De två sista dagarna spenderade vi i Marrakesh, och det var den härliga blandning dofter, färger och människor jag föreställt mig. Det regnade, trots bara ca 10-15 regndagar per år enligt vår guide, så det var mindre folk, lättare att pruta och klara färger när solen bröt fram. 
vår guide i en typisk regnklädsel 
Jag saknar de marockanska apelsinerna. Och den färskpressade juicen. Idag har jag känt mig lite hängig så jag köpte två kilo och la upp dem på mitt fat jag köpte i Marrakesh, pressade ett stort glas apelsinjuice och drömde mig tillbaka.
En vanlig efterrätt i Marocko är apelsinskivor med kanelpå. Så enkelt, och så otroligt gott.
Helst ska det förstås vara färskt. 
Förra veckans fotoläxa var att fota tre bilder, i olika ljus. Med-, mot- och sidoljus, gärna släpljus (kvällsljus med långa skuggor). Jag måste säga att det var tacksamt att öva fotografering i afrikanskt ljus, jämfört med det gråblaskiga svenska vårljuset. Passade på att fota porträtt, något jag tycker är kul och vill bli bättre på och som ofta saknas bland resebilderna när jag kommer hem.
Jag har rest massvis själv, jag tycker det kan vara ganska skönt att få bestämma helt själv och alltid lär jag känna nya människor. Att resa själv innebär sällan att vara ensam. Ofta tycker jag att det är människorna som gör en stor del av om inte resan så av upplevelsen, oavsett om de är vänner eller tidigare bekanta eller helt nya.
Den här resan förgylldes definitivt av sällskapet, som jag inte träffat innan.
Katja, jag, Lena, Janicke, Monica, Towe, Helena och Peter
Katja – driver skimbaco livestyle, proffsresebloggare ut i fingerspetsarna och har lärt mig massor.
Lena – driver Ladies abroad tillsammans med sin dotter som inte var med oss på resan.
Janicke – proffsbloggare som driver norskareiseblogger och var den som samordnade hela resan och bjöd in oss.
Monica – fotografen som fick mig få ordning på ISO i ökenljus och inomhus.
Towe – min rumskompis hela resan som bott i Thailand länge och har bloggen towis.se
Helena & Peter – bor på husbåt, reser med husbil och bloggar om det på freedomtravel
Samtliga har även instagram och alla bilder från resan hittas under hashtaggen #marokko14
Många fler har gjort resan möjlig, bland annat våra två chaufförer i jeeparna som tog oss över atlasbergen och rätt ut i öknen. Vår bil kördes av Hassan. Otroligt bra förare som fick mig att känna mig trygg över de minst sagt vidunderliga vägarna, slumrade både en och två gånger och tjöt av skratt när jeepen körde upp längs sanddynerna. Framförallt var det roligt att få användning igen för ett av de få ord jag kan på arabiska: al mohkaif (stavning mycket oklar)
Borta bra, men hemma förr eller senare. Flygningen gick bra, helt klart och lugnt väder och jag har suttit och tittat på Europa genom fönstret från över 11000 meters höjd. Det var en mäktig känsla när jag såg spanska kusten övergå till hav under oss och sedan hur vi flög in över Afrika.
Afrika, det är ju så långt bort nästan som det går att tänka sig. Och vet ni vad som är ännu längre bort?
Sahara.
En fantastisk resa till ända, men med oändligt många nya minnen och foton. Extra kul att spendera all tid med fotografer, bloggare och sociala media-nördar som jag själv, vi har varvat hejdlöst fotande, respektfullt väntat på varandra med att börja äta, inte av artighet utan för att alla ska hinna ta bilder, och mellan de korta wifi-stunderna har det varit skön digital detox och många härliga skratt.
Till exempel var det inga problem att stanna jeepen och hoppa ut när jag såg Det Perfekta Akaciaträdet.
Jag sov i stockholm i natt och kom hem mitt på dagen idag, har ägnat eftermiddagen åt att handla, laga matlådor, tvätta och packa upp. Helt vanliga saker alltså, plötsligt börjar allt återgå till det välbekanta. Någon (gissa) har lärt mig hur skönt det är att komma hem en städad lägenhet så mest njuter jag. Ska ta en löptur längs strandpromenaden och andas kall, frisk luft men sen tänker jag fortsätta njuta och frossa i foton och skriva resten av kvällen.
Johanna Westberg 
