Jag hade planerat allt så in i minsta detalj, till och med fikat som stod i kylskåpet stod på en post-it brevid övrig packning. Nya löparstrumpor, kollat vägbeskrivning, lånat bilen i god tid, laddat mobilen….. och inte tagit med den.
Sedan jag kickade igång året med två lopp och i midsomras läste Martina Haags bok ”Heja heja!” har jag blivit mer och mer sugen på att springa en herrans massa lopp. Inte för att jag tycker det är så kul att springa, eller för att jag gillar att tävla i något jag inte anser mig bra på, utan för att det är en utmaning. Det är spännande, jag blir nervös att jag ska komma ihåg allt, hitta dit, ta rätt nummerlapp etc. Kanske har det också aningens att göra med att jag anmält mig till Lidingöloppet, inte för att det är tre mil i terräng, vilket är extremt långt och jobbigt, speciellt om man inte är någon van löpare, utan för att jag oroar mig att jag inte ska hinna till starten för jag tar bussen för sent, att jag blir bajsnödig, glömmer skorna i Umeå eller något liknande.
Därför hade jag för några veckor sedan anmält mig till att springa Lövångerloppet, 15 km min första lördag på semestern. Hurra, tid att vila och ladda. Jag har inte precis tränat för 15 km men har argumentet: Jag ska springa fjällmarschen den 20:e och det är 16 km i fjällterräng så det är lika bra veta hur jobbigt det är redan nu räcker gott (observera att jag inte lever på den gamla meriten att en gång i livet tidigare sprungit över 15 km vilket var just fjällmarschen, 2010).
Sagt och gjort, jag hade allting redo och var taggad till tänderna och riktigt längtade efter att få ge mig ut och leka Martina Haag, riktig glad löpare och springa ett riktigt lopp. När man kommer fram och upptäcker att mobilen som innehåller både runkeeper, d.v.s. farthållare, och musiken jag peppat mig själv att få höra som skulle få mig att flyga fram genom skogarna kring mitt gamla konfaläger, ja då utbryter…. ska vi kalla det panik korsat med uppgivenhet? Som att jag förlorat på förhand. Hur kan man få springa ett lopp om man inte ens kan hålla rätt på telefonj*len som jag annars måste slita mig ifrån?! Hur skulle det nu gå? Hur hade det här gått om det varit Lidingöloppet? Jag överlade snabbt med mig själv några olika alternativ och beslutade att det var bäst hämta ut nummerlappen först, den var mest tidskritisk. Kom fram, fick gå före i kön eftersom jag var föranmäld (läs: kände mig rutinerad), fanns inte på listan men däremot fanns en Jenny Westberg som skulle springa 15 km. Övertalade dem att få Jennys nummerlapp med en sannolikhetsteori att det knappast var både en Johanna och Jenny med samma efternamn bland de fem (eller då skulle det ju bli sex) föranmälda damerna på den sträckan. Fick en vägbeskrivning till starten som inte stämde med den jag fått när jag ringt imorse (hemma) (ja, orolig att inte hitta eller ha läst fel på tiden), knatade iväg och försökte spana om jag kunde se någon annan löpare utan mobil, musik eller pulsklocka men likt en nydumpad som bara ser par som går hand i hand kunde jag inte se annat än sportiga armband med smartphones och hörlurar i. OCH pulsklockor. Herregud, jag hade inte ens min vanliga klocka.
