Ja, så var det träningen då. Jag har haft helt ledigt i fyra veckor, rört mig massor men inte ”tränat”. Tre gånger har jag snörat på mig mina nya underbara terrängskor och sprungit och förvånansvärt bra har det gått. Jag tänker inte bry mig om distanser nu förrän jag springer snabbare, punkt slut. Grundkondisen finns men löparstötarna tänker jag ta det lugnt med, skynda långsamt liksom.
Igår blev det ett backpass med en kompis, första backpasset på lääääänge (sedan förra sommaren) och härligt jobbigt var det, längesedan jag tog ut mig så mycket! 10 vändor uppför bräntis (ej hela, övre tredjedelen ungefär) och förbi krönet som jag lärt mig av bättre löpare att man ska, för att inte vänja kroppen vid att liksom dö på toppen. Det hade jag faktiskt stor nytta av på lidingöloppet förra året, att kunna fortsätta springa efter krönet medan pulsen gick ner. För den går ner hursomhelst, man kan likagärna springa under tiden.
Från toppen av Bräntis ser man hela halva Umeå och nog såg vi en front, men att himlen skulle öppna sig och släppa ner ett skyfall, stormvindar, blixtar, åska och hagel det hade vi inte trott. Men passet var gjort och att kuta hem genom skogen med en kompis i ett varmt, galet sommarregn – det är grejer det!




Våtdräkten skulle testas och det tog några simtag att inse att den simmar jag helst inte 3km i, den är gjord för surfing och den är dessutom för liten. Har blivit för grov över axlarna (kategori: överväldigande positiva och coola nyheter) och för lång. Cyklade hem igen och filosoferade över hur triathleter gör för att inte få sand i cykelbyxorna…
Käkade lunch och cyklade direkt upp på Ersboda för att kolla vad sportbutikerna hade, och hujedamej, de hade ingenting! Varför är jag ute så sent?! (Jo, för att jag haft fullt sjå cykla, som jag också var sen med. Den som sa att man ska planera klassikern ett år innan hade en poäng…) Och nu är det så kallt i Vansbro att de lägger ut förvarningar om att loppen kanske kortas om det är för kallt, och vikten av våtdräkt blir ju än större.
