Förr eller senare skulle det ju vända, det förstod vi väl alla. Jag är hemma på lunch efter ett ärende och trots att jag vände in imorse och hämtade regnjackan är jag sjöblöt. Det toköser ner och har gjort så hela dagen. Jag behöver byta kläder och skor men jag har ingen aning om var mina regnbyxor är, eftersom jag inte har använt dem sen förra året. Tack sommaren 2014 för det!
Ja, så var det träningen då. Jag har haft helt ledigt i fyra veckor, rört mig massor men inte ”tränat”. Tre gånger har jag snörat på mig mina nya underbara terrängskor och sprungit och förvånansvärt bra har det gått. Jag tänker inte bry mig om distanser nu förrän jag springer snabbare, punkt slut. Grundkondisen finns men löparstötarna tänker jag ta det lugnt med, skynda långsamt liksom.
Igår blev det ett backpass med en kompis, första backpasset på lääääänge (sedan förra sommaren) och härligt jobbigt var det, längesedan jag tog ut mig så mycket! 10 vändor uppför bräntis (ej hela, övre tredjedelen ungefär) och förbi krönet som jag lärt mig av bättre löpare att man ska, för att inte vänja kroppen vid att liksom dö på toppen. Det hade jag faktiskt stor nytta av på lidingöloppet förra året, att kunna fortsätta springa efter krönet medan pulsen gick ner. För den går ner hursomhelst, man kan likagärna springa under tiden.
Från toppen av Bräntis ser man hela halva Umeå och nog såg vi en front, men att himlen skulle öppna sig och släppa ner ett skyfall, stormvindar, blixtar, åska och hagel det hade vi inte trott. Men passet var gjort och att kuta hem genom skogen med en kompis i ett varmt, galet sommarregn – det är grejer det!
Det regnar. Igen. Passar mig rätt bra just nu, sålänge det är så att jag har en solig dag sparad för nog är det mysigt alltid. Och aldrig är jag så glad att bo uppe på vindsvåningen bokstavligen i ett plåttak som när det regnar.
Clara skrev om semesterfaser, och jag är precis i min första fas: kraschfasen. Tokhärligt, inte fattat, inte varvat ner, vill varva ner, lite rastlös, och det bubblar upp saker som jag tänkt och velat göra men helt enkelt inte haft tid eller ork. Saker som inte är jobb men förvandlas till måsten för jag så gärna vill, men inte blir av.
I två dagar har det regnat, och jag har hållit mig mest inne. Spelat minigolf en vända, det var perfekt motion. Och en av de där sakerna jag vill ha tid för är läsa, och få fort jag läser kommer också skrivtankar. Men så kommer allt på en gång, och det blir ingenting. Idag ska jag fortsätta på tidningshögen, och helt offline skriva. Hade jag haft en remington hade jag knapprat på den.
Köpa mig en regnjacka ska jag göra också. En fin. Som inte svettas. Jag känner att det kan behövas i sommar.
Bäst jag ringer och kollar om bilen är hemma, hon har kommit hem nu, hon som en gång i tiden lärde mig skriva skrivmaskin.
Igår var det en perfekt dag för SPA, avfrostning av frysen och bullbak.
Idag är det en perfekt dag för att gå ut i solen och äta upp de bullarna.
För övrigt tänker jag nog bli en sån som åker och hälsar på hos folk och bakar bullar hos dem. Så gjorde alltid mormor, så när man kom hem från skolan så luktade det nybakt och man fick äta tills det kom ut genom örona. Och så ville hon ha kaffe på säng med något sött till. Passar mig bra det med.
älskar min nya bricka med stockholmsmönstret från Designmäklarna. Och del av summan gick till Different good foundation.
(Starbucks: ni är fortfarande välkomna att sponsra mig nästa gång jag kommer in som tack för notorisk produktplacering)
Det här är inte Umeå.
Johanna Westberg 