Ahlan wa sahlan Jordanien!

”Oh, is it your last day here today? Welcome to Jordan!”

Efter att ha spenderat nära två månader i det lilla landet mitt i mellanöstern log jag vant och förstående som om detta vore den naturligaste avskedsfrasen i världen. I Jordanien pratar de flesta engelska och kristendom och västerländska traditioner är väl utbredda. Man sätter även en stor ära i att vara ”friendly”. Tre år senare och jag funderar över vilket som är mitt bästa matminne från en resa, och jag inser att jag har varit på för många ställen, och kanske också för feg, för att prova så mycket eller att något ska sticka ut. Men å andra sidan blir man hemmablind, nog har jag ätit en hel del speciellt, spektakulärt, himmelskt gott, fruktansvärt äckligt och framförallt väldigt osvenskt.

Jag inser att den resan där jag fått flest nya smaker in i mitt livsskafferi är mina månader i Jordanien. Vad sägs om fårskalle? Mentsaf – mer eller mindre nationalrätt i Jordanien

 De tre musketörerna hos Mr. Mohammed (tyvärr är inte alla fotogeniska när de äter fårhuvud och risbollar med händerna)

Min resa började egentligen redan hösten 2005 då jag började plugga i Luleå. Jag såg av en slump en affisch att en organisation genom vilken man åkte utomlands och praktiserade skulle ha informationsmöte. Det lät intressant så jag gick dit och resten är så kallad historia. Via uppdrag i IAESTE’s lokalkommitté i Luleå blev jag koordinator för alla Sveriges kommittéer och i det uppdraget ingår att följa med på den årliga konferensen för IAESTEs utbyte. År 2008 hölls konferensen i Jordanien och min uppgift som medföljande student var att hjälpa till med själva platsutbytet. Jag hade för länge sedan börjat ge upp hoppet om att hitta en praktikplats åt mig själv med min i svenska mått lite ovanliga utbildning, Civilingenjör Arkitektur, när det var dags för värdlandet att komma över till vårt bord för att, som IAESTEs tradition bjuder, förhandla om och byta platser öga mot öga. Det visade sig då att stadskontoret i Amman sökte kvinnliga ingenjörsstudenter med inriktning mot arkitektur. Eftersom allt detta stämde in på mig och eftersom jag har jobbat inom IAESTE, så hade jag förtur när jag väl sökte platsen. Till slut fick jag alltså äntligen utnyttja erbjudandet som de lockat mig med på det där informationsmötet hösten 2005. Förberedelserna var inte många, jag kände mig kaxig som redan varit i Jordanien en gång och hade dessutom haft så fullt upp med att testa utbytesstudier i Barcelona under våren att jag inte hade hunnit tänka så mycket på det stundande äventyret. När det var dags att packa visade det sig vara svårare än jag trott. Vad har man på sig i ett till största delen muslimskt land när man går till jobbet i 35-gradig hetta? När jag var där i januari 2008 var det faktiskt snö på palmerna och när hettan slog till i Barcelona tidigare under sommaren klädde alla av sig till sista tråd utan att vara ett dugg besvärade. Så med en packning bestående till största delen av alla långärmade skjortor jag ägde gav jag mig av. Väl framme blev jag mött och skjutsad till hotellet av hotellmanagern eftersom personen som skulle ha varit med och mött mig från IAESTE hade kommit för sent. Första dagen strövade jag runt i närområdet runt hotellet men insåg snabbt att detta inte var ett ställe att strosa runt på. Alldeles för varmt, mestadels stora vägar, inga vägskyltar på gatorna och inga för mig vanliga siffror eller bokstäver på några skyltar eller prislappar, gjorde att jag satte mig i skuggan med lite bröd jag lyckats köpa. Efter några timmars läsning gick jag och bytte om till min medhavda knallgula IAESTE T-shirt för att se om någon skulle upptäcka mig. Och mycket riktigt hann jag bara sitta en stund innan en tjej kom fram och presenterade sig som Andjelka från Serbien. Hon hade anlänt några dagar tidigare och det visade sig att hon även skulle jobba tillsammans med mig. Dagen därpå var en söndag och egentligen skulle jag ha börjat på måndagen men varken jag eller någon på IAESTE-kontoret i Sverige hade tänkt på att de inte har samma helgdagar som oss, utan är lediga fredagar och vissa även lördagar. Det visade sig snabbt att det sällan var några problem med någonting för jordanier och jag var bara glad att få börja så fort som möjligt. Så på söndagsmorgonen blev vi upplockade direkt från hotellet av vår chef och hans chaufför(!) som tog oss med på olika projekt. Vi drack kaffe, te, satt med på möten på arabiska, tittade på ritningar, gick runt på projekt och inspekterade, drack lite mer te eller kaffe och åkte vidare.

