Johanna Westberg

Förra helgen var en såndär kanonhelg igen, som det ibland kan bli. Vi har pratat i flera år om att åka på träningshelg i Ammarnäs jag och min bästa skidkompis Sofie, eller att åtminstone ha träningsläger på hemmaplan och bara fokusera på skidor, åka två pass om dagen och resten av tiden hänga och äta. Inte har det blivit av. Vi har varit på skidträningshelg i Saxnäs två gånger ihop (2016 och 2017 och jag en gång till ifjol 2019 då hon inte kunde) och så var vi på en anordnad skidhelg i Ammarnäs för två år sen, några veckor innan vi skulle åka Kungsledenrännet för första gången och det var guld värt. Det var nog faktiskt den helgen som gjorde att vi klarade det. Men äntligen blev det en helg vi båda kunde och vädret såg lovande ut. Dessutom fick vi med oss pappa som sällskap, en riktigt bra kombo och vi fick också några småprojekt och lite planering gjort.

Torsdagkväll gick åt till att köra upp men på fredagmorgon möttes vi av ett kanonfint Svennes spår, pistat dagen innan och sen dess hade det snöat en del men det var ändå fint före. Det flöt på fint även om det inte gick särskilt snabbt. I Umeå har all åkning på isig konstsnö gjort att tiderna varit rätt snabba även om inte åkningen varit särskilt bra, här blev det precis tvärtom!

Jag körde med andningsmask eftersom jag varit förkyld i flera veckor och aldrig blivit riktigt hundra och inte vill irritera luftrören i onödan. Råkade dock tappa själva filtret efter första dagen nånstans i nysnön och då hade faktiskt förkylningen släppt så det gick bra utan också, både med mask utan filter som jag testade först (hjälpte ganska okej!) och helt utan. Men tips till alla som får kalla luftrör, kanske har astma eller köldastma, de funkar jättebra! Man ser lite galen ut men det är väl investerade pengar även om de är lite dyra, det är en frigolitbit värd sin vikt i guld.

Första dagens pass blev ett mittemellansnabbt pass i 1,5 timme för att testa spåren, backarna, formen och så vidare och det kändes bra! Vi bestämde oss för intervaller på eftermiddagspasset och däremellan skulle vi hinna valla… Ingen rast, ingen ro på det här träningslägret! Men det gick fint och vi hade egentligen inte någon tid att passa mer än middag och bastu. Så intervallerna blev backar, tio stycken och vi gjorde det enkelt för oss. Först värmde vi upp till första bästa treans växel-backe och så körde vi den fem gånger. Det tog ca 35-40 sekunder per intervall och gick faktiskt riktigt bra, härligt känna det svarar när man trycker på lite. Men flåsigt! Sen fortsatte vi varvet och kom till andra halvan av Svennes spår där det är lite brantare backar och så valde vi ut en för tvåans växel och körde den fem gånger.

treans-backen fotad dagen efter eftersom intervallerna skedde i pannlampans sken

De intervallerna blev ”bara” knappa 20 sekunder men det räckte för att få känna på puls och lite syra i benen. Sen åkte vi varvet ut och var nöjda med det, det behöver inte vara krångligare än så! Så lyxigt kunna köra vart som helst eftersom det är så lite folk (och jag känner 90% av de vi eventuellt skulle ha mött) så det är bara att välja backe, och backar är enklare än att försöka göra några längre intervaller eftersom spåret är ganska kuperat (även om det finns en lång flack del i början/mitten/slutet nere på raningen). Hem till hamburgare och sen efterlängtad bastu!

Dagen efter vaknade vi till fint före och nypistade spår men med lite nysnö på. Vi fick uppehåll precis när vi skulle köra och det var bara härlig surfkänsla i spåret, jättefint under och bra stavfäste. Första passet var långpass och det gick bra hålla nere pulsen och uppe humöret, vi unnade oss små pauser på krön och drack var tjugonde minut och tog energi efter en timme. Efter 2 timmar och 15 minuter var vi nöjda men med känslan av att ha orkat mycket längre om det behövts, det var en go känsla! Men också hungriga så det var inte dumt att komma hem till doften av pyttipanna….

Vi är lite farliga på pauser dock så de ska tränas bort, sportklockans krassa sanning talar sitt tydliga språk att det här laget vilar lite väl mycket och det såg vi redan på rännet att tiden rinner iväg fort, det var visserligen välbehövliga pauser men det är också lätta minuter att kapa.

