Etikett: skuleskogen

Nu är det två veckor sedan vinterns äventyr. Snöskovandring i Skuleskogen på Höga kusten. Vad gjorde vi egentligen? Hur var det att sova i tält på vintern?

En del har kanske hört talas om Fjällräven classic som är en fjällvandring på 110 km från Nikaloukta till Abisko där Fjällräven har gjort fjällvandringen mer tillgänglig genom att erbjuda organiserad logistik, checkpoints, mat och support längst vägen.

Höga kusten winter classic är ett liknande koncept och jag föll direkt för beskrivningen Höga Kusten Winter Classic är ett tre dagar långt snöskoäventyr genom ett Höga Kusten i vinterskrud. Höga Kusten Winter Classic går genom den snötyngda Skuleskogen, längst kustbandet och över de majestätiska kalottbergen med milsvid utsikt över världsarvet.

Det är alltså inte en tävling utan en gemensam vandring, eller det engelska låneordet en hike (inte förrän mitt i den snöklädda skogen slog det mig varför scouterna kallade sina läger för hajk). Tre dagars vandring, två övernattningar i tält och två friluftsföreläsningar.

Det som lockade mig var att dels få vara ute, att få ett break från längdskidorna och att prova tälta på vintern. Jag har varit ute en hel del på vintern men sällan övernattat och har jag gjort det så har det varit i stuga, och det räcker och blir över med kyla att huttra upp och lägga på i kaminen när den slocknat. Vinterutflykterna brukar dessutom ofta innehålla skoter. Vandrat har jag gjort en del på somrarna så den här kombinationen var något nytt, men samtidigt en någorlunda hemtam utmaning. I jämförelse med vissa deltagare som kom från Nederländerna eller några som aldrig vandrat förut (någonsin) så var jag rena Robinson Crusoe. Själv jämför jag mig med släkt och vänner i fjälltrakten som sover i bivack som om det vore hästens säng.

Charmen med Höga Kusten Winter Classic är att det är en sådan blandning av människor, åldrar, språk och erfarenheter och redan från start var det en fantastisk stämning och gemenskap och den blev bara bättre och bättre ända fram tills vi åt våfflor i toppstugan på Skuleberget.

Matförpackningarna från outmeals, en bråkdel av alla skor på Bygdegården medan vi lyssnade på föreläsning och dags för skarpt läge, på med packning och snöskor och mot Skuleskogens nationalpark!

Dag 1

Första delen av friluftsutbildningen var inomhus i Bygdegården på Friluftsbyn. Grundaren, entreprenören och utelivsentusiasten Jerry från Friluftsbyn höll en inspirerande föreläsning med konkreta tips men med en avslappnad inställning till friluftsliv på vintern. Inte minst om hur viktigt det är att hålla uppe humöret.

Det ingick måltider så alla hade fått välja fem maträtter och två frukostar vid incheckning, supersmart för då valde jag såklart mjölkfritt och vegetarianerna vegetariskt och så vidare och ingen behövde hålla på och krångla. Supersmart. Ännu smartare i planeringen var att vi skulle äta den första av dem redan till lunch och då hade personalen förberett med att koka upp vatten. Jag samåkte med en tjej från Umeå jag fått kontakt med via eventets facebookgrupp för deltagare och där och då insåg vi att vi kommer inte behöva annat än att koka snö, aldrig värma själva maten på köket eller diska, så vi bestämde oss för att följas och lämnade hennes trangiakök i bilen och köpte vintergas till mitt primuskök. Så var hennes packning två kilo lättare och vi hade fått sällskapsgaranti. Två andra som vi träffat när vi kom slog sig ihop med oss och vi fyra och hunden Emil höll ihop alla tre dagar.

Bussen tog oss till Entré Nord där det så äntligen var dags för skarpt läge och frisk luft. På med snöskorna och börja knata. Efter tio meter insåg vi att det var för tidigt för snöskor, första kilometern var längs landsväg, en lång uppförsbacke som bussen inte kunde köra upp och vända efter. Det märktes att många hade lyssnat på Jerrys föreläsning för det var fler än en som stannade efter bara några hundra meter och justerade kläderna, det går fort att bli svettig när det går lite uppför.

Väl inne i skogen var det dock magi direkt. Snötyngda stora träd och en smal stig, om än upptrampad. Alldeles tillräckligt för att jag skulle känna att det här kommer bli tre bra dagar!

Det var nästan lite pirrigt att bestämma sig för när det var dags att ta första pausen men när vi kom till en sjö så passade vi på, en kopp kaffe och lite nötter satt fint inför fortsättning. Vi traskade på ända ner till tärnättholmarna och gick ut på den lilla halvön med stuga och tog nästa fikapaus där.

Vi lydde rådet att stanna och äta innan vi kom fram till nattlägret och det var ett bra beslut, gott med varm mat i magen och det blev dags att plocka fram pannlampan. Flera kilometer avverkades i gåsmarsch under fullkomlig tystnad, det var som att gå och meditera mitt i mörka skogen med bara pannlampornas sken. När vi trodde att vi började närma oss började det stiga, det var rejält uppför. Jag hade energi av middagen och kände att gång uppför det är baske mig något jag är ganska bra på så jag stämde av med de andra och så gick jag i förväg för att lämna min ryggsäck och så gick jag tillbaka och mötte dem och tog Britt-Maries ryggsäck så hon slapp bära den, jag vet precis hur det är att gå med tung packning och hund, det sliter ännu mer än att bara ha sig själv att gå med.

I lägret checkade vi in, så funktionärerna kunde hålla koll på om någon behövde letas efter, och tältet jag skulle sova i var redan uppställt. Jag fick dela med några funktionärer och en hund. Världens snällaste och lugnaste australian shepherd låg i tältet helt själv och myste när jag kom.

Jag grillade en medhavd korv vid elden och gick sedan och la mig och insåg hur nybörjare jag var, de andra två sa bara gonatt och så somnade de, jag som tyckte att jag hade förberett min packning hade då hundra och en steg kvar till gonatt. Kvällen var inte särskilt kall så några knäböj i månskenet så kröp jag ner i mina dubbla sovsäckar. Mest nervös var jag att jag skulle vara så upp i varv att jag inte kunde somna, eller att min termos jag hade som element i sovsäcken skulle läcka. Det gjorde den inte, inte ens värme läckte den.

Viktigt med små korta dricka- och snackspauser och att vänta in varandra. Rike i bakgrunden. Foto: Josefin.