK Umeå a.k.a. min skidtränare som själv har bloggat om oss på skidskolan här
Om jag bara tog mig till skidspåret lättare…
Om jag bara hade bil… Om jag bara hade nån att åka med som hade samma tider som mig….
Och så fick jag ett fodral man kan ha när man cyklar i födelsedagspresent! Så många gånger jag tänkt på att det borde finnas, nån slags axelrem. Helst något som gör att man slipper rapplet med fyra långa pinnar åt alla håll (åh, den tempramentskatalysatorn) och att slippa fippla med kalla fingrar och kardborreband… Min tes stämmer alltså fortfarande: Allt som jag kan tänka ut kan någon annan programmera eller uppfinna. Eller har oftast redan gjort, men det är jag som inte vet. Jag är inte mer geni än så.
Fyra varv på gammlia och jag satte personbästa i både distans och hastighet. Lätt hänt eftersom det är andra gången jag åker skejt(skidor) i livet, men även räknat turer med klassiska tror jag faktiskt. Och i utförsbackarna stod jag på, klev i spåren då som jag fått tips om. Huj vad det gick! Nån sa på vinterstudion idag att om man tror man ska ramla då gör man det, man ska tänka ”jag klarar det”. Så då gjorde jag det.
Jag blir dock omåkt av klassiker, framförallt uppför, till min stora förtvivlan och förvåning. Inte av alla, men många. Men när jag gick in på fjärde varvet, dryga milen, och en familj precis klev på med en ca 12-årig grabb i täten som uppenbart tog rygg på mig, då tryckte jag ifrån. Det får finnas gränser. Lite pannben och stolthet har jag allt.
15, 4 km och sen ett hett bad och en sockerdricka. Historiskt. Jag sa ju att det skulle bli min dag idag.
Johanna Westberg 