Treansbacken igen, lite tyngre men med känslan av att orka hela i bra tempo gjorde att den kändes helt okej även lugn. (den är längre än den ser ut)

flacka delen av Svennes spår

Vi filmade också en del! Det är så sjukt nyttigt. Såg dels själv hur jag vispade med stavarna och lite annat jag kan träna på men sen ville jag visa den för min fysio också för att kanske få lite ledtrådar om mitt ryggont och han såg ganska tydlig skillnad på höger och vänster ben som jag inte såg själv så nu får jag ”träna vänster röv”…   Det var också väldigt fotogent så vi tog oss tid till det också, lugnt långpass som det ändå var.

Härlig känsla efter långpass! 

Efter långpasset var det skidskytte på TV och inte alls lika slitna som dagen innan så det ändes inte ens motigt med ett andra pass. Det skulle dock bli ett kort pass klassiskt bara, men det där med ”bara” fick jag äta upp litegrann. Jag hade glömt hur lite jag gillar klassiskt. Men för första gången i mitt liv åkte jag på elljusspåret bakom skolan! Det var kuperat så det räckte och blev över och jag har så himla dåligt glid på mina skinsskidor tycker jag, och jag är för seg, öm och svag i ryggen för att staka så det blev en mental krasch som det så ofta blir för mig med klassiskt, särskilt innan jag kommit in i det. Man får ju offra lite glid när man har tejp eller skins (eller för mycket fästvalla) men hellre det än släpp faktiskt, men ändå…. jag gillar fristil och det passar mig bättre både tekniskt, för att jag övat mer och för ryggen. Men några varv så var vi nöjda och sen lyxade vi till det och for och käkade på GC. Ja, det blev hamburgare igen. Men renfärsburgare, riktigt smarriga är de!

Söndag och sista dagen vaknade vi upp till fortsatt fint väder, klart och något kallare. Ner mot fem-tio minusgrader men förhoppning om sol. Fredagen (17/1) var faktiskt dagen som solen återvände till vår nivå på Nolsia, men det var tyvärr mulet då så det var efterlängtat när den faktiskt dök upp på söndag förmiddag!

Eftersom det var hemresedag kunde vi inte åka ett så långt pass och vi ville också ha mer intervaller så eftersom vi körde backar på fredagen var planen långa flacka. Kanske lite konstig ordning på upplägget men jag kände mig förvånansvärt pigg på söndagen! Det var nog långpasset som satt som ett schmäck och var tillräckligt lugnt, jag vaknade mycket piggare på söndagen än på lördagen.

Vi tog talluddvägen som jag kallar den, alltså landsvägen uppströms vindelån som vintertid är en skoterled, för den är flack och perfekt för långa intervaller. Dessutom skoterspår som är brett och fint att åka på och som pistas då och då, men som är det underlag som mest liknar Kungsledenrännet vilket ju är bra att träna på om man ska åka just Kungsledenrännet….  eller rännet* som vi närmast sörjande, artikulationslata västerbottningar säger. (ränne funkar också om man vill vara riktigt lat.)

*Behöver jag förtydliga att ”att ränna” är att fara (förlåt jag vet det är inte heller rikssvenska) fort fram. Kuta järnet typ. Eller långt. Att springa. Att åka skidor. Säg att det finns i övriga Sverige eller att min läsarkrets är tillräckligt liten? Nu fortsätter vi iallafall.

Flackt och fint för norska intervaller, 4×4 minuter med 2 minuters vila emellan. Föret var lite kallt och trögt så det blev mestadels treans växel men bitvis så trött att det fick bli tvåan. Nästan aldrig gick det köra fyran och jag undvek det också, för att få det lite jobbigare. Och för att jag behöver träna trean mest, för det har några gamla skejtveteraner tipsat om. Det är som motsvarigheten till att lära sig staka, det går hålla på hur länge som helst i lite olika farter i allt från lite flackt utför (om det är kärvt eller man är jättetrött) till ganska brant uppför. Och framförallt på flacken och på skoterspår är det kanon. Så sagt och gjort, vi tog i och jag trodde lungorna skulle pipa ur bröstkorgen och det är inte ofta jag lyckas med det på skidor! Det brukar ibland bli lite för snabbt och lätt och då tappar jag antingen flåset eller balansen, så det var bara bra att det inte gick så snabbt. Usch och fy vad tungt det var just då men fy tusan vad härligt det var sen!

Såå trött! Men också såå nöjda!

Sen gled vi hemåt i maklig takt och kunde sammanfatta en superbra träningshelg för Team Vallafritt som vi heter i år. Fem pass på tre dagar, totalt drygt fem mil. Två intervallpass av olika sort, ett långpass och ett klassiskt. Och ett mellanmjölkspass som faktiskt är bra att göra ibland de med. Massa god mat, massa vinterstudion och bara häng i stugan och otroligt mycket sömn. Och så ser ni ju omgivningarna, snö och vinterlandskap. Tänk att det äntligen blev av, och att det blev så lyckat. Underbart!