Förra veckans fotoläxa var att fota tre bilder, i olika ljus. Med-, mot- och sidoljus, gärna släpljus (kvällsljus med långa skuggor). Jag måste säga att det var tacksamt att öva fotografering i afrikanskt ljus, jämfört med det gråblaskiga svenska vårljuset. Passade på att fota porträtt, något jag tycker är kul och vill bli bättre på och som ofta saknas bland resebilderna när jag kommer hem.
Jag har kvar känslan av Atlasbergen i mig fortfarande, och jag hoppas den håller i sig länge, länge till. Att variera och låta olika saker inspirera varandra gillar jag skarpt. Nu i veckan har jag tagit med mig känslan när jag står uppe på ett berg eller fjäll, och slås av hur vacker utsikten är och jag automatiskt gör en stor inandning med hela bröstkorgen, hem till mina pass i somamove och organic bodywork. Jag har försökt förmedla det nu då jag varit tillbaka i vardagen på gymmet och igårkväll fick jag kommentaren efter passet att ”när vi gjorde sumostegen och utfallen var det bara lägerelden som saknades!”. Det var banne mig den finaste komplimang jag fått på länge.
Över 2600 m ö h. Ibland är passagen stängd på grund av snö. Vi hade tur.
Foto: Bodil Johansson
Just nu handlar mycket om foto. Både idag och imorgon har jag fotografering i egenskap av instruktör och till viss del träningsnörd. Och ikväll har jag varit på fotokurs och det är perfekt nivå för mig. Man får fråga precis vad som helst om vilken knapp som helst, och hur många gånger man vill om vilken som var vilken av bländaren och slutaren. Och om högre siffra är större eller mindre…. Toppen.
Jag insåg både imorse i studion och ikväll att jag har rätt mycket nytta av alla gånger Bodil fotat mig, jag minns ungefär vad hon brukar be mig göra, vrida huvudet, knep för att få leendet avslappnat m.m Det innebar dels rekordsnabbt resultat för bilden imorse och ikväll när vi gick igenom vår hemläxa – porträtt av okänd människa – insåg jag att många av tricken har jag redan hört och gjort, bara på fel sida kameran.
Och för övrigt tar foto ganska mycket fokus från mina tankar på det stundande vasaloppet, Jag låter det vara så. Önskar det gick ställa in hjärnan manuellt men det är som att den hamnat på autofokus…
Jag har övat på att fota, valla, staka och ta det lugnt i helgen. Hållit i världens mjukaste händer mot världens mjukaste kind. Tittat på OS.
Har lärt mig ställa in kameran lite nu så varsågoda för mina allra första foton med helt manuella justeringar av ljus och slutartid.
Jag har äntligen börjat på en fotokurs. Jag har inte varit där än, eftersom det krockar med skidträningen men jag har fått läxa.
Ett vanligt tips brukar vara att inte försöka få med allt, att fota detaljer och händelser och inte vara rädd att utesluta. Den här bilden tycker jag är ett bra exempel på både och. Den är rörig och den visar så många aktiviteter att vid första anblick går det inte att urskilja någon särskild. Men tittar jag närmare ser jag att det här speglar Umeå för mig, på väldigt många sätt. Det är en vinterstad, jag ser Kii som är en unik butik, det ligger i hörnet där schmäck låg, caféet som vi numera minns i ett rosa skimmer och som aldrig kommer kunna ersättas av café latte-kedjor. I bakgrunden skymtar en byggkran som visar Umeå centrums senaste års byggfas. Mycket har byggts inför kulturhuvudstadsåret, och på bilden syns även ett av de konstverk som skapades just för invigningshelgen. Det omtalade konstverket om genusdebatten, som känns lite extra starkt i en stad med starka kvinnor som går i bräschen. Och till exempel startar schmäck, Kii, spelar trummor på invigningsceremonin eller kommenterar densamma i TV-sändningen. Till höger ser vi också Sagateatern, den gamla vackra lokalen där jag nyss sett klungan för kanske sista gången. Och där jag ska se Lisa Miskovsky, ännu en av de starka kvinnorna på Umeås scen, spela med sin syster Carolina i maj. Om några år kan Sagateatern vara ett minne blott, sparat i samma ask som Schmäck och apberget. Mitt i bilden går också Umeåbor, med sina plastpåsar från snabbköpen, i en vardag som fortsätter oavsett om det är kulturhuvudstadsår eller inte.
Så många bilder jag har över torg från resor som ser ut såhär. Jag har försökt få in hela torget och lite till och när jag kommer hem ser bilden bara ut som ett dåligt vykort och det går knappt se vilken stad den är ifrån. Tänk om någon från staden skulle få ta den istället och se vad hen såg. Vilka byggnader som låg där torget nu är. Som känner till vad som döljer sig bakom någon av fasaderna. Vem som bor var, vad som hänt vid vilket hörn och som ser en vän bland myllret på bilden.
En bild säger mer än tusen ord. Men vilka ord, det beror nog på betraktaren.
Johanna Westberg 