Första dan på jobbet, åkte ner några våningar i en bygghiss modell enklare.

Övervakar gjutning på påbyggnad av stadskontoret där Mohammed hade sitt kontor.

Så fortsatte våra dagar med några undantag då vi åkte lokalbuss själva och mötte vår chef Mohammed på kontoret. I början försökte vi fråga om vi skulle få göra något själva eller om de hade någon plan för vår praktik, men vi fick bara otydliga svar tillbaka. Efter några veckor kom det ytterligare en tjej till vår praktikplats, Peggy från Grekland, och i samma veva började vår chef, Mr. Mohammed, få allt mer att göra, så vi fick klara oss själva. Vi blev utskickade till ett bygge för att, i några dagar, vara med ett par jordanska praktikanter och det var då som vi på allvar förstod den stora skillnaden i praktik enligt deras synsätt jämfört med vad vi trott och hoppats på. I Jordanien har man obligatorisk praktik inom utbildningen som man inte får betalt för och den går ut på att enbart observera och sedan skriva en rapport på det. Så naturligtvis var det den typen av praktik de erbjöd oss, dock behövde vi inte skriva mer än en väldigt kort, gemensam rapport och tack vare att Mr. Moh’d är förman så åkte vi åtminstone runt på flera olika projekt och blev alltid visade runt. Så jämfört med de andra Jordanska praktikanterna var vi, som Mr. Moh’d så ofta sa, ”very lucky”.  Amman en väldigt ung stad, bara ca 100 år gammal, och hela landet har lidit av krig och växlat mellan olika civilisationer genom hela världshistorien, så det är kanske inte så konstigt att det man helst vill visa upp är västerländskt välstånd i form av lyxiga hotell, bilar, stora infrastrukturer och gigantiska byggnadsverk av bl.a. Zaha Hadid. Detta skapar stora klyftor då en måltid på Mc’Donalds kostar ca 10 gånger mer än den traditionella falafeln* på gatan! Jag anser mig ha haft tur eftersom jag fick uppleva den första delen av årets Ramadan under min vistelse, den fastemånad då muslimer varken äter eller dricker mellan soluppgång och solnedgång. I år var den i september, då det fortfarande är rätt varmt i Jordanien. Solen går upp ungefär fem på morgonen och ner kring sju på kvällen, så det är fortfarande överkomligt, värre blir det om några år då Ramadan med sin två veckors framflyttning per år hamnat i juli. Tanken är att känna med de fattiga och att lida lite för att uppskatta det man har, och gemene man tror ofta, rakt gentemot vad västerländska dieter hävdar, att det är väldigt nyttigt också. Sjukhusen sägs dock vara fullbelagda eftersom man inte ens får dricka vatten. Trafiken, som  redan innan är ett slags organiserat kaos, spårade ur redan den första dagen med en kraftig ökning i olycksantal. Trots att det råder religionsfrihet i detta officiellt muslimska land, så är det förbjudet att äta eller dricka offentligt under Ramadan. Detta bör respekteras då det uppfattas som stötande mot dem som följer religionens bud, men gästfriheten gjorde att man gärna lät oss sitta i köket eller gömda någon annanstans för att äta en falafel eller något annat (många restauranger är öppna men har serveringsförbud eftersom stor del av dagarna går åt till att handla take-away inför kvällarnas festliga middagar).

här smygäter jag falafel gömd inne i köket på en icke öppen restaurang under Ramadan… 

Det var svårt som ovan att fasta, och dricka struntade jag helt i att låta bli, d.v.s. jag drack vatten som vanligt, om än inte skyltade mitt på gatan med det.

