Årskrönika 2022

Det brukar ju höra till en årskrönika för bloggare, och kanske på papper eller muntligt eller i andra kanaler för andra. Det är ett ovanligt år att summera och kanske passar lite extra bra just summera det då det blivit nästan noll bloggat. Eller ja, herregud vilket år kanske jag ska säga. Jag har helt enkelt gjort annat, och här ska ni få se en kort summering om vad.

Nyårsdagen såg ut såhär, året började med en tur upp på Äivesåive och njut av solen. Det var svinkallt nere i byn och väderfenomenet inversion gjorde att det faktiskt var varmare på toppen.

Vi åkte skidor och gjorde utflykter ändå, var i Talludden och lagade mat ute i -32 och det är nog det kallaste jag nånsin ätit ute i. Och ja, det var också här misstankarna började och ganska direkt blev konkretiserade. Jag hade klarat mig hela pandemin men till slut hade jag också två streck på en vit sticka… dock en annan typ av sticka. På min födelsedag! Vilken present.

Ännu mera fika och utflykt

Jag åkte till Saxnäs på en träningshelg, har tidigare åkt tre år i december men nu hittade min kompis Julia ett läger i januari och tränarna och upplägget verkade riktigt bra. Det var det! Fokus på klassiskt och det brukar inte vara min favorit men jag tänkte att nu har jag chansen att ge det en chans och äntligen, äntligen började det lossna. Det varade dock bara någon månad till innan jag blev för tung och kroppen inte riktigt kunde göra sig rättvisa. Här susade jag iallafall fram lycklig.

Januari blev februari och vi åkte till Malaga. Ganska spontant och väldigt skönt med lite sol och värme efter så lång tid, jag hade inte flugit på hela pandemin förutom till Östersund (själv på planet!) och även om det känts bra klimatmässigt så var det en härlig känsla att vara ute och resa igen. Vi var några dagar i Málaga och sen några dagar i Granada för att sen åka tillbaka till Málaga innan hemresa. En dryg vecka, helg till och med helg med billiga biljetter med Norwegian ”direkt” från Stockholm. Med ”direkt” alltså bara mellanlandningen på Arlanda som vi norrlänningar nästan alltid måste göra. Men skönt slippa byta fler gånger iallafall.

Därifrån bloggade jag ju faktiskt ett vykort, ett av få inlägg det här året. Det utlovade Alhambra-inlägget är fortfarande under construction… Åt jättemycket tapas, drack noll bubbel eller rödvin och kom på det smarta luret att sprite zero med is och citron är väldigt likt en GT.

Min sambo cyklade massor, bland annat hela vägen från Málaga till Granada och sen tillbaka några dagar senare, medan jag tog väskorna i en blablacar dit (privatpersoner som erbjuder lift via en app) och buss tillbaka. Men en dag följde jag med ut! Hyrde cykel i Granada och fick tips om en lagom runda på ca en timme med fina vyer och bra fikastopp. Och vilka vyer sen!

Mars blev en konsertmånad, så två år utan och det kändes helt magiskt att äntligen få se något live igen. Visserligen hade jag sett Petter i december innan men sen kom tredje vågen så det kändes nästan ännu deppigare. Det blev både Miss Li, Lena PH, Dire Straits Tribute och säkert någon fler jag nu i skrivande stund glömt.

Det blev det en del vintriga utflykter på lagom nivå som hamburgergrillning vid Kont och våfflor och turskidor i Hamptjärnsstugan. Det var också månaden vi fick veta att det inte var en bebis utan två och som vi började berätta för de närmsta. Det var också då alla kontroller började. Det skulle nog behövas ett helt eget inlägg men jag har inte riktigt bestämt om det nånsin kommer än så det blir en kortversion här. Det visade sig att jag bar på enäggstvillingar och då görs kontroller om vilken typ och beroende på typ så blir det olika mängd kontroller p.g.a. olika risknivå. Vi hade medelrisknivån. Sen gick inte NIPT göra, ett blodprovstest för kromosomavvikelser, som tydligen 1% inte kan göra. Det fick bli hederligt ovetande. Sen visade det sig ganska snabbt att de var lite olika stora och då görs massor fler tester. Så fysiskt mådde jag bra, mentalt var det en jätteutmaning.

Första gången i Tavelsjö

Påsken firades som vanligt i Ammarnäs.

Efter påsk körde ag igång en löpgrupp igen tillsammans med Vårruset, även det var en kär återkomst efter pandemiuppehåll. Har bloggat lite mer om det också. Jag sprang inte intervallerna själv utan bara visade övningar, och hade även en hjälptränare den här gången. Det gick också finfint att coacha från cykel.

I maj bytte jag jobb, igen, tillbaka till Umeå universitet som lokalplanerare. Efter två och ett halvt år ifrån, både som konsult och på annan myndighet så kände jag att det är ändå där jag trivs. Jag har lärt mig galet mycket under tiden men nu ska det bli kul komma tillbaka. Firade det med restaurangbesök och magen började nu synas ganska mycket.