Som en blixt från klar himmel kom jag på en livlina, tillbaka till sekretariatet för att fråga om jag fick ringa en vän. Hon som var på väg till skellefteå på camping som faktiskt har min extranyckel (tror jag). Överhör medan hon inte svarar hur de beskriver vägen till starten för en annan som ska springa 15 km vilket inte alls är samma som för mig. ”Ojdå, jag fick för mig du skulle springa 8 km rundan, det är den som startar i munkviken”. (hello, ser jag inte ut som jag kan springa 15 km eller?!) Nu hade allt jag oroat mig för nästan redan hänt. Bestämde mig för plan B, att försöka köra som en biltjuv hem och hämta mobilen. En och en halv timme till start, som jag fortfarande inte vet exakt var det är, det tog en timme hit…. Efter ca tre minuter på E4:an hade ungefär 348 husvagnar och vetskapen om fler fartkameror än i resten av Västerbotten totalt krossat den drömmen. Det fick bli au natural. Försöka uppnå ”runners high”, njuta av naturen, vara som de riktiga löparna. Jag hade åtminstone ett vätskebälte. Trots att ingen annan hade vätskebälte i den 25-gradiga värmen och det fanns vätskekontroller på banan kände jag mig nöjd med beslutet att prova använda det. Jag ska ju springa längre senare i sommar… Ni kanske har pulsklockor och har tränat lite mer men JAG HAR ARONIASAFT! tänkte jag och lufsade iväg, rätt nöjd att ha övertalat mig själv att det gör inget att jag inte kan:
- smsa en kompis innan loppet hur nervös jag är
- veta hastigheten jag springer i, exakt hur långt jag kommit eller hur långt kvar det är
- lyssna på min peppande musik
- automatskryta för mina kompisar på runkeeper (2 st) att jag sprungit ett lopp jag tycker är jättelångt
- instagramma när jag kommit i mål
Jag var inställd på att hamna själv, och trots att det dök upp många fler än väntat så blev det mycket riktigt så iallafall. Trodde jag skulle få sällskap av följecykeln, en trevlig dam som såg ut att kunna frakta mitt vätskebälte i cykelkorgen utan att tycka det var fusk men faktum är att en löpare var ännu mer ovan än mig. Han såg verkligen ovan ut, vilken bragd att han tog sig i mål!
Det var fantastiskt vackert. Och otroligt jobbigt. Mestadels på landsväg och när skylten med 13 km dök upp trodde jag att jag skulle dö. Det var så varmt! Men efter 4 km kom första vätskekontrollen och då kändes det bättre (det var även bara jag som hade långa tajts, jag har ju dock fått för mig nu att mina ben kommer falla isär om jag inte har mina älskade kompressionstajts och har glömt hur det kändes springa i shorts, men det finns grader i helvetet och svarta tajts i 25-gradig sol är en av dem) Strax svängde vägen ner mot kusten och då kom jag in i andra andningen, om man nu kan göra det när man springer så långsamt, men åtminstone började jag tycka att det var fint, roligt och att det kanske skulle gå trots allt. Sedan var allt bara nedräkning. Stugägare som hejade glatt, steniga stigar och somriga dofter och vyer. När det var 4 km kvar var det ut på landsvägen igen och då började det tryta. Jag tänkte på Jörgen Brinks berömda vägg och på de löpare jag sett trilla av vägen på vindelälvsloppet och tänkte: Gör bara så att jag kommer i mål. Ärligt talat var det lite svajigt efter ca 12-13 km och jag har full förståelse att folk helt enkelt bara vinglar av. Ofta har de sprungit lite snabbare än mitt tempo men allt är ju relativt.
När det var 2 km kvar stannade jag och pussade skylten (true story). Jag var så glad då jag insåg att jag skulle klara det. 2 km, det kan ju ett barn springa.
Jenny Westberg kom i mål på en helt värdelös tid men utan att ha ont nagerst, med samtliga andra deltagare (utom den tappraste kämpen) och hejaklack på plats som hejade (fördelen med att vara nästan sist), jag var inte sist, jag åt mitt fika, jag duschade (naturligtvis var det slut på varmvatten vid det laget) jag fick inte kramp efteråt som på blodomloppet (läs: hade druckit ett halvt rör resorb och typ 5 liter vatten senaste dygnet), jag snicksnackade med andra löpare och frågade hur det gått för dem (och svarade artigt att jag var nöjd också trots att jag kände mig sämst och bevisligen var det) jag köpte en hamburgare (de var mjölkfria! dagens flyt) och jag vann en termometer på utlottningen. Den visar både inne- och utetemperaturen.
Jag visste då att jag skulle känna mig så trött och missnöjd för jag tror och hoppas alltid att jag ska springa fortare än jag gör och att lopp på något vis ska pressa mig till att göra det, men också att snart skulle jag nog förhoppningsvis vara nöjd också. När jag cyklade hem efter en 30-årsfest med dansgolv mitt i sommarnatten tänkte jag trots värkande ben att: jag kunde nog tagit i mer ändå. När jag vaknade på söndagmorgon pigg och fräsch i benen, fortfarande utan ont någonstans (haft problem med fötterna) tänkte jag faktiskt, fy fan vad jag gjorde det bra ändå. Det är en skön känsla.
Johanna Westberg 