I och med att våra dagar varken var långa eller kontinuerliga kunde vi göra massor med utflykter. I början kändes det lite opersonligt att vi var tre praktikanter på samma plats, men i slutändan var jag tacksam för det sällskap jag alltid hade, oavsett om det var på, till eller från jobbet eller på lediga dagar. Via stadskontoret lärde vi känna en konsultanlitad arkitekt som tog med oss på rundtur i Amman och även till södra Jordanien på studieresa kombinerat med strand och avkoppling i landets semesterort Aqaba. Inom en några timmars radie från Amman ligger två av världens äldsta och mest historiska städer – Damaskus och Jerusalem. Damaskus i Syrien gör skäl för att vara världens äldsta kontinuerligt bebodda stad och bjöd på allt det jag förknippar med mellanöstern och dess sagor.

Köpte med mig lite saffran hem till ett riktigt fyndpris… som jag sen fyndade lite mask i. 

Där finns alla moskéers förebild, Umayyadmoskén, en mängd ”souqs”, dvs. bazarer säljandes alltifrån billigt skräp till guld, rökelse och mynta, palats av alla de slag, en ståtlig Saladin-staty blandat med moderna konstmuséer och affischer på presidenten-på-livstid överallt. Damaskus är UNESCO’s kulturhuvudstad 2008 och det var inte direkt med övertygelse i rösten jag berättade att min hemstad Umeå i norra Sverige blir Europas kulturhuvudstad år 2014. Jerusalem kände jag mig till en början tveksam till, men när flera av de andra praktikanterna kom tillbaka, inte bara välbehållna utan även lyriska, så bestämde jag mig för att ta chansen att åka dit, när jag väl hade chansen. Inga araber har tillåtelse att åka dit och efter att ha träffat så många palestinier i Jordanien (som har flest palestinier i världen näst efter västbanken och Gazaremsan), så ville jag verkligen se det. Det var en upplevelse jag aldrig kommer att ångra. Först och främst blev jag uppriktigt förvånad över hur otroligt mycket turister det fanns där. Tydligen har amerikanska judar rätt till en gratis resa till Jerusalem på något sätt och det märktes. Sedan har Israel en obligatorisk treårig militärtjänst för både killar och tjejer vilket innebar att i princip alla vaktposter var befattade av ungdomar. Jerusalem lämnar ingen oberörd och jag är glad att ha fått chansen att få en inblick i Israel/Palestina-konflikten och kunnat göra mig en egen uppfattning. Historiskt sett är inte mycket kvar i original från Jesus tid och mycket är ”turistifierat”, men det går ändå inte att beskriva i ord hur det kändes att gå omkring i historien. Av någon oförklarlig anledning var det dock klagomuren som gjorde störst intryck på mig. Sammanfattningsvis är dessa upplevelser självklart ett minne för livet, inte så mycket för praktiken som för hela upplevelsen i sig.

Matmässigt var det två månader och inte en dag utan hummus, arabiskt bröd, tabouleh, te, kardemummakaffe, falafel och vattenpipa.

Eftersom man inte dricker alkohol finns mängder av smoothies av alla de slag. Favoriten med mynta.

 Man kan grilla i öknen också…

Det var nåt speciellt med frukostarna på gatan i Damaskus… och sen smids dagens planer. 

Shisha

Vill man uppleva detta så kan man antingen åka på paketresor direkt till Aqaba och Petra eller utgå ifrån Egypten, t.ex. ta en badsemester i Sharm-el-Sheikh.

* Falafel = Kikärtsbiffar i pitabröd med sallad och dressing

Vin(g)st!

Vinst igen!

Haft ett bra år på den fronten, men vad är det man brukar säga, ”tur i bloggtävlingar och otur på longboard?”

Ving har en tävling varje månad man får skicka in bidrag till reseberättelser och temat för september var ”Min bästa storstadssemester”. Det skulle vara inskickat under september månad och i den här ordningssonskans värld blev det typ kvart i tolv på fredagkväll. Och sen drog froctober igång så det märktes väl knappt att jag skrivit nåt, men HÄR är iallafall mitt bidrag som fick 2-5 pris, med motiveringen ”Att klämma Shanghai över en weekend tycker vi är motivering nog. Härliga bilder och roliga tips!vings hemsida 

Nästa månads tema är ”Bästa matminne från en resa”… där har jag lite svårare, jag är ju ingen gourmet. Och mjölkproteinallergiker. Men nåt ska väl gå att komma på…

En gång åt jag faktiskt sniglar…

En weekend i Shanghai

Kan man åka på weekend till Shanghai?

Njae skulle nog de flesta svara.

Men vad gör man då om man är på väg att åka på en studentarkitekttävling med några uttagna elever från arkitektskolorna och Luleå till Kina. Allt var så smart uttänkt. Jag skulle åka på tävlingen, och sen skulle jag och en annan kille som också gjort praktik på Sweco stanna över invigningen av EXPO2010 som Sweco hade gjort Svenska paviljongen till.

Det var i slutet av april förra året, invigningen var den 1a maj.

(tänk)

                                                                                                                                                Bild: HD.se 

E-y-j-a-f-j-a-l-l-a-j-ö-k-u-l-l 

Tack vare ett flygbolag och lite tur så återstod att åka ner några dagar. Kursen var redan körd, ingen kom iväg från Europa så de ställde in den. Ca 150 samtal och googlingar senare beslutade jag mig för att åka iallafall när det väl gick.

Så därmed kan jag säga att jag har varit på en weekend i Shanghai, och jag var inte ett dugg trött. Ska man vara borta så länge bör man försöka tajma så man flyger på nätterna tycker jag, eftersom jag kan sova på planet. Annars får man tajma tvärtom så man inte missar en hel natt.

Shanghai                                                                                                                                                                                                            Bild: ving.se 

Jaha så var jag då i en riktig storstad. Kommer man från Umeå, Norrlands okrönta huvudstad, så tycker man att man är från en stad. Ganska stor. Inte en by iallafall.

Kommer man till Kina tycker man lite annorlunda.

Jag hade egentligen inte så stora varken förväntningar, förhoppningar eller föreställningar innan jag kom dit. Hade hört en del från de som varit där och jobbat, missat hela OS i peking eftersom jag var i Jordanien på praktik då och inte var inne i det alls. Lite historia och sådär, men Asien är för mig en ganska vit fläck på kartan. Har liksom rest åt andra hållet jämfört med alla andra oftast.

Väl där hade jag inte alls svårt att anpassa mig, det var rent och städat och allting fungerade. Otroligt hjälpsamt folk men jag förstod ganska snabbt att det inte var en bild av hela Kina. Att dessutom EXPO precis skulle invigas gjorde inte den internationella hypen och fasaden sämre.

Kinas paviljong var det första jag såg när jag klev upp ur tunnelbanan från flygplatsen. (kan liknas med att jag klev av rakt utanför ett av Gaudís hus allra första gången i Barcelona, imponerande start liksom)

Utsikten från där jag bodde….

 Hade nog aldrig ens varit 14 våningar upp. Var en läcker hiss, man tryckte våningsplanet man ville TILL på en knapp, så fick man en indikation på om hiss A, B eller C var på väg att hämta en. Och när man klev in fanns inga knappar, allt var redan klart.

Same same, by night

Det finns en del saker man bara inte får missa…

TV-tornet och ”kapsylöppnaren” t.ex.

Men det är svårt göra det också. Detta syns nästan varsomhelstifrån runt stan.

Shanghai är en miljonstad och det byggs såklart massor, så vings tips med ”skaffa en nytryckt karta” är inte så dumt. Undrar hur det ser ut på det gigantiska område man hade expo på nu… Man rev en hel massa för att rymma historiens hittills största världsutställning centralt i stan.

Jag gillar att göra saker medan jag är nånstans, och även att bara vara. Åt alltid frukost på ett västerländskt café, det tyckte jag var lyxigt och en avslappnande start på dagen. Annars är jag inte mycket för att göra som man gör hemma, men jag gör ändå inte sånt hemma. Däremot senare på dagarna åt jag bara kinesiskt, superbilligt, jättegott, olika sorters kinesiskt, kinesiskt kinesiskt, provins-kinesiskt och så rätt mycket snabbnudlar för 0,0003 kr på rummet.

Alltså, är man i Shanghai kan man till exempel:

Följa med några kineser på te-ceremoni. 

Fick prova fantastiskt många te-sorter

Så här går det när man reser själv

Åk passerbåten över Huangpu-floden som delar staden i två delar.

Det är ingen turistbåt utan en vanlig färdväg för att korsa, typ pendla till jobbet, och kostar om jag inte minns fel under kronan att åka med.  

Ta en bloody Mary till lunch på 7 on the Bund

Strosa sen på the Bund, strandpromenaden

Titta på bron som måste varit förlaga till Mario Kart

Det slog mig hur välordnad trafiken var. Taxi ca 20 kr vars man än skulle, och cyklar överallt.  Tänk på att be en kines skriva ner adressen på kinesisks. Ha inte för stora förhoppningar att de ska förstå turistkinesiska. 

Strosa på bakgator… Gick fram till ett ställe där det hängde kläder framme, men de var lite blöta. Konstigt att sälja blöta kläder tänkte jag. Men det här är ju deras tvätt tänkte jag inte. Shanghais svar på Ramblan… märklig känsla. Som hemma fast borta. 

Kolla in de lite extra kinesiska turistkvarteren…

Men missa inte verkligheten
Det är mycket kontraster i Shanghai och det är en väldigt modern stad och att bara ha varit där har man också bara sett en väldigt liten del av Kina. Att resa runt, åka till Peking, gå på kinesiska muren etc. vore väl också något, men har man bara 4-5 dagar och vill ha en riktig storstadssemester med god mat, billig, bra samt skräddarsydd shopping och läcker arkitektur men också få ett rejält kulturombyte, trygga gator och trevligt folk så är Shanghai definitivt the resmål!

Barnvänlig strand, del 2 – Castelldefels, Barcelona (Spanien)

Har skrivit om Alcudia i del 1, dock känner de flesta till det redan så här kommer el tips of the tips. Många vill ju åka till Europas New York, städernas städer, där kulturen, shoppingen, cervezan, fotbollen, arkitekturen, tapas och inte minst stranden möts – Barcelona. Dock stannar mångas resa vid Barceloneta, och i all ära, men det är tätt mellan ficktjuvarna och skitigt i vattnet, även om man gjort massor under senaste åren. Egentligen ända sen 1992 då Barcelona upprustades för OS har strandkvarteren blivit fräscha och det är inte längre en hamnstad. Och visst, jag gillar skarpt mixen att kunna gå och shoppa och strosa i världsklass och så rakt ner på platjan* men barnvänligt och slapparvänligt är det inte riktigt. Och faktiskt har man börjat få problem med turister som går rakt från stranden upp i stan i bara beach-kläder och sitter halvnakna och rödbrända bland ”vanligt” folk, så numera är det förbjudet.

Så vill man då åka till denna storstad och uppleva allt, men ta med sig barnen och farmor? Eller vila sina trötta ben en dag? Då är det inte alls så svårt som det kan verka, och inte dyrt heller. Alls. Det är såå mycket lättare än jag ens själv kunnat ana. Hade bott där några månader (visserligen kom jag i februari och även i Barca är det kallt då, speciellt om man prickar av den kallaste våren på hundra år) men det var inte förrän en viss kite-galen kille av någon anledning kom och hälsade på mig och hade kollat upp det. Så fram med kartan, på med alla kite-grejer och så gav vi oss iväg för att kolla in detta. Och det var som en dröm. Minns fortfarande när vi klev av tåget och andades in och det luktade lugn och hav, och man bara såg horisonten längst bortanför byn. Vi hade klivit av ett steg för tidigt, och det visade sig vara ännu lättare ta sig dit än vi trodde.

Enkelt få med sig vad man vill!

Precis , från Sants Estació tar man ”cercanias” eller ”rodeales” linje 2, dvs. R2 mot Castelldefels  (ibland står det mot Sitges.), den går ca varje kvart, och tar 20 minuter men ungefär vart tredje tåg går direkt till Castelldefels platja. Annars är det raka vägen ner från stationen också men det är genom villakvarter så man blir inte bortskämd med katalaner att fråga eller turistinfokartor, och är nog ca 1 km att gå.

Väl framme breder en enorm strand ut sig, och här får man vara ifred. Mot sommaren blir det mer tättbefolkat, men det blir aldrig som inne i stan, och det finns plats för alla. Man kan hyra solstolar, 5 euro för en hel dag med parasol, det finns strandkiosker, en del strandförsäljare, -massörer och -frisörer, men de är relativt enkla att mota bort och inte något överflöd.

Lååång strand

Man passerar El Prat, Barcelonas flygplats, på vägen vilket innebär att man t.o.m. kan ta sig dit en stund medan man väntar på nästa flyg eftersom det går så ofta. Så har man som jag ett ”hål” på 5-6 timmar mellan flighter och inte är så sugen på att åka in och trängas kan man slappna av i medelhavet innan nästa flight.

Och man kan bo i Barcelona, eller i Sitges som är ca 45 min söderut och känt för sin gay-kultur och mysiga lite grekiska by. Men jag skulle rekomendera att packa tjocka släkten eller lilla familjen och bo i Barcelona och även om det bara är en weekend kan man hinna en riktig dag på stranden, eller två, och ändå åka in snabbare än det går att åka mellan terminalerna på heathrow, och shoppa och partaja bäst man vill på kvällen. Eftersom det bara kostar en metro-biljett 2-zoners (typ 3 euro) så behöver man inte fundera på det heller, utan den som är morgonpigg kan åka och packa upp stranden, och de som hellre sover ut och shoppar först kan åka ner och bada vid sju på kvällen och vara hemma igen lagom till middag kring tio-elva.

En gång såg jag till och med en sköldpadda kliva upp ur vattnet.

Och börjar det blåsa är det inte förbjudet att kitea heller. 

  

 



Påklädd, avklädd, en del kommer med cykel, en del tar med barnen. Alla välkomna

 

Och så kan man ju leka också

Platja* = Playa på katalanska, dvs. strand

 

 

 

 

Barnvänlig strand, del 1 – Alcudia, Mallorca (Spanien)

På flera förekommande anledningar tänkte jag dela med mig av ett av mina allra bästa resetips, det tar emot lite men det kan det vara värt. Och för alla som följt bloggen sen den startade då jag pluggade i Barcelona kommer det inte som en överraskning. Stranden i mitt hjärta är sedan dess Castelldefels. Men det får bli del 2.  För det första strandminnet är faktiskt sen jag var liten, och det är inte alls långt från Barcelona, nämligen Alcudia, Mallorca. Är man i Barcelona tar det ca 1 timme att flyga över, men det finns även massvis med charter-resor direkt från Sverige, ibland direkt från Umeå. Två gånger har jag varit på det, och det var nog den där första gången som gjorde att även denna strand har en plats i mitt hjärta. Men båda resorna är från tiden innan digitalkameror, och tanken på att scanna in från då vi var små…. näe, man gjorde inte sånt då. De bilderna ska förbli hemma i albumet. Det är ju (tyvärr) enklare att googla bara, så det får bli storyn som räknas.

Ving har en tävling just nu i augusti om barnvänliga stränder, och min första tanke var Alcudia. Det ÄR en barnvänlig strand. Och fantastisk också även för vuxna. Men sanningen att säga är att jag minns bara vårt första kvällsdopp i havet och att det fanns ett strand-tivolo, resten är från poolen. Övrigt jag minns är bl.a.:

– mamma gjorde en macka till mig och glömde bort det och åt upp den själv

– jag och pappa kollade på delfinshow och pappa tappade sina solglasögon när han skulle peka på delfinerna direkt efter han typ kliat sig i ögat, men fick tillbaks dem.

VARFÖR minns man sånt?

Typ 15-20 år senare var jag och mamma där tack vare att hon jobbat åt kommunen i 25 år, kan du förstå. Och nu finns alltså alternativ till guldklockan, hon fick en presentcheck och det enda kravet var att vi skulle kunna flyga från Umeå och vi båda tror jag önskade Mallis. Jag hade dessutom precis tagit studenten, så vi firade det också. Minns glädjetjutet vi gjorde när vi bokat.

Vi låg på stranden, var på marknad en dag, låg på stranden igen, tror jag läste minst en bok om dagen och var på vattengympa varje lunch, åt vattenmelon, gick på fler gruppass på det stora vinghotellet, trots att vi bodde på ett annat ving-hotell med bungalows. Och den här gången hade jag läst så mycket spanska och engelska (läs vuxen) att jag förstod mer vid det kära återseendet av ”Colafantalemonbia”

Självklart gick vi tillbaka till hotellet där vi bott, då hette det princesa sofia eller nåt liknande och där var poolen där jag tränade med simkuddarna, den lilla poolen som såg ut som en åtta full med tallbarr där Macke fick bada hela veckan. Vilka minnen som väcktes.

Även dåliga, som att jag inte vågade åka med sjörövarskepppet med barn-klubben. Det var säkert jättebra för barn men jag tyckte det inte var sån kul idé. Man skulle åka helt själv en hel dag! (trodde jag iallafall) Vilket förtroende föräldrarna måste ha för personalen då. (alltså måste det vara bra för min mamma är förskollärare och min pappa är jättenoggrann och jag är typ det bästa de vet)  Typ sex år var jag. Men jag grinade så inga mobiltelefoner behövdes och pappa kom ut på bryggan och hämtade mig.

Och så sa lärarna/ledarna på klubben ett hemligt ord som man inte fick berätta, för om man berättade det så började en fläck växa på näsan och den blev bara större och större och det enda som kunde bota var att dricka upp hela havet.

VARFÖR smäller man i barn sånt?

Well, Alcudia var nåt för barn iallafall. Man kunde äta på resturang där Jesus serverade, snacka om stora ögon hos en 6-åring som just lärt sig läsa och dessutom just fått en barnens bibel från kyrkan (eller skolan?).

Var man bara tre år gillade man mer att titta på papegojorna som kunde ”flaska med vinglarna”, vi gick till och med och sa hejdå till dem efter veckan då vi skulle åka hem.

Så förmodligen är det ett av Vings och charter-Sveriges populäraste resmål, men det gör skäl för det. Och all info hittas bl.a. på vings egna hemsida eller genom sökmotorer och andra resebolag. Stort plus är ju att kunna flyga från andra städer än Stockholm!

Och tänk att efter så många år av resande var detta mitt första intryck, detta var kanske det som la grunden till min luffarsjäl, till att jag trivs så bra i spanien, att jag alltid vill att just min familj ska se och uppleva det jag gör och att jag älskar stränderna i katalonien; Costa Brava och Las Islas Baleares (Mallorca, Menorca och Ibiza).

Och kan man leverera till nån som är sex år på sin första utlandsresa i livet (skandinavien borträknat), sedan igen vid 19 års ålder då man som mest vill ut i världen, och sedan skapa en återse-längtan hos en som är 27 och har sett halva världen…. Då är det kanske nåt speciellt.