Förutom att jag inte sprang så kunde jag träna nästan som vanligt och jag fortsatte hålla klasser till v.28, då kände jag att det var dags att sluta. Här är magen 22 veckor men med två så ja, den syntes. På en del andra syns den ju knappt då, just över halvvägs in i graviditeten. För oss var det dock en bra tidpunkt, vi hade kommit lite längre och läget hade blivit stabilare och varje vecka var bonus.

Vi åkte till Örnsköldsvik på minisemester och firade Christians födelsedag, gick på Linnéa och Peter och på SPA. Mina vänner ordnade världens finaste babyshower precis när vi passerat v. 28 vilket är en stor milstolpe i utveckling. Måndagen efter fick vi besked om att ha väskan packad, nu kan det vara närsomhelst. Flödet i navelsträngen till han som fortfarande hette ”tvilling 2” började bli för klent. Efter det var det bara hemma som gällde och göra små utflykter, uthärda värmebölja och börja förbereda sig. Firade en lugn midsommar, målade klart barnrummet och gjorde iordning skötbord och allt kändes overkligt. Det som skulle bli sista veckan innan passade vi på fota med magen.

Årets mest gillade bild på instagram. La ut den när de väl kommit, mina grabbar.

Och sen kom de. Åttonde juli bokstavligen plockades de ut. Först Leo, sen Sam. Med en minuts mellanrum och en operation på totalt 45 minuter så var jag tvåbarnsmamma. Det var, är och förblir overkligt. I vecka 32+0 vilket är ännu en milstolpe. Det är på dagen då en bebis går från att vara mycket prematur till bara prematur (v. 22-v.28 kallas extrem prematur). Tiden därefter bodde vi på neo, för oss blev det sju veckor och ganska likt som de ofta säger: räkna med resten av graviditeten. Det var för att sammanfatta det, tärande. Upp och ner men mest upp och framåt eftersom våra pojkar var friska och ”bara” små. Men det är ändå mycket som kan hända, och som hände. Börjar jag brodera ut det här nu förvandlas den här årskrönikan till en förlossningsberättelse och som sagt, den får vi se om den publiceras.

Det mest rebelliska jag gjorde på hela sommaren

Tiden gick och Leo och Sam blev allt större och behövde mindre och mindre stöd. Livet och energin började återvända och jag åkte faktiskt iväg och höll yoga, det var vansinnigt skönt komma ut. Och plötsligt så var det slutet på augusti och vi fick åka hem och ha hemsjukvård några veckor och börja leva som vanligt.

Sen har hösten mest sett ut som det gör för de flesta med nyfödda, barnvagnspromenader, pyjamas, soffhäng och sjumiljoner flaskkok. Jag delammar så de äter både och och inte förrän i november fick jag nys på att det finns maskiner som blandar mjölkersättning. Vilken lifesaver.

Underbart med höstfärger och frisk luft! September förflöt, vi blev utskrivna för gott och hade de sista uppföljande kontrollerna på NUS och fortsatte på BVC. Under hösten var vi också upp på ett sista samtal med en av våra två specialistläkare på NUS för att sammanfatta graviditeten. 33 ultraljud varav nästan alla med samma två specialister. Även de som sedan gjorde kejsarsnittet, båda två mitt i juli och semestertider. Jag är så tacksam!

Jag började också komma igång träna med mina kompisar på måndagar igen. När de sprang gick jag stavgång. Sen började jag en åtta veckors kurs på fysios också för att stärka kroppen ordentligt och få ny kunskap. På kuppen har jag nu fått ett nytt gäng träningskompisar!

I slutet på oktober åkte vi till Ammarnäs. Pirrigt! Lång bilresa men den gick hur fint som helst, vi åkte med mina föräldrar så vi kunde dela upp oss på två bilar. Alla som suttit i mitten bak mellan två babyskydd eller bilbarnstolar vet hur kul det är annars att sitta så i 5-6 timmar. En otroligt fin helg, massa mys med mormor och morfar och en relativt spontan namngivningsceremoni där vi planterade moderkakan och presenterade pojkarna för släkten. Eftersom det var höstlov var nästan alla där dessutom!

Vilken lycka andas fjälluft igen!

Så förflöt hösten, november bara försvann medan grabbarna växte, rutiner började ta form, sömnen kom och gick och vi tog in gran rekordtidigt och började julmysa. Och nu sitter jag här, har firat jul med familjen och nyår hemma med min egna lilla familj. Om en vecka fyller de ett halvår och idag ”fyller” de 4 månader korrigerat. Vi räknar inte så egentligen men jag tänker på det ibland, alltså hur gamla de skulle varit om de inte kommit för tidigt. I sin utveckling är de närmare sin riktiga ålder än den korrigerade, men det är bra ha i åtanke.

Vilket år det var, 2022! Det kommer bli svårslaget i händelser men också skönt lägga bakom sig och blicka framåt. Jag känner en längtan att börja blogga mer igen, vi får väl se hur det blir. Nu är det dags att återgå till verkligheten här men där har ni mitt år. Gott nytt år du som läser, vi hörs förhoppningsvis snart igen!

4 reaktioner till “Årskrönika 2